Utblick Krönika
Trump hade inte förvånat USA:s grundare
Om några veckor fyller USA 250 år. Sällan har civilisationer hållit samman så länge. Men även om den amerikanska konstitutionen är gammal är den inte skörare nu än när den undertecknades, skriver Johan Norberg.
Frågan dyker ofelbart upp varje gång jag föreläser om min bok Civilisationens topp i USA: ”Är det slut nu?”
Den 4 juli i år fyller USA 250 år. Få civilisationer varar så länge. Och varningstecken är förstås överallt, från xenofobi till hybris. Så mitt svar blir alltid jovisst, det kan vara början på förfallet – men om jag hade fått samma fråga på 1970-talet så hade jag sagt detsamma. Och ännu mer så på 1930-talet, och naturligtvis på 1860-talet. Kanske till och med 1776.
Det gjorde i alla fall Amerikas founding fathers. Det som är mest slående när man studerar dem är att de aldrig gav uttryck för segerrus, utan tvärtom för en oro över att deras sköra republikanska experiment inom kort skulle gå under.
I sitt avskedstal 1796 varnade landets första president George Washington för att ”listiga, äregiriga och principlösa män” skulle utnyttja polarisering för att ta makten och ”förstöra just de institutioner som lyfte dem till deras orättfärdiga herravälde.” Hans efterträdare John Adams skrev att ”det har ännu aldrig funnits en demokrati som inte till slut har begått självmord.”
I den mest berömda anekdoten om konstitutionens tillblivelse möts Benjamin Franklin utanför Pennsylvania State House i september 1787 av societetskvinnan Elizabeth Powel, som frågar vad de har kokat ihop. Poängen med historien är att Franklin inte svarade ”Grattis, det blev en republik”, utan ”A republic, if you can keep it”.
Ingen hade varit mer överraskad än grundarna av Amerikas Förenta Stater om de visste att de nu firar sin 250-årsdag som världens ledande makt.
Ingen hade varit mer överraskad än grundarna av Amerikas Förenta Stater om de visste att de nu firar sin 250-årsdag som världens ledande makt.
Mycket av äran för det tillfaller dem. Grundarna var marinerade i upplysningsfilosofi och läste Cato’s Letters, Montesquieu och Locke. Dessutom studerade de antikens erfarenheter för att förstå hur de skulle kunna förhindra en ny Caesar som raserar republiken inifrån.
När Thomas Jefferson formulerade självständighetsförklaringens ord om lika rättigheter till liv, frihet och strävan efter lycka skapade han en text som var bättre än grundarna själva. Som Martin Luther King Jr konstaterade var det en ”skuldsedel” som varje amerikan blev arvtagare till, och som steg för steg utvidgades till kvinnor, svarta och religiösa minoriteter.
Den mest genomtänkte av grundarna var James Madison, som varnat för att demokratier ”i allmänhet haft liv som varit lika korta som deras undergång varit våldsam.” Han designade därför en konstitution som balanserade intressen och passioner mot varandra. Genom att stycka och dela tvångsmakten, horisontellt och vertikalt, om och om igen, skulle alla mini-Caesars lockas att bekämpa varandra, i stället för friheten.
Trots alla konstitutionens fel och brister har den fungerat mycket bättre än någon hade vågat gissa.
Trots alla konstitutionens fel och brister har den fungerat mycket bättre än någon hade vågat gissa. Tillsammans med USA:s andliga frihet och den exceptionella energin hos alla generationer migranter som befolkat landet har det gjort att republiken gång på gång har återuppfunnit sig själv, funnit nya kraftkällor, och tagit sig ur existentiella knipor.
Den nya världen har inte bara kommit till den gamlas undsättning varje gång Europa har försökt ta livet av oss. Från migranternas Amerikabrev till företags-, lärdoms- och populärkulturen har den också fungerat som dragningskraft och inspirationskälla som har fått oss att tänka större.
Det är förstås lätt att häckla amerikanernas trotsiga egensinne – ett land som rymmer allt kommer inte bara ha det bästa, utan också det mest bisarra och smaklösa. Men det är nog bara i den oändliga, överdrivna mångfalden som alla i den stora mängden kan känna sig hemma på just sitt eget individuella sätt.
”Jag beklagar mitt öde att jag icke föddes uti detta land”, utbrast Vilhelm Moberg om det Amerika där hans Karl Oskar och Kristina kunde andas fritt. Men även en kollektivist som Gunnar Myrdal kunde säga att han bara hade ”ett egentligt hemland” – USA.
Är det annorlunda i dag? Just nu dominerar förstås president Trump Amerikabilden. Han porträtterar sig gärna som en kung, försöker upphäva valresultat och tror att konstitutionen bara gäller andra. Historien är en mästerlig ironiker, som 250 år efter 1776 skickar kung Charles III av Storbritannien på statsbesök, för att påminna amerikanerna om revolutionens principer.
Men USA:s grundare hade inte blivit förvånade av en man som Trump. Det var just för att de visste att sådana demagoger hela tiden väntar i kulisserna som de byggde en statsapparat fjättrad av lag och rätt.
Domstolarna arbetar långsamt, men har gått emot Trumpadministrationen i ungefär två tredjedelar av rättsprocesserna. Eftersom Trump inte har tålamod för lagstiftningsarbete kommer mycket av det som i dag framstår som omvälvande sannolikt att framstå som mer flyktigt i efterhand (utom ett kvardröjande rykte om USA som en opålitlig allierad).
Snart slår pendeln åt andra hållet. Nästa gång kanske vi får en vänsterdemagog i stället, och då får vi panik över det i stället. Under tiden fortsätter det som är USA:s verkliga styrka att leverera, långt från Washington DC – konkurrensen mellan delstaterna, människors risktagande och företagens rastlösa innovation. Och den nästan rättshaveristiska frihetsivern.
Så länge amerikanerna bevarar det kommer nya generationer européer trots allt att fortsätta beklaga att de inte föddes over there. Och i så fall håller jag fortfarande med Elizabeth Powel, kvinnan som mötte Benjamin Franklin 1787. Franklin sade som sagt att republiken skulle bestå “if you can keep it”.
Mrs Powel svarade:
”Och varför skulle vi inte kunna göra det?”