Samhälle Åsikt
Skattebetalarna tar smällen för S-experimentet i Stockholm
Socialdemokraterna skulle ta tillbaka kontrollen i Stockholm. Resultatet blev 17 000 kronor mer i skatt för en familj, skenande skuldsättning, längre vårdköer och försämrat företagsklimat. Det skriver Christian Ekström och Erik Bengtzboe från Skattebetalarnas förening.
”Dags att ta tillbaka kontrollen.” Så lät det när Socialdemokraterna gick till val i Stockholm 2022. Stockholm skulle bli skyltfönstret för den nya given från Socialdemokraterna. Nu, fyra år senare, börjar bilden klarna. Skatten är högre. Skulden växer snabbt. Vårdköerna blir längre, samtidigt som de krymper i andra regioner. Och för första gången på årtionden är arbetslösheten i Stockholm högre än i riket som helhet. I vårt bokslut för mandatperioden – (S)tockholm – Skuldfälla eller skyltfönster? kan vi konstatera att det skyltfönster man ville bygga har kommit på skam, och notan landar som vanligt hos skattebetalarna.
Ambitionen om ökad kontroll går att förstå. Många väljare lockas av att politiken ska ha ett ordentligt grepp om välfärden, och känslan av kontroll är lätt att sälja i en valrörelse. Sedan förra valet har regionen och staden tagit tillbaka allt från ambulanssjukvård och busstrafik till parkskötsel, fritidsgårdar och kanske snart även snöröjning i egen regi. Men politik borde mätas i resultat för medborgarna, inte i ambitioner eller kontroll för kontrollens skull. Och resultaten får vi tyvärr konstatera uteblir.
Låt oss börja med kostnaden för skattebetalarna. Stockholms stad har under mandatperioden höjt kommunalskatten till den högsta nivån någonsin. Tillsammans med regionens skattehöjning handlar det om 4,2 miljarder kronor mer i skatt på arbete och pension för stockholmarna. Medan resten av Sverige fått sänkt skatt tack vare jobbskatteavdraget har utvecklingen i Stockholm gått åt fel håll. För en familj med två medelinkomster innebär mandatperiodens skattehöjningar 17 000 kronor mer i skatt, jämfört med om skatten stått still. Det är pengar som familjer i Stockholm tvingats betala extra, dessutom under en period när hushållsekonomin redan är hårt prövad.
För en familj med två medelinkomster innebär mandatperiodens skattehöjningar 17 000 kronor mer i skatt.
Och man ska minnas att skattehöjningarna motiverades med att kostnaderna skulle bli lägre när verksamheter fick drivas av det offentliga i egen regi i stället för av privata utförare. Facit blev det motsatta, och det är egentligen föga förvånande. Regionens omläggning av sjukvården har kännetecknats av bristfälliga eller obefintliga beslutsunderlag, och målsättningarna om ökad kostnadskontroll och högre kvalitet saknar stöd i verkligheten. Ändå har regionstyret sagt upp eller avslutat över 380 vårdavtal. Det är dyrköpt ideologi, inte klok hushållning.
Samtidigt växer skulden. Stockholms stad gick in i mandatperioden med 66,8 miljarder i skuld. I dag är siffran 84,8 miljarder, och beräknas passera 100 miljarder redan 2028. Notan för dyra prestigeprojekt som bussterminalen vid Slussen och den nya avloppstunneln fortsätter att svälla, samtidigt som staden valt att bland annat lägga pengar på att köpa tillbaka hyresrätter i egen regi. Samtidigt verkar man inte dra ned på tidigare investeringsplaner. Räkningen för allt detta kommer med ränta, och den räkningen riskerar att tränga undan skola, vård och omsorg i framtiden.
Stockholm verkar tappa fart som ekonomisk motor. Företagsklimatet har rasat från plats 90 till plats 126 i Svenskt Näringslivs ranking, i en region som står för nästan hälften av Sveriges tillväxt. Oroväckande är också att Stockholm, som historiskt har haft lägre arbetslöshet än övriga landet, nu har en högre arbetslöshet än Sverige i stort. Ett skifte som bör oroa. När landets tillväxtmotor tappar fart drabbar det inte bara stockholmarna, utan hela Sverige.
Stockholm, som historiskt har haft lägre arbetslöshet än övriga landet, har nu en högre arbetslöshet än Sverige i stort.
Mycket utlovades att det skulle bli bättre, men har i stället blivit sämre. Vårdköerna i Stockholm växer, samtidigt som de krymper runt om i landet. Kollektivtrafiken har fått se nästan 500 000 färre avgångar per år, och stockholmarna märker det – missnöjet med SL växer. Näringslivsklimatet blir sämre, och arbetslösheten växer.
Stockholm hade alla förutsättningar att vara ett skyltfönster. Gynnsam demografi, stark ekonomi och landets mest kompetenta arbetsmarknad finns där. I stället har man lyckats leverera högre skatt, större skulder, längre köer, sämre kollektivtrafik och nu även högre arbetslöshet, allt på en och samma mandatperiod. Det är inte otur. Det är resultatet av en politik där kontroll över verksamheterna prioriterats högre än leverans till medborgarna.
Stockholms politiker älskar att tala om kontroll. Vad väljarna borde fråga efter är resultat. Ingen stockholmare blir hjälpt av att regionen äger ambulansen eller kommunen snöslungan om notan för äran är längre vårdköer, färre bussar och tusenlappar mindre i plånboken. Det borde vara ett avskräckande exempel för resten av landet. Inte ett skyltfönster.