Berlin hotas av radikal vänsterpolitik

Berlin är ett barn av förtryck och förstörelse. Få städer har lidit så mycket sedan världen drabbades av 1900-talet. 

Först decimerades stadens judiska liv av nazisternas brutala förföljelse. Röda arméns artillerigranater och kulor lämnade Berlin i ruiner och bland byggnaderna som överlevde pryds somliga ännu av kulhål.

Efter kriget lämnades Västberlin omringat av kommunism, en utpost på fientligt ockuperad mark. Östberlin blev huvudstad i övervakningsstaten DDR, det som i Sverige skulle komma att bli sinnebilden för kommunismens grånad och misär. Berlin kom att symbolisera hela Europas öde. ”Vad som händer med Berlin händer med Tyskland; vad som händer med Tyskland händer med Europa”, lär den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov ha sagt kort efter kriget då stadens ockupationszoner ritades upp.

Muren som byggdes 1961 gjöt fast de politiska gränserna i betong och taggtråd. Stadens öde förbands med Tyskland och hela kontinenten. Det faktum att trafiken av flyktförsök över muren var enkelriktad, gav moralisk råg i ryggen åt världens liberaler och konservativa. Alla var berlinare, och alla ville att herr Gorbatjov skulle riva ned muren.

När den slutligen föll 1989 visade sig Molotovs ord stämma. Berlins öde var Europas. Tyskland återförenades, Östeuropa befriades och Sovjetunionen slagits i spillror.

Men återföreningen efterlämnade också ett ekonomiskt och demografiskt tomrum. Före kriget hade Berlin över fyra miljoner invånare. 1989 låg befolkningen på drygt tre miljoner. När muren föll och Tyskland återförenades fanns det därmed otaliga tomma bostäder och verksamhetslokaler i staden. Därför flockades människor till Berlin. Bohemerna flockades till Kreuzberg, Friedrichshain och Prenzlauer Berg. 

Men staden mådde inte särskilt bra. Och sådant hänger i. 2016 visade en studie att Tysklands BNP marginellt skulle öka om huvudstaden upphörde att existera.

Berlin saknade ekonomisk lyskraft men byggde upp ett stort kulturellt kapital. 2003 beskrev dåvarande borgmästaren Klaus Wowereit Berlin som ”fattig men sexig”. Det var ett träffsäkert uttalande. Medan resten av Tyskland är en spatserande äldre herre i lodenrock på promenad med en strävhårig tax, är Berlin en yngling i svart skinnjacka med MDMA på fickan på väg till Tresor eller Berghain.

Otaliga skribenter har skrivit otaliga böcker i, och om, Europas mecka för vallfärdande eskapister. Senast i raden är Vincenzo Latronicos Perfektion (2026), en generationsroman om och för dem som bebodde staden men aldrig riktigt gjorde den till sitt hem under 00- och 10-talen. Romanen beskriver Berlins långsamma förändring från Wowereits ”fattig men sexig” till en allt mer gentrifierad stad som gradvis förlorar sin bohemiska charm.

Men den spontana ordning och ekonomiska återhämtning som byggt det moderna Berlin hotas nu av politisk klåfingrighet.

Men utvecklingen är naturlig och nödvändig. Det som skett under åren sedan återföreningen är att Berlin sakta men säkert har börjat läka sina sår. Människor har köpt hus och lägenheter, reparerat och renoverat dem, startat kaféer och barer och matbutiker och restauranger och en massa annat av sådant som gör en stad trivsam att leva i. Fastighetsvärden har ökat och köpkraften med dem. Berlin har helt enkelt blivit rikare.

Gör detta Berlin mindre sexigt? Kanske. Men det är vanskligt att försöka frysa fast en stad i ett flyktigt historiskt tillstånd. Städer är organiska varelser, flercelliga organismer bestående av allt från några tusen till tiotals miljoner människor med egna drömmar och drivkrafter.

I takt med att Berlin gentrifierats har staden blivit mindre fattig. Människors levnadsvillkor har otvetydigt förbättrats. Livskvaliteten är högre. 

Men den spontana ordning och ekonomiska återhämtning som byggt det moderna Berlin hotas nu av politisk klåfingrighet. I slutet på september gick Berlin till val. CDU och SPD som styrt staden i en klassisk tysk Große Koalition kollapsade, ytterkanterna i AfD och Die Linke växte kraftigt.

Störst blev Die Linke. Med en framgångsrik personvalskampanj fick partiets lokala ledare Elif Eralp över 50 procent av rösterna i sitt eget valdistrikt, Freidrichshain-Kreuzberg 1. Die Linke gick från knappt 13 procent till över 25. 

Eralp får New Yorks socialistiske borgmästare Zohran Mamdani att framstå som en folkpartist. Hon vill inte bara frysa hyrorna. Under Eralps ledning kräver Die Linke expropriering av hundratusentals bostäder som ägs av stora privata företag. Förslagen som ligger på bordet bedöms av flera institutioner, däribland Berlins delstatssenat, kosta över 40 miljarder euro, med årliga kostnader på över två miljarder euro. Detta i en stad vars totala skuld redan närmar sig 70 miljarder euro.

Die Linke hävdar för egen del att förslaget kommer att finansiera sig självt. Men det krävs inga djupare kunskaper i nationalekonomi för att inse att Elif Eralps bostadspolitiska idéer är verklighetsfrånvända.

Utöver den direkta kostnaden, som kommer lägga sten till börda för Berlins redan hårt beskattade befolkning, lär bostadsbyggandet avta. Investeringsviljan hos byggherrar i en stad där politiker ensidigt kan beslagta de bostäder man byggt får antas vara mycket låg. 

Som Assar Lindbeck sade är hyresregleringar, vid sidan av bombningar, det säkraste sättet att förstöra en stad. Det är svårt att föreställa sig något mer katastrofalt än en sådan reglerings- och konfiskationspolitik som nu föreslås i Berlin.

Men utvecklingen i Berlin är ett tecken i tiden. Sedan några år tillbaka är bostadsfrågan huvudfokus för vänstern i en lång rad västerländska storstäder. Genom hyrespopulism, överreglering och konfiskation söker man lösa politiskt skapade problem med ännu mer politik. 

Om Europas storstäder följer Berlin, så ser Molotovs ord ut att eka även i det tjugoförsta århundradet.