När Sverige blev lite mer som Djursholm

Valdistriktet Södra Djursholm i Danderyds kommun sträcker sig längs med Norevägen och Lokevägen ner mot Strandvägen och Lilla Värtan. Här bor några av Sveriges mest förmögna personer – finansprofiler och företagsledare – men också utländska ambassadörer och familjer som i generationer betraktat Djursholm som hemma. 

Medianinkomsten i valdistriktet är sedan länge bland de högsta i landet, likaså fastighetspriserna. Vid riksdagsvalet för fyra år sedan valde 58,43 procent av väljarna i distriktet den moderata valsedeln, vilket gör Södra Djursholm till Moderaternas starkaste fäste. Liberalerna och Sverigedemokraterna blev jämnstora med knappt 10 procent vardera. Men Södra Djursholm är inte bara Moderaternas starkaste fäste, det är också Socialdemokraternas absolut svagaste. 3,33 procent lade sin röst på S.

Som få andra platser har Djursholm, tio kilometer nordost om Stockholms innerstad, kommit att symbolisera svensk ekonomisk elit. Men till skillnad från Östermalm som ibland får spela en liknande roll, är det få som faktiskt besökt villaförorten. Det finns helt enkelt ingen anledning att åka till Djursholm om man inte har ett specifikt ärende, vilket förstås är en viktig del av det som gör platsen attraktiv. Här bor man privat och avskilt, med stora trädgårdar som kan få motsvarigheterna i andra välbärgade villaområden att ge en närmast klaustrofobisk känsla.

Förmågan att spela en ledande roll i samhället är den centrala sociala måttstocken.

Historien om Djursholm börjar när bankdirektören Henrik Palme – grundare av Inteckningsbanken, som långt senare blev en del av Handelsbanken – i slutet av 1800-talet började skissera en villa- och trädgårdsstad med inspiration från USA och Storbritannien. Ambitionen var att erbjuda välbärgade stockholmare en boendemiljö med natur och frisk luft, bortom innerstadens smuts och trängsel. 

I den uppmärksammade boken Djursholm: Sveriges ledarsamhälle (2015) beskrev professorn i företagsekonomi Mikael Holmqvist platsen som en by med en för Sverige unik kultur, där förmågan att spela en ledande roll i samhället är den centrala sociala måttstocken. Att bli en del av detta är också en viktig del av platsens attraktionskraft. Men Djursholm är också en by i bemärkelsen att invånarna värnar dess särprägel och oroar sig över hur inflyttning påverkar. Kommer de finansmän och entreprenörer som i dag flyttar in i villorna verkligen att slå vakt om det som gjort Djursholm unikt, frågar man sig. Att ha pengar, mycket pengar, räcker helt enkelt inte för att bli en del av gemenskapen.

Men Djursholm är också en plats där politiken spelar en undanskymd roll. Man klarar sig på det stora hela utan den, även om den förstås kan skapa irritationsmoment som behöver hanteras. I det stora, genom att säga ifrån i en debattartikel eller intervju när stora skattehöjningar hotar, eller i det lilla, med ett välvalt telefonsamtal, om tågen på Roslagsbanans korta förgrening från Tekniska högskolan till Näsbypark mot förmodan skulle börja dras med förseningar.

Att de flesta röstar med Moderaterna är en outtalad självklarhet. Detta har alltid varit ett högerfäste, trots att platsen från början hade ett rykte om sig att locka till sig radikaler och fritänkare. Även när vänstervindarna blåste som hårdast i slutet av 1960-talet och Olof Palme (Djursholms grundare var S-statsministerns farfars halvbror) beskrev det dåvarande Högerpartiet som ”en liten betydelselös sekt på högerkanten” valde över 50 procent av Djursholmsborna högern. 

Djursholm, och Östermalm, förblir förstås nidbilden av Moderaterna, som politiker till vänster kan ta fram på första maj eller i valrörelsens hetta. Bland partiets starkaste fästen i riksdagsvalet finns tre i Danderyds kommun och ett på Östermalm i Stockholms innerstad. 

Samtidigt är en av de viktigaste förändringarna i svensk partipolitik från 1970-talet och framåt hur Moderaterna som parti förändrats. De, ofta klassmässigt grundade, antipatier som var utbredda så sent som i slutet av 1980-talet har försvunnit – få väljare säger sig i dag avsky Moderaterna. Tvärtom är M i dag ett parti med ett betydande stöd i breda väljargrupper, vilket inte minst illustreras av att väljarflöden direkt mellan M och S har blivit en självklarhet.

Moderaterna har vuxit ur Djursholm, genom både folkligare tilltal och företrädare.

Man skulle kunna beskriva denna process som att Moderaterna vuxit ur Djursholm, genom både folkligare tilltal och företrädare.

Men det handlar också om grundläggande samhällsförändringar.

När Henrik Palme anlade Djursholm ägde den rikaste hundradelen av Sveriges befolkning (cirka 30 000 personer) tillgångar som var fyra gånger så stora som ägandet hos de 2,7 miljoner som återfanns i fördelningens nedre nio tiondelar. I dag är bilden en helt annan, konstaterade nationalekonomen Daniel Waldenström häromåret i boken Superrika och jämlika (2024). De “fattigaste” nio tiondelarna har i dag en samlad förmögenhet som är dubbelt så stor som den rikaste procentens ägande.

Bakom det som Waldenström beskriver som ”den stora förmögenhetsutjämningen” finns framförallt det utbredda ägandet av bostäder och långsiktigt sparande i form av pensionstillgångar som är placerade på börsen. Svensk samtidshistoria skrivs ofta som berättelsen om den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men minst lika viktigt är förverkligandet av det som högerledaren Jarl Hjalmarson på 1950-talet beskrev som ”ägardemokratin” – ett folkligt ägande.

Djursholm lär förbli en plats som ekonomiskt och kulturellt skiljer sig från resten av Sverige. Men har du dina sparpengar och din pension placerad på börsen blir du successivt varse att dina intressen inte är så väsensskilda från ”de rika” eller ”miljardärerna” som politiker till vänster så gärna vill beskatta. Det är en av de enskilt viktigaste samhällsförändringarna i Sverige de gångna 50 åren.

Detta är den sjunde i en serie artiklar där Smedjans chefredaktör Svend Dahl inför valet den 13 september besöker riksdagspartiernas starkaste fästen på valdistriktsnivå. 

Omslagsfoto från Strandvägen i Djursholm: Svend Dahl