Att tolka en förlorad majoritet för Tidöregeringen som ett väljarmandat för en politisk vänstersväng är fel. Borgerlighetens centrala uppgift blir nu att se till så att riksdagens ekonomisk-politiska högermajoritet gör sig gällande oavsett vem som blir statsminister. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Det långsiktigt viktigaste utfallet av söndagens riksdagsval är att de svenska väljarna för sjätte valet i rad levererade en i den ekonomiska politiken högerlutande riksdagsmajoritet. Det bör givetvis vara vägledande för den, utan tvivel komplicerade, regeringsbildning som med största sannolikhet nu väntar. Så till vida inte utlandsrösterna på onsdag, precis som 1979, tippar över valresultatet till den sittande borgerliga regeringens fördel.
Den breda högern – Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet – förfogar enligt det preliminära valresultatet över 198 av riksdagens 349 mandat.
I denna grupp partier finns det en tydlig samsyn om företagandets betydelse för Sveriges långsiktiga välstånd. Det är partier, som när valrörelse och en del antipatier lagts åt sidan, kan mötas kring ett försvar för äganderätten och att Sverige bör fortsätta den resa mot lägre skatter på både arbete och kapital som varit framgångsrik de gångna två decennierna.
Det är ingen hemlighet att det blåser kraftiga vänstervindar bland de rödgröna. Det gäller både Vänsterpartiet och Miljöpartiet som båda gått till val på återinförande av den typ av skatter som på 1970- och 1980-talet bidrog till att driva företagare ur landet och urholka svenskt välstånd. Men även inom betydande delar av Socialdemokraterna finns det en önskan om att gå till vänster i den ekonomiska politiken, med både nya skatter på sparande och höga inkomster och reformer som skulle leda till en kraftigt ökad kostnadsbörda för svenska företag.
Det var detta som under valrörelsens slutskede fick en lång rad företrädare för såväl stora som små svenska företag att varna för riskerna med en rödgrön regering.
Under valnatten såg vi hur bland annat företrädare för Vänsterpartiet tolkade en möjlig S-ledd regering som ett väljarmandat att genomföra en ekonomisk-politisk kursomläggning. Men så är inte fallet. Det finns en tydlig väljar- och riksdagsmajoritet för att undvika en sådan vänstersväng.
Det är viktigt att såväl företrädare för den breda högern som för den ansvarstagande delen av socialdemokratin, exempelvis den ekonomisk-politiska talespersonen Mikael Damberg, förmår klargöra detta och agera utifrån det.
Även en eventuell S-ledd regering måste basera sin ekonomiska politik på den sakpolitiska högermajoritet som finns i riksdagen.
Även en eventuell S-ledd regering måste basera sin ekonomiska politik på den sakpolitiska högermajoritet som finns i riksdagen. En socialdemokratisk regeringsbildare skulle här kunna se till den danska socialdemokratin som vid ett flertal tillfällen, både under Mette Frederiksen och under företrädaren Helle Thorning-Schmidt, i sina regeringsförklaringar gjort klart att folketingets borgerliga majoritet är styrande för den ekonomiska politiken.
Regeringsbildningar som inte erkänner sådana grundläggande parlamentariska realiteter kommer till sin natur att vara instabila, vilket Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons svaga S-regeringar 2014–2022 är en utmärkt illustration av. SD-motstånd skriver helt enkelt ingen budgetproposition.
Det gäller nu att de borgerliga partierna närmar sig regeringsbildningsprocessen med självförtroende. Både Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna gjorde starka val, samtidigt som Socialdemokraterna ser ut att ha gjort sitt sämsta val någonsin. Därför var det positivt att Ulf Kristersson under valnatten gjorde klart att han är beredd att försöka skapa en regeringskonstellation baserad på riksdagens sakpolitiska högermajoritet.
Det kommer naturligtvis inte att vara enkelt. Både skor, mössor och andra accessoarer lär behöva ätas upp. Men faktum är att de flesta centerpartister innerst inne önskar en väg tillbaka till borgerligheten. Kanske finns den nu.
Den tid då borgerliga partiledare lät sig duperas och hunsas av socialdemokratiska maktanspråk är lyckligtvis över. Det är borgerligheten som har det sakpolitiska övertaget.
I Sveriges riksdag bör den breda högern bestämma. Oavsett vem som blir statsminister.
