Samhälle Krönika
Samla er eller dö
Den danska regeringsbildningen är en plågsam påminnelse om vikten av att hålla ihop borgerligheten. Bara genom att samla sig kan borgerligheten övervinna den strukturella fördel stora socialdemokratiska partier har gentemot en borgerlighet uppdelad i olika partier. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Det danska folketingsvalet för snart två månader sedan resulterade i en klar majoritet för borgerlig politik. Ändå har det visat sig minst sagt svårt att formera en regering på basis av detta parlamentariska underlag.
De försök som gjorts i veckan, av det liberala partiet Venstres ledare Troels Lund Poulsen, att bilda en borgerlig minoritetsregering lär tyvärr inte ändra på saken. Blockeringarna inom den danska borgerligheten är alltför stora. Det bäddar för att de danska väljarna förr eller senare kommer att få en ny regering under ledning av socialdemokraten Mette Frederiksen, men med medverkan av ett eller flera borgerligt sinnade partier.
Det är lätt att förstå de som talar om en kris för dansk borgerlighet.
Situationen har likheter med den som rådde i Sverige mellan 2014 och 2022. Även då hade väljarna röstat fram borgerligt sinnade riksdagsmajoriteter, men fick på grund av interna borgerliga låsningar S-ledda regeringar.
För övrigt är det inte osannolikt att en valförlust för Tidöpartierna återigen skulle resultera i en sådan parlamentarisk situation. Centerpartiet, som med sin starka förankring i småföretagande borde ställa sig till höger, har valt att positionera sig på ett sätt som sannolikt skulle göra det omöjligt att i ett sådant läge fullt ut dra fördel av en sakpolitisk högermajoritet.
I Danmark kretsar låsningarna kring de djupa antipatier som sedan länge finns mellan utrikesministern och partiledaren för Moderaterne, Lars Løkke Rasmussen, och Dansk folkepartis partiledare Morten Messerschmidt. De har i en närmast Annie Lööfsk anda ställt upp så många röda linjer gentemot varandra att en regeringsbildning som inkluderar båda partier blivit omöjlig. Vad Troels Lund Poulsen försökte i veckan var att lösa ut detta genom att göra dem båda till stödpartier åt en minoritetsregering.
Motsättningarna grundar sig i Lars Løkkes erfarenheter från sin tid som statsminister mellan 2016 och 2019, då han som partiledare för Venstre ledde en borgerlig regering präglad av stora interna konflikter. Hans slutsats blev att regeringar bör bildas över blockgränsen och att Dansk folkeparti bör hållas borta från makten. Dansk folkeparti menar på motsvarande sätt att Løkke bör hållas borta från makten, och att han bär skulden för den danska borgerlighetens problem.
Det handlar alltså inte om sakpolitiska motsättningar. Lars Løkke skulle få lika stort eller större genomslag för sin sakpolitik – som kanske enklast kan beskrivas som teknokratiskt liberal – i ett samarbete högerut som i ett fortsatt samarbete med Mette Frederiksen. Konflikten ligger på ett djupare känslomässigt plan, och blir därmed så gott som omöjlig att lösa.
Även här är likheterna med Sverige slående. Som SVT visade i en granskning förra året röstar Centerpartiet i riksdagen oftare med Sverigedemokraterna än med Socialdemokraterna. Ändå är det SD som är huvudmotståndaren och S-ledaren som är centerpartisternas föredragna statsministerkandidat.
Krisen för dansk borgerlighet är med andra ord knappast konjunkturell – väljarna röstade för borgerlig politik – utan strukturell.
I Danmark förstärks svårigheterna att ta tillvara den borgerliga majoriteten av den låga spärrgränsen på två procent till folketinget. Konsekvensen har blivit att den borgerliga sidan består av inte mindre än sju partier, Lars Løkkes moderater inräknade. Redan detta är förstås en utmaning ur ett regeringsbildningsperspektiv. Väg dessutom in att flera av de nya partierna är resultatet av tidigare partiinterna konflikter, och svårigheterna att forma en fungerande regering blir ännu tydligare.
Krisen för dansk borgerlighet är med andra ord knappast konjunkturell – väljarna röstade för borgerlig politik – utan strukturell.
En bakomliggande faktor är förstås förändringarna i det politiska konfliktmönstret och i partisystemet. Frågor kopplade till invandring och identitet har blivit allt viktigare för många väljare och kommit att gå på tvärs med gamla partibildningar. Medan det i Sverige resulterat i framväxten av Sverigedemokraterna har det i Danmark bidragit till fragmentiseringen av borgerligheten.
Utvecklingen har på så sätt bidragit till att förstärka det som länge varit den skandinaviska borgerlighetens akilleshäl. Redan i utgångsläget har borgerligheten varit uppdelad i flera olika partier, som trots samsyn i viktiga politiska frågor inte alltid haft en harmonisk inbördes relation. I de skandinaviska länderna har det helt enkelt aldrig funnits något brett folkparti till höger om mitten, som tyska CDU eller brittiska Conservatives. I stället har de borgerliga partierna tävlat med varandra om vilket som för tillfället ska vara det något större partiet. Socialdemokraterna har därmed kunnat bli den sol som politiken kretsar kring.
Detta är sannolikt en av de viktigaste faktorerna om man ska förstå socialdemokratins långa maktinnehav i de skandinaviska länderna. Splittringen har skapat incitament för de borgerliga partierna att prioritera den inbördes rivaliteten – man slåss ju till stor del om samma väljare – samtidigt som det gjort borgerligheten sårbar i fråga om regeringsduglighet. Ställda inför valet mellan en stor och stabil socialdemokrati och en inbördes grälande borgerlighet har valet ofta varit enkelt för väljarna. Den samtida varianten av detta handlar i både Sverige och Norge om att socialdemokratin har kunnat skapa oro bland väljarna kring den traditionella borgerlighetens relation till de nya högerpartierna.
Man skulle kunna beskriva det som att socialdemokratin genom den borgerliga splittringen under lång tid haft en strukturell fördel i de skandinaviska partisystemen.
För en borgerligt sinnad väljare, som vill se något annat än S-ledda regeringar, finns det knappast något mer destruktivt än inomborgerliga konflikter. För det är bara när borgerligheten klarar av att övervinna splittringen och formera realistiska och hyfsat sammanhållna regeringsalternativ som man förmår övervinna den strukturella nackdel som uppdelningen i många partier ger upphov till. Det är en anledning till att det finns skäl att glädjas åt vårens utveckling inom Liberalerna – den har långsiktigt stärkt det borgerliga alternativet. Samtidigt förblir Centerpartiets vägval ett i grunden meningslöst sår mitt i svensk borgerlighet.
Den regeringsbildning som nu utspelar sig i Danmark är en plågsam påminnelse om vikten av att hålla ihop borgerligheten. Förmår man inte göra det är risken överhängande att socialdemokrater abonnerar på statsministerposten – oavsett hur väljarna röstar.