Så kan Sverige få en borgerlig budget även i år

”Det är en servettskiss… man kan inte styra landet på en servettskiss” dundrade den dåvarande statsministern Stefan Löfven i december 2018. Moderaterna och Kristdemokraterna hade precis lagt fram en gemensam budgetmotion som, med stöd av SD, såg ut att gå igenom riksdagen. Löfven var dock inte bara sur över att tvingas administrera ytterligare ett jobbskatteavdrag. Socialdemokraterna ansåg också att M och KD bröt mot god parlamentarisk sed och praxis i riksdagen. 

Socialdemokraterna hade nämligen inte lagt fram en egen S-budget. Man var en del i en övergångsregering, och en sådan ska enligt praxis inte lägga fram några propositioner av politisk natur utan bara sköta så kallade löpande ärenden.

Men efter de långdragna förhandlingarna som följde på valet 2018 var nu en övergångsregering, för första gången i modern tid, tvungen att lägga fram en övergångsbudget. Efter samtal med riksdagens samtliga partier, förutom SD, kom man fram till att en sådan skulle följa liknande normer som en övergångsregering: fokusera på löpande ärenden, enbart förlänga viktiga satsningar från föregående års budget och bara presentera nya satsningar om det var sådant som samtliga partier kunde stå bakom. 

Det var denna praxis Socialdemokraterna ansåg att Moderaterna och Kristdemokraterna bröt när de lade en gemensam budgetreservation och, om man får tro spindoktorerna i S, kallt räknade med att SD skulle rösta på den. 

Nu befinner vi oss i en liknande situation, med det stora undantaget att det är Moderaterna och Elisabeth Svantesson som förbereder en övergångsbudget. Och mycket talar för att Moderaterna antar samma hållning som Socialdemokraterna gjorde 2018. När finansministern nyligen intervjuades av TV4 var det just den parlamentariska enigheten hon tryckte på: 

”Det handlar om det som är samhällsviktiga funktioner. En är försvaret, där det är viktigt att vi fortsätter uppbyggnaden och där vi alla dessutom är överens. Ett sådant anslag kommer att se annorlunda ut än 2026.”

Samtidigt har Moderaterna inte uteslutit att lägga fram en egen budgetmotion i finansutskottet, beroende på hur förhandlingarna går mellan de fyra rödgröna partierna. Och tiden för Magdalena Anderssons gäng börjar bli knapp. Den 12 november kommer övergångsbudgeten läggas fram, den 27 november ska partierna, om de vill, ha presenterat sina egna budgetmotioner, och den 9 december ska riksdagen rösta om vilken budget som ska ligga till grund för styret av landet under det kommande året. 

Det mesta talar för att en eventuell rödgrön regering inte kommer att få regera på sin egen budget.

Det mesta talar för att en eventuell rödgrön regering inte kommer att få regera på sin egen budget. Vänsterpartiets Ida Gabrielsson har bestämt sagt nej till budgetförhandlingar innan de rödgröna partierna kommit överens om regeringsfrågan, och V vill att den samlade oppositionen röstar på övergångsbudgeten. Om partierna skulle gå fram med egna budgetmotioner finns det en stor risk att man skulle förlora en omröstning mot en samlad Tidö-budget, om nu en sådan läggs fram. En neutral budget av förvaltande karaktär är trots allt bättre än en högerbudget, om man heter Magdalena Andersson. 

Den stora frågan är därmed nu om partierna till höger vill lägga fram en egen budgetmotion. Om en sådan ska kunna gå igenom måste man dock locka över röster från Centerpartiet. Rent sakpolitiskt bäddar det för en utpräglat liberal, borgerlig budget. Det är tron på en fri marknadsekonomi som grunden för tillväxt och välstånd som förenar de fyra forna allianspartierna, och nu även till viss del Sverigedemokraterna. Som en rad opinionsbildare och statsvetare påtalat gör det också att det finns en tydlig majoritet för borgerlig ekonomisk politik i riksdagen. 

Ett av de partier till höger som varit mest drivande för att gå fram med ett gemensamt budgetalternativ är Liberalerna.

– Sverige behöver en budget som också visar en inriktning för Sverige, inte bara en övergångsbudget. Och det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, säger arbetsmarknadsministern och liberalen Johan Britz när jag ringer upp för en kortare intervju. 

Och det är också främst ekonomisk politik Britz tar upp när jag frågar om vilka reformer en sådan budget borde prioritera. 

– Inkomstskatterna ska sänkas för att säkerställa att det lönar sig att arbeta. Sen behöver de höga statliga inkomstskatterna, marginalskatterna, också tas ner, för att det är en straffskatt på utbildning. Vi behöver successivt göra det mer lönsamt att vara strävsam och att utbilda sig.

För att budgeten dock alls ska kunna röstas igenom behöver Tidö-partierna stöd från Centerpartiet. När jag frågar hur man ska kunna locka över sina forna alliansvänner slår Britz fast att det borde vara självklart för C att rösta för sin egen ekonomiska politik: 

– De säger ju att de är ett liberalt borgerligt parti. Då borde det vara en självklarhet för dem att rösta för en borgerlig budget. Och inte en skattehöjarbudget, eller för den delen en övergångsbudget som omöjliggör till exempel sänkta inkomstskatter under hela nästa kalenderår. Det vore inte bra för Sverige. Om vi lägger fram en gemensam budget så kommer den innehålla bra borgerlig politik, sänkta skatter, regelförenklingar för företag, utbildningar som leder till jobb. Och varför skulle Centerpartiet rösta emot det? 

De konfliktinjer som C grundar sitt SD-motstånd på är svåra att översätta till en statsbudget. 

Det är viktigt att påminna om att anledningen till att Centerpartiet i dag befinner sig på den vänstra sidan av spelplanen i svensk politik inte är sakpolitisk utan ideologisk – partiet har valt att prioritera det principiella motståndet mot SD före direkt sakpolitiskt genomslag. Men GAL-TAN-skalans politiska konflikter, vilka C grundar sitt SD-motstånd på, är svåra att översätta till en statsbudget. 

Med det sagt är en statsbudget inte värderingsfri, långt därifrån, men de ideologiska konfliktlinjer som kommer till uttryck i budgetrader är mer klassiskt höger-vänster: hur stor ska staten vara? Hur mycket ska den enskildas ekonomiska bestämmande vara kontra det offentligas? Och här förenas C med M, L och KD i tron på fria marknader och den enskildes rätt. Detta samtidigt som SD under fyra år visat att man i allt högre grad stödjer en sådan ekonomisk politik. 

Så, får Sverige ett år till av borgerlig ekonomisk politik eller en neutral övergångsbudget? Det är lätt att förstå varför Liberalerna prioriterar det förstnämnda – annars kan det mycket väl bli så att man får vänta fyra år på nästa chans.