Handeln finner alltid en väg

Sedan i våras har fraktraterna skjutit i höjden. Exempelvis har priset för att frakta en 40 fots container från Shanghai till Rotterdam stigit från 2 500 dollar i början av året till omkring 3 500 dollar idag. Ännu mer dramatisk har utvecklingen varit för oljefrakter. För ett år sedan var genomsnittspriset för att kontraktera en VLCC, ett tankfartyg med möjlighet att frakta upp till två miljoner fat, omkring 80 000 dollar per dag. I dag är det cirka 10 gånger högre, 800 000 dollar per dag. Det finns all anledning att tala om en världsekonomisk chock.

Orsaken är kriget i Persiska viken, som begränsat möjligheterna att skeppa olja genom Hormuzsundet, i kombination med oroligheterna kring Röda havets södra spets, Bab al-Mandab-sundet, som gjort det svårare att använda Suezkanalen. Det har skapat ett utbudsunderskott på fartyg, när tankfartyg tvingas vänta utanför Hormuzsundet och containerfartyg ta den längre och därmed dyrare vägen runt Afrika. 

Man skulle kunna beskriva det som att vi fått en ordentlig påminnelse om att geografin fortfarande har betydelse. Det är långt från Kina till Europa, även om vi de gångna decennierna vant oss vid att tänka bort avståndet, tack vare snabbt sjunkande transportkostnader. Och längs med vägen finns det platser vars betydelse imperiemakter och sjöfarare i alla tider sett vidden av. Jemen visade sig vara precis lika strategiskt viktigt 2026 som när Storbritannien på 1800-talet gjorde Aden till en koloni för att skydda passagen från Suez till Indien. 

Men man kan också välja att fascineras av världsekonomins förmåga att hantera stora störningar. Trots krigsrubriker om hotande bristsituationer och stundande ransoneringar har vardagen på de flesta håll gått vidare utan någon större påverkan. 

Mångförslagna grekiska tankredare lät sina kaptener stänga av transpondern och i skydd av mörkret smyga ut sin last.

Redan någon vecka efter att kriget i Persiska viken brutit ut och till stor del stängt Hormuzsundet talades det om mångförslagna grekiska tankredare som lät sina kaptener stänga av transpondern och i skydd av mörkret och, i utbyte mot en riklig ekonomisk ersättning, smyga ut sin last. When the going gets tough, the tough gets going, som talesättet säger.

Det är bara ett exempel på hur handeln alltid kommer att hitta sina vägar. I den nyutkomna boken Trade World (2026) gör den brittiske ekonomijournalisten Ed Conway jämförelsen med ett mycel – de stora nätverk av trådlika celler som utgör merparten av svampar. Det är dolt för blotta ögat, men har med sin förmåga att ta upp näring och förmedla information en helt avgörande roll i ekosystemet. Och om något kommer i vägen för mycelet kommer det att hitta en väg runt eller växa i en annan riktning.

På samma sätt är det med de komplexa försörjningskedjor som vår vardag bygger på. I boken tar Conway upp tre vardagliga föremål – bröd, textilier och bilar – som exempel på hur världen länkas samman på ett sätt som få av oss nog tänker på.

Det är sannolikt inte många som reflekterar över att mycket bröd i Europa bakas på vete odlat i Kanada, där det tack vare klimatet på prärien får en högre proteinhalt. Lika lite lär den som köper ett bröd i Marrakech i Marocko tänka på att brödet kanske är bakat på vete från den svenska Västgötaslätten och skeppat med fartyg från Lantmännens anläggning i Helsingborgs hamn.

Sällan ägnar vi en tanke åt ullens resa från merinofår i Australien via bearbetning och textilindustri i exempelvis Kina, till butiker för stickade tröjor runt om i Europa. Och i fråga om Volvobilen nöjer vi oss sannolikt med att tänka att den är tillverkad på Hisingen, när den i själva verket är resultatet av ett komplicerat samarbete i många lager mellan företag i hela världen. Som Conway konstaterar ser det ut på motsvarande sätt nästan oavsett vilket föremål i vardagen som vi undersöker.

Det finns potentiella Hormuzsund överallt.

Sannolikt underskattar vi hur ekonomiskt sammanlänkade, och därmed potentiellt sårbara, vi är. Det finns potentiella Hormuzsund överallt. På så sätt är oron över en värld präglad av ökade geopolitiska spänningar högst förståelig. Conway gör själv jämförelsen med det sammanbrott i världshandeln som skedde i samband med första världskriget. 

Nationalekonomen John Maynard Keynes beskrivning av hur en Londonbo före första världskriget såg det som en självklarhet att man med lätthet, över telefon, kunde beställa varor från hela världen och få dem levererade hem till dörren, påminner nämligen i högsta grad om vår egen tid. Samtidigt är världen i dag än mer sammanflätad, och en motsvarande kollaps i världshandeln skulle få långt större och mer kännbara konsekvenser nu. Den globala finanskrisen 2008 skulle, som Conway skriver, framstå som jämförelsevis lätthanterlig.

Handeln skulle förstås inte upphöra, men det skulle bli en dramatiskt annorlunda värld, där mycket av det vi i dag ser som självklart i form av billiga varor skulle försvinna.

Men, konstaterar Ed Conway, sannolikt underskattar vi även världsekonomins och världshandelns förmåga att hantera störningar. Om det är något som utmärker marknadsekonomier är det nämligen anpassningsförmågan. När hinder uppstår finns det alltid någon som ser möjligheter, som hittar en väg runt. Finns det en efterfrågan kommer det att finnas ett utbud. 

När exporten från ett land beläggs med tullar kommer varuflödena att flytta till ett annat land, när en handelsväg stängs kommer en annan att öppnas, försvinner en marknad kommer en ny att uppstå. Underskatta aldrig världshandelns alla entreprenöriella mellanhänder – från den grekiske tankredaren som ser till så att energiförsörjningen i Asien fortsätter att fungera, till din lokala Ica-handlare med sin osvikliga förmåga att veta precis vilka franska ostar du vill ha till helgen. 

Visst finns det skäl att oroa sig över vissa beroenden i världsekonomin. Att väst gjort sig beroende av sällsynta jordartsmetaller från Kina är ett exempel på ett problematiskt, ensidigt, beroende. Men i grunden är kombinationen av prisernas förmåga att hjälpa oss att reagera på förändrade förutsättningar, i kombination med mänsklig uppfinningsrikedom, det bästa skyddet mot en turbulent omvärld.