Mitten var en gång socialdemokratins värsta fiende

Den andra september 1960 höll folkpartiledaren Bertil Ohlin ett tal i Göteborg. Samma dag talade även Centerpartiets Gunnar Hedlund i norra Ångermanland. Det överraskande var att innehållet i talen var mer eller mindre identiskt. Kohandelns tid var förbi, och nu sökte inte bara Folkpartiet utan även Centerpartiet konflikt med socialdemokratin. Vid ett maktskifte skulle det vara slut på socialisternas högskattepolitik, slog de båda partiledarna fast. Det var dock inte bara vänsterut som konfliktlinjerna drogs. Ohlin och Hedlund deklarerade att man aldrig skulle ge sitt stöd ”åt en politik som präglades av högerns extrema förslag”. Det var Högerpartiet, dagens Moderaterna, man syftade på.

”En politisk bomb”, skrev Svenska Dagbladet dagen efter. ”Något liknande har aldrig förekommit tidigare”, hävdade Dagens Nyheter. Det anmärkningsvärda var inte att de kritiserade både Socialdemokraterna och Högerpartiet, det hade gjorts förut. Det viktiga var att talen hade föregåtts av långa överläggningar där partierna enats om gemensamma politiska utgångspunkter. De hade nu bildat ett block i svensk politik, det som i pressen skulle komma att beskrivas som ”mittenalternativet”. Den politiska mitten hade fötts.

Såklart hade ”mitten” på ett sätt existerat tidigare. När exempelvis finansministern Johan August Gripenstedt drev igenom sin liberala ekonomiska revolution under mitten på 1800-talet var det genom att sy ihop en brokig skara runt mitten i den dåvarande ståndsriksdagen: reformvänliga konservativa kunde enas med liberaler om behovet av vad vi i dag skulle beskriva som strukturreformer. Men ytterkanterna – reaktionärerna och de progressiva radikalerna – fick stå irriterade vid sidlinjen. Under socialdemokratins långa regeringsinnehav hade partiet haft som strategi att förankra den politiska makten med ett av de två mittenpartierna. Man isolerade ett och gav det andra lite politiska frågor att visa upp – ofta blev det Bondeförbundet.

Därmed skapades också föreställningen om den självständiga politiska mitten. 

Men nu hade Ohlin och Hedlund skapat ett eget politiskt block, och därmed skapades också föreställningen om den självständiga politiska mitten, något som både höger och vänster sedan dess behövt förhålla sig till. Den nya politiska formeringen var först och främst negativt definierad – icke-socialistiskt för att använda Thorbjörn Fälldins senare fras – men också icke-höger. Högerpartiet hade under 1960-talet en position som på en del sätt kan jämföras med Sverigedemokraternas. Många tvivlade på partiets demokratiska impulser. Högerpartiet sågs som en sammanslutning för de besuttna – kapitalisterna, markägarna, de med medfödda privilegier, långt ifrån det moderna Sveriges välfärdssamhället. 

Samtidigt var det uppenbart för både Hedlund och Ohlin att vägen till ett maktskifte gick via Högerpartiet, troligtvis i form av en borgerlig trepartiregering. Men de krävde enligt de två partiledarna i mitten att Högern gick ifrån sin mest ”extrema” politik – bland annat sitt envisa motstånd mot ATP. Annars skulle det inte gå. För den som ville få bort Socialdemokraterna från regeringsmakten krävdes trots allt en enad front.

Marknadsekonomi och tillväxt för att garantera och förbättra välfärden.

Det nya mittenalternativet definierades emellertid inte bara av det som i dag beskrivs som röda linjer. Ohlin och Hedlund hade som sagt också enats om gemensamma politiska utgångspunkter som de i sina tal beskrev enligt följande:

”En ny regering bör samla sina krafter kring en näringslivsvänlig ekonomisk politik med lägre beskattning och mindre regleringar, så att en snabbare ekonomisk utveckling möjliggörs. Därmed skulle följa ökade möjligheter att lösa de aktuella samhällsproblemen såsom en förbättrad trygghet för de gamla, invaliderna och i förtid utarbetade människor samt en utvidgning av utbildningsmöjligheterna för ungdomen.”

Marknadsekonomi och tillväxt för att garantera och förbättra välfärden med andra ord.

Det skulle dock dröja sexton år, till den borgerliga valsegern 1976, innan det regeringsskifte som Ohlin och Hedlund eftersträvade, blev verklighet. Grunden för det, och i förlängningen kommande borgerliga valsegrar, lades dock när de två partiledarena i sina respektive tal skapade mittenalternativet i kontrast mot socialdemokratin.

Det som till sist gjorde ett maktskifte möjligt var att de skarpa konfliktlinjerna gentemot Högerpartiet luckrades upp. Men det tog tid. Under stora delar av 1960-talet fortsatte Högern att vara isolerade, långt där ute på högerkanten. Av de två mittenpartierna var det främst Folkpartiet och Per Ahlmark som såg Högerpartiet som en tydlig ideologisk motståndare. För Ahlmark försvarade högern det gamla samhällets privilegier, just det han ville motverka med sin progressiva socialliberalism. 

