När andra partier vill gynna sparande och privata investeringar vill Vänsterpartiet att staten skapar tillväxt. Smedjans Henrik Dalgard djupdyker i partiets ekonomiska politik och finner ett uppror mot den rådande synen på ekonomi.
För några veckor sedan intervjuade jag Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist, och frågade vilken politiska fråga det hade varit lättast att komma överens med Vänsterpartiet om. Efter en tystnad blev svaret ”Jag vet inte”. På den anslutande presskonferensen beskrev centerledaren utsikterna för ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet som obefintligt – förhållningssätten till den ekonomiska politiken och hur välstånd skapas är alltför olika.
Vid första anblick kan det tyckas som överdrivna ställningstaganden, som retoriska strategier för att kunna upprätthålla Centerpartiets röda linjer i regeringsfrågan. Men den som studerar V:s ekonomiska politik närmare kommer snart att upptäcka att det är mer än en parlamentarisk strategi.
Ekonomin, och därmed även ekonomisk politik, betraktas ibland som något värdeneutralt – ett område som kretsar kring beräkningar av det som är effektivt och samhällsekonomiskt fördelaktigt. Det är en bildsättning som producerats av både moderata och socialdemokratiska finansministrar, men också av den moderna nationalekonomiska vetenskapen. Det som tidigare utgjordes av långa essäer om människans natur och hennes plats i samhället, består i dag av efterfrågekurvor och intrikata matematiska formler. Som en följd borde ekonomisk politik vara något som är lätt att kompromissa kring kan tyckas; det handlar ju bara om att komma fram till vad som fungerar.
Men ekonomi och ekonomisk politik är långt ifrån värdeneutralt. Tvärtom. Som den österrikiske nationalekonomen och sociologen Ludwig von Mises uttryckte det bygger ekonomin på mänskligt handlande. Den består av olika människor som strävar efter sina subjektiva mål i livet, och för att uppnå dessa måste de skapa något av värde som de sedan byter med varandra. Timmar i kassan på McDonalds omvandlas till den senaste omtalade romanen. Helgarbete på en bank till ett besök på Dramaten. Och så vidare.
Vissa är ärliga med denna moraliska dimension. Andra döljer den. Medvetet eller inte
Ekonomisk politik handlar därmed om i vilken grad människors strävanden ska styras, vilka beteenden som ska uppmuntras, och kanske framför allt – i vilken grad människors agerande ska vara något som är föremål för gemensamt beslutsfattande. Vissa är ärliga med denna moraliska dimension. Andra döljer den. Medvetet eller inte.
***
”Den ekonomiska politiken i Sverige är under starkt inflytande av en nyliberal doktrin”, slår Vänsterpartiet fast i inledningen av Ny start för Sverige, partiets ekonomisk-politiska plattform. Det är, för att vara en partiprodukt, ett förvånansvärt genomarbetat dokument. Drygt 100 sidor där partiet skissar fram grundvalarna för sin ekonomiska politik. Men som Katarina Barrling påpekar i sin klassiska avhandling Partikulturer: Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag (2004) är Vänsterpartiet ett parti av akademisk karaktär. De gillar att ha rätt, att lägga den utförliga teoretiska grunden.
När de talar om en nyliberal doktrin menar man inte att riksbankschefer, ekonomiska politiska talespersoner och tjänstemännen på finansdepartementet skulle ha förläst sig på Milton Friedman och Ayn Rand. I stället riktar man in sig på själva förståelsen av ekonomi, där nyliberal betraktas som synonymt med den neoklassiska nationalekonomin som fick allt större genomslag under slutet av 1900-talet. För Vänsterpartiet är det skurken, det man skriver in sin egen politik i kontrast till.
Det neoklassiska perspektivet utgår från synen på ekonomin som något självkorrigerande och att människor är rationella varelser som strävar efter nyttomaximering. Därtill ses ekonomisk utveckling vara beroende av investeringar, att tillväxt uppkommer när företag och entreprenörer skapar något som inte fanns igår. Sådant nyskapande betraktas i sin tur vara beroende av sparande, att det finns möjlighet att sätta undan pengar för att sedan investera i effektiviseringar eller innovationer. Något som enbart är möjligt om företag går med vinst.
Det offentligas roll blir då stabiliserande, att se till att konjunkturens svävningar inte blir för plötsliga, men i övrigt låta ekonomin korrigera sig själv. Ordning och reda i finanserna, en expansiv ekonomisk politik i dåliga tider, att hålla i plånboken bättre. Bara tänk på hur en moderat eller socialdemokratisk finansminister brukar låta. Inom ett sådant synsätt finns det såklart konflikter. Hur höga ska skatterna vara? Vad ska det offentliga lägga pengar på? Ska statens makt över ekonomin öka eller minska? Men förståelsen av ekonomin, ramen om man nu så vill, är densamma. Inom den ramen återfinns i stort sett alla riksdagspartier. Men Vänsterpartiet köper den inte. Inte över huvud taget.
