Rapport från ett val på behovstrappans första steg 

Senaste gången jag var i Israel var i maj 2022.  Det var när det fanns