I ännu en valrörelse retar en ung kvinnlig borgerlig politiker upp svensk vänster. Mohamsson kan ta påhoppen med ro. För att få vänner behöver man ibland skaffa sig fiender. Det skriver Sakine Madon.
Nu när Centerpartiet vill samarbeta vänsterut, och väljer Magdalena Andersson framför Ulf Kristersson, är det lätt att glömma hur fyrklövern tidigare fick vänstern att se rött. När Vänsterpartiet i Malmö firade 1 maj 2012 lät man barn gå loss med brännbollsträn på en piñata föreställande C-ledaren Annie Lööf. Det hela försvarades med att V står för att omfördela resurser, och att Lööf – då näringsminister i alliansregeringen – skulle ses som en symbol ”för den politik som förs”.
Senare, i en tv-debatt inför valet 2014, blev Socialdemokraternas Stefan Löfven arg på ett sätt som man inte hade sett honom bli. När C-ledaren lämnade sin plats för att räcka över en analys från Energimyndigheten föste Löfven bort Annie Lööfs hand. ”Det är bara käbbel! Det är bara käbbel! Behåll dem! Behåll dem!”, fräste han. På den tiden målade vänstern gärna ut Lööf som en marknadsliberal dogmatiker från ”Stureplanscentern”, med Margaret Thatcher som förebild.
Vintern 2019 undertecknades Januariavtalet, och C blev därmed en S-vän. Lööf gick från att vara den störiga borgerliga marknadsliberalen till att beskrivas som den pålitliga värderingspolitikern som stod upp mot Sverigedemokraterna.
Ebba Buschs Kristdemokraterna, däremot, hade sänkt Januariavtalets föregångare Decemberöverenskommelsen. Busch var också första partiledare att bjuda Jimmie Åkesson på den köttbullelunch som enligt KD-ledaren ändrade ”hela det parlamentariska läget”.
Mohamsson kan ta påhoppen från tv-profiler och politiska motståndare med ro.
I perioder har somliga av hennes kritiker inte ens kunnat låta bli att dra in hennes utseende. Våren 2019 skrev till exempel Caroline Ringskog Ferrada-Noli på Aftonbladets kultursida att ”söta vackra Ebba” har ”perfekta kinder” och ”isig blick”. Enligt skribenten stod Busch och KD för hat mot kvinnor. Då hade även Lisa Pelling på Dagens Arena beskrivit KD-ledaren som ”schampo-reklam på stilettklackar”, som om det var Buschs utseende som lockade väljare snarare än politiken hon drev.
I årets valrörelse, när Ebba Busch träffar C-ledaren i en debatt som kallas ”mittenmöte”, låter det annorlunda. I stället är det Liberalernas Simona Mohamsson som retar vänstern. Efter Mohamssons skrotande av röda linjer mot SD i regering – och kramen med Jimmie Åkesson – har L parkerat hos Tidö. Och när Mohamsson nyligen i en partiledardebatt i tv bar en Davidsstjärna runt halsen spårade det på sina håll ur. Enligt den identitetspolitiska vänstern ska en politiker med invandrarbakgrund tycka ”rätt” (rött) för att inte ses som ”rasförrädare” och ”husblatte”. För två decennier sedan haglade dessa begrepp på Nyamko Sabuni, då ny integrationsminister i alliansregeringen och långt senare partiledare för L. Och Mohamsson med palestinska rötter ska, enligt identitetsvänstern, definitivt inte bära en symbol i solidaritet med svenska judar som utsätts för antisemitism.
L-ledaren kan ta påhoppen från tv-profiler och politiska motståndare med ro. I Verians nya förtroendemätning ökar Mohamsson med imponerande 10 procentenheter, den enskilt största ökningen i mätningen. I veckans Novus knatar L upp till 5,8 procent.
När vänstern ger sig på en ung kvinnlig borgerlig partiledare brukar det kunna bli skott mot eget mål.
Foto: Anders Wiklund/TT