För Vänsterpartiet grundar sig ekonomisk tillväxt inte på sparande och innovation, utan på den aggregerade efterfrågan: den samlade mängden av de varor och tjänster i ekonomin som efterfrågas. Det påverkar också synen på statens roll. Efterfrågan är nämligen något som kan hållas uppe med en expansiv finanspolitik. Det offentliga bör då inte enbart vara en passiv garant för stabilitet utan även en aktiv aktör som driver fram tillväxt.
Om tillväxt drivs fram av en efterfrågan det offentliga kan skapa finns det ingen anledning att gå med plus, då är det bara att spendera på
I den konkreta ekonomiska politiken tar det sig uttryck på en rad sätt. Exempelvis förkastar Vänsterpartiet det finanspolitiska ramverket. Både det tidigare överskottsmålet och det balansmål som ska träda i kraft i början av 2027. Det är för V en nyliberal konstruktion. Ett system som bygger på tanken att det inte går att lita på politiker och att staten inte ska ingripa för mycket i ekonomin. Om tillväxt drivs fram av en efterfrågan det offentliga kan skapa finns det ingen anledning att gå med plus, då är det bara att spendera på. V vill exempelvis låna drygt 70 miljarder per år för klimatinvesteringar. Bra för både klimatet och tillväxten. Man håller uppe efterfrågan.
Men tydligast syns kanske Vänsterpartiets konträra hållning i skattepolitiken. Till att börja med ifrågasätter man den incitamentsbaserade människosynen. Det vill säga att lägre skatter på arbete leder till mer arbete, att högre skatter på sparande leder till mindre sparande. Det är därför partiet inte har några problem med höga skatter på arbete och kapital. De tror helt enkelt inte att det skadar tillväxten. Tvärtom. Höga skatter kan, för den som ser efterfrågan som den drivande faktorn bakom ekonomisk tillväxt, vara något positivt.
Här finns ett bakomliggande antagande om att dagens inkomstfördelning är ineffektiv. Att för mycket kapital koncentrerat till inkomstfördelningens topp medför att det inte utnyttjas, förpassas till fonder, obligationer och fysiska tillgångar. Men genom höjda skatter kan denna ineffektiva inkomstfördelning förvandlas till något produktivt. Passiva tillgångar i det privata, som inte gör någon nytta, kan flyttas till det offentliga och spenderas. Avtrappade jobbskatteavdrag, höjda kapitalskatter, bankskatter, förmögenhetsskatter, höjd skatt på sparande – bara för att ta några av partiets förslag – sätter fart på ekonomin. De lägger grunden för offentlig konsumtion.
Bakom det antagandet finns en föreställning om en osäkerhet privat ägande för med sig. Om resurser ägs och spenderas privat finns det ingen kontroll över dem. De kan användas effektivt eller ineffektivt. Sparas eller konsumeras. Offentligt ägda resurser å andra sidan medför fullständig kontroll. De kan användas till det som fungerar. Politiken antas med andra ord bättre än enskilda människor och företag.
Det är inte konstigt att partier med en liberal grund ryggar tillbaka
Argumentationen för Vänsterpartiets alternativa synsätt på ekonomi är till stora delar konsekvensbaserad. Men samtidigt är man tydlig med att den ekonomiska politiken inte enbart handlar om grafer och effektivitet. I passagen om partiets skattepolitik beskriver man exempelvis att den har en tydlig ideologisk komponent. Där finns först och främst den omfördelande aspekten, att resurser genom finansiering av välfärdsstaten flyttas från samhällets topp till de mest behövande. Men där finns även en maktdimension, vem som styr över samhällets resurser: ”Genom höjda skatter omfördelar vi privat konsumtionsutrymme till offentligt. På så sätt omfördelar vi också makt och resurser och ökar det gemensammas del av ekonomin.”
Det är en syn som även var högst närvarande i den äldre socialdemokratin som lade den ideologiska grunden till välfärdsstatens utbyggnad. Den socialdemokratiske chefsideologen Nils Karlebys klassiker Socialism inför verkligheten (1926) kretsar exempelvis runt frågan om det gemensamma bestämmandet över ekonomin, hur den arbetande människan, genom demokratisk delaktighet, ska kunna bestämma över en större andel av samhällets resurser. Och här finns kanske den tydligaste aspekten av Vänsterpartiets ekonomiska politik. Den handlar om att flytta makt. Bort från den enskilde och företag till det offentliga.
Det är inte konstigt att partier med en liberal grund ryggar tillbaka.