När Gösta Bohman blev partiledare 1970 inledde dock Moderaterna, som partiet då bytt namn till, ett ideologiskt skifte. Bohman, och personerna runt honom, var inspirerade av den anglosaxiska liberalismen, läste Hayek och Hume, och förde in klassisk liberala idéer i det konservativa partiet. Det förändrade också Moderaternas relation till de två andra borgerliga partierna. Tidigare hade man intagit positionen längst ut på högerkanten i konservativ mening, främst genom att streta emot utbyggnade av välfärdsstaten. Nu var moderater de som gick längst i den ekonomiska politiken och i önskan om att minska statens storlek. Bohman såg också han med viss skepsis på det dåvarande mittenalternativet, de var väl bara socialdemokrater med lite mindre vassa socialistiska verktyg?

Men samtidigt gjorde Bohman samma analys som Ohlin och Hedlund hade gjort ett decennium tidigare: för den som ville utmana socialdemokratin och få till ett maktskifte var en enad borgerlighet det enda alternativet. Den maktpolitiska realiteten förde de tre partierna närmare varandra, även om det stundtals skavde. Det dröjde exempelvis till slutet på valrörelsen 1976 innan de tre partiledarna – Fälldin, Ahlmark och Bohman – gick med på att ställa upp på en bild tillsammans.  

Som både Svend Dahl och Janerik Larsson beskrivit här i Smedjan upphörde inte spänningarna mellan de borgerliga partierna efter maktskiftet, långt därifrån. Men i regeringssamarbetet utvecklades nya relationer. Carl Bildt och Bengt Westerberg jobbade exempelvis nära varandra i sina roller som sakkunniga för Moderaterna respektive Folkpartiet, något som bidrog till att lägga den personliga grunden för den kommande Bildt-regeringen. 

***

Politiska begrepp och föreställningar är dock inte fasta utan i ständig förändring. I dag, när Elisabeth Thand Ringqvist precis sonderat för just ett mittenalternativ – en regering bestående av eller centrerad runt S, MP, C, L och KD – är det utifrån helt andra ambitioner och förhållanden än de Ohlin och Hedlund utgick ifrån. Det finns dock likheter. Mitten fortsätter att vara negativt definierad med konfliktlinjerna dragna mot både vänster och höger, gentemot Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

I dag är mittenalternativet emellertid en samling med syfte att försöka rösta fram en socialdemokratisk statsminister i stället för att avsätta en. Och här finns den största förändringen i mitten som politisk konstruktion – Socialdemokraterna utgör i dag dess mittpunkt, partiet som skulle leda en mittenregering. Det är som bekant också av den anledningen som Kristdemokraterna och Liberalerna, som i Thand Ringqvist föreställningsvärld är en del av mittenalternativet, bestämt säger nej till samarbetet. Precis som på Ohlins tid är Socialdemokraterna för dem fortfarande en de stora fienden.

En annan förändring är att mittenalternativets sakpolitiska grund har försvunnit. När Ohlin och Hedlund släppte sin politiska bomb var det som sagt utifrån gemensamma politiska utgångspunkter, marknadsekonomi, tillväxt och välfärdssatsningar – sociala reformer utan socialism, som Folkpartiets talepunkt i valet 1976 deklarerade. Men ett sådant arbete, eller sådana tydliga gemensamma politiska nämnare, går inte att finna i dagens mittenalternativ. Miljöpartiet fasar över Kristdemokraternas klimatpolitik, Liberalerna utmålade Socialdemokraternas skattehöjningar som direkt skadliga under valrörelsen och så vidare. 

”Tillfället att försätta socialdemokrater och kommunister i minoritet får inte försittas”. 

Och där finns kanske även den mest uppenbara skillnaden mellan mittenalternativet då och nu. Då var det ett gemensamt projekt från två icke-socialistiskt partier, ett försök att få till ett maktskifte. I dag är inte mitten gemensam, den är Centerpartiets ensamma projekt, en konstruktion man stängt in sig i. 

Troligtvis är det för att sättet att närma sig politik förändrats för Centerpartiet. På Hedlund och Fälldins tid var mitten tydligt skapad utifrån en höger-vänsterdimension. De två borgerliga mittenpartierna såg sig stå till höger om Socialdemokraterna, men till vänster om Moderaterna. I dag är det dock inte höger-vänsterdimensionen som är viktigast för Centerpartiet, utan det ideologiska motståndet mot Sverigedemokraterna. 

På ett sätt, med reservationer för partiernas vitt skilda ideologiska ursprung, liknar det den skepsis som Bertil Ohlin och Gunnar Hedlund hyste gentemot Högerpartiet. Som beskrivits landade dock de båda borgerliga mittenpartierna i att en enad front var den bästa vägen för politiskt genomslag. 

Eller som de båda uttryckte det i sina närmast identiska tal: ”Tillfället att försätta socialdemokrater och kommunister i minoritet får inte försittas”.