Rödklövern från Högberga

Min Timbrokollega Andreas Johansson Heinö ställde nyligen frågan i ett inlägg på X om det finns två nu sittande regeringspartier i Europa som står längre ifrån varandra på vänster-högerskalan än Vänsterpartiet och Centerpartiet. Han hittade inte några exempel.

Det är en god poäng som tål att upprepas, och som knappast förändrats med gårdagens rödgröna seminarieövning på konferensanläggningen Högberga gård på Lidingö. 

Att skaffa sig en gemensam verklighetsbild är svårt när man har olika ideologiska kartor. Vänster och höger bygger ytterst på hur man värderar frihet och jämlikhet. Den som står till höger tenderar i policyavvägningar att luta åt frihet, den som står till vänster åt jämlikhet. Men det bidrar förstås också till att man läser verkligheten på olika sätt. Den som står till höger ser hur friheten främjar människors skaparkraft, medan den som står till vänster ser hur jämlikheten hotas när människor ges stort utrymme att experimentera sig fram.

Det är en konfliktlinje som de flesta väljare kan relatera till – var man står kan förstås variera över tid – och som därför är central i varje välfungerande demokrati. Genom sin grundläggande natur – fördelningen av resurser i samhället – påverkar vänster-höger-dimensionen dessutom de flesta politikområden. Vänster och höger kan exempelvis vara överens om att klimatpolitiken är viktig, men sakpolitiskt drar man helt olika slutsatser. 

Problemet med dagens rödgröna partikonstellation är att den går på tvärs med denna konfliktlinje. Centerpartiet är sedan länge ett av de partier som står längst till höger (värderar ekonomisk frihet högst), medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de två partier som står längst till vänster (värderar ekonomisk jämlikhet högst).

Det som förenar de rödgröna partierna är varken verklighetsbild, ideologi eller sakpolitik, utan motståndet mot Sverigedemokraterna. En rödgrön regeringsbildning skulle på så sätt innebära en återgång till den situation som rådde mellan 2014 och 2022, då svensk politik genom Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet präglades av försöken att definiera regeringsalternativ utifrån motståndet mot ett av riksdagens partier. 

Därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt för partier med diametralt skilda uppfattningar att bilda regering. Inför mötet på Högberga gård har företrädare för Centerpartiet exempelvis pekat på Finland som ett exempel. 

Den finska traditionen av breda blocköverskridande regeringar handlar dock primärt om säkerhetspolitiska och geografiska överväganden. Att värna den unga republikens överlevnad i skuggan av en imperialistisk stormakt på andra sidan gränsen har alltid trumfat inrikespolitiska motsättningar.

För den som på allvar vill försöka förstå hur en rödgrön regering skulle kunna komma att formeras, och bedöma ett sådant alternativ, är det snarare värt att se till vårens danska regeringsbildning. 

Även i Danmark är den politiska kulturen av breda uppgörelser annorlunda än i Sverige. Statsbudgeten är exempelvis något som förhandlas mellan folketingets alla partier, och inte bara inom regeringsunderlaget. Dessutom har socialdemokratin, trots politisk styrka, aldrig varit lika samhälleligt dominerande som i Sverige, vilket sannolikt underlättat breda samarbeten.

De parlamentariska förutsättningarna i Danmark är inte olika de som råder i riksdagen efter valet.

Samtidigt är de parlamentariska förutsättningarna i Danmark inte olika de som råder i riksdagen efter valet. Folketingsvalet i slutet av mars resulterade i en högerlutande majoritet, men på grund av röda linjer gentemot varandra blockerade Moderaterne och Dansk folkeparti en borgerlig regeringsbildning. De två partiledarna, utrikesministern och tidigare statsministern Lars Løkke Rasmussen respektive Morten Messerschmidt, betraktar varandra som politiska huvudmotståndare på ett sätt som kan få motsättningarna mellan C och SD att framstå som ett utslag av svenskt lagom. 

Resultatet blev att Socialdemokratiets Mette Frederiksen i början av juni, efter en rekordlång regeringsbildning, kunde presentera en fyrpartiregering som förutom det egna partiet omfattar Socialistisk folkeparti (vänstersocialdemokrater), Radikale venstre (socialliberaler) och Moderaterne (ekonomiskt högerlutande teknokrater). Utanför regeringen står stödpartiet Enhedslisten (enklast beskrivet som en kombination av de mer radikala delarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Inför förhandlingarna hade Lars Løkke för övrigt även röda linjer gentemot Enhedslisten, något som han dock backade från.

Koalitionsdokumentet är en klassisk kohandel där det är relativt enkelt att kombinera ihop policyförslagen med respektive parti. Alla får något. Men en gemensam riktning är svår att urskilja förutom i fråga om förbättrat djurskydd i den industriella grisuppfödningen. Detta var också frågan framför andra som förenade partierna till vänster under valrörelsen. Kanske kan man se en parallell i hur den svenska rödgröna konstellationen funnit sin gemensamma symbolfråga i önskan om att stoppa de de så kallade tonårsutvisningarna. 

Visst finns här högerlutande förslag som sänkt bolagsskatt och ett avskaffande av den högsta marginalskattenivån. Den senare ska dock finansieras genom att skatterna för personer som driver företag och tar utdelning ska höjas. Ett steg fram och ett steg tillbaka. Det är för övrigt samma logik som kan förväntas i en bred skattereform av det slag som en eventuell rödgrön regering i Sverige lär försöka sig på. Mönstret känns även igen från Januariavtalet som innebar såväl höjd som sänkt skatt på drivmedel. 

Dessutom rullas en av förra mandatperiodens arbetskraftsutbudsreformer – avskaffandet av helgdagen store bededag – tillbaka. Men framför allt spenderas det pengar. Tandvården ska bli gratis för alla och kollektivtrafiken avgiftsfri för alla under 22. I Danmark har det skämtats om att det bara är en tidsfråga innan kungariket även köper ett lag i engelska Premier League. 

Kanske är det inte så konstigt att den danska fyrklöverregeringen ganska snabbt kom att kallas rödklövern.

En svensk rödklöver skulle sannolikt följa ett snarlikt mönster. Några få centerliberala segrar skulle kunna noteras, men dessa skulle enligt kohandelns logik snabbt tas ut av vänsterpolitik på andra eller till och med samma politikområden. Stärkt äganderätt i skogen på ena sidan av koalitionsavtalet, försvagad på nästa. 

Röda linjer är ett sakpolitiskt elände, för den som tror på liberal, borgerlig politik.