Samhälle Intervju
V sprider myter om beskattningen av rika
För Nooshi Dadgostar är ordet miljardär något förolämpande. Blir hennes miljardärskatt verklighet riskerar Sverige att bli ett mycket fattigare land. Skriver Hannah Stutzinsky.
Svenska språket låter olika både beroende på var i landet man befinner sig. Men det skiftar även beroende på vilka man samtalar med. Olika sociolekter i samma stad kan vara nästintill lika skilda från varandra som dialektala skillnader mellan städer. När användningen av samma ord skiljer sig mellan sociala kretsar, avslöjas värderingsskillnader mellan grupperna.
I den urbana, vänsterorienterade miljön är exempelvis ordet ”miljardär” inte ett mått på en förmögenhet över tusen miljoner, utan ett skällsord. Det var inte minst tydligt på Vänsterpartiets första maj-firande i Kungsträdgården i Stockholm tidigare i år. När partiledaren Nooshi Dadgostar ropade från scen ”vi har fler miljardärer per capita än USA”, buade publiken instinktivt. Ingen av vänsterpartisterna rodnade genererat över sin missunnsamhet.
Tidigt imorse (10/8) intervjuades Dadgostar i Sveriges Radio. Där utmålade hon beskattningen av miljardärer som en avgörande fråga i valrörelsen och i en eventuell regeringsbildning. Andra politiska frågor som stök i klassrum, väntetider i vården och energiförsörjningen får därmed antas vara mindre viktiga för partiledaren.
I Dadgostars narrativ finns det inga legitima miljardärer.
Ett återkommande argument i Dadgostars bildsättning är att miljardärer skulle vara underbeskattade jämfört med medel- och låginkomsttagare. Det är något som nationalekonomen Daniel Waldenström visar inte stämmer.
I Waldenströms nyligen lanserade rapport dissekeras de totala inkomsterna och skatteintäkterna efter inkomstspridningen. Han visar att den procent som tjänar mest i Sverige betalar cirka tio procentenheter mer i skatt som del av sin inkomst än genomsnittet. Skillnaden mot de med lägst inkomst är ännu större.
Waldenström visar tydligt att miljardärerna redan beskattas betydligt hårdare än de som Dadgostar benämner som vanligt folk. Däremot så planar skattesatsen för arbetsinkomst ut vid de högsta arbetsinkomsterna. För den rikaste procenten skiftar emellertid inkomstsammansättningen, och precis som vänsterpartiledaren brukar påtala kommer lejonparten av pengarna från kapitalintäkter. Den exakta skattesatsen för dessa varierar men för många företagsägare innebär kapitalintäkterna en dubbelbeskattning. Den rikaste procenten bidrar alltså med stora summor skatteintäkter i absoluta tal, samt blir tuffare beskattade andelsmässigt än den genomsnittliga arbetstagaren, och betydligt hårdare än de med lägst förvärvsinkomst.
Nationalekonomen Gabriel Zucman har flera gånger fört mediala resonemang om att de rikaste i Sverige tillåts kringgå skatteskyldigheten. Hans resonemang, som jackar väl in i det vänsterideologiska narrativet, gör dock kullerbyttor i det svenska skattesystemet.
Tillsammans med två andra nationalekonomer gör han gällande på DN debatt (9/8) att kvarhållna vinster i ett holdingbolag inte föranleder personlig beskattning av bolagets ägare. Precis som Johan Fall på Svenskt Näringsliv skriver i sin replik (10/8) bygger kritiken på missuppfattningen om att kvarhållen vinst skulle vara fri för ägarna att nyttja och konsumera för. Den kvarhållna vinsten i ett holdingbolag är det som gör att man kan låta en provanställd bli fast anställd eller skala upp produktionen. Att på ett enkelt sätt kunna återinvestera i sitt företag är en grundläggande del för entreprenörskapets ekosystem.
Jag ringer upp Daniel Waldenström och frågar hur han ser på Zucmans förslag om att beskatta kvarhållen vinst i ett holdingbolag:
– Det skulle slå sönder mycket av den svenska kapitalmarknaden, svarar han.
Vilka lärdomar kan vi dra från andra länders miljardärskatter och förmögenhetsskatter?
– Huvudlärdomen är att de inte fungerar. Färre och färre länder har de här förmögenhetsskatterna. För 70 år sedan hade i princip alla länder förmögenhetsskatter av olika slag. Men nästan alla länder har avskaffat dem.
Behöver Sverige fler miljardärer?
– Jag tycker vi har dem vi förtjänar. Nästan alltid handlar det om företagare som är lyckosamma i sin värld. De är duktiga på att driva företag. Om vi får framgångsrika företag som blir värdefulla och det skapar miljardärsägare, då betyder det att vi har lyckats, att folk har lyckats i sitt entreprenörskap och företagande i Sverige.
I Dadgostars narrativ finns det inga legitima miljardärer. Rikedom är i vänsterns sociolekt något orättfärdigt och något som behöver tas tillbaka för att rättvisa ska uppstå. Men det synsättet skapar ett samhälle som saknar incitament till strävsamhet. Det skulle innebära att inga nya mediciner tas fram och inga nya teknologiska framsteg skulle göras. I ett samhälle där framgång i stället applåderas skulle även undersköterskor och lärare få en högre levnadsstandard än i Dadgostars fattig-Sverige.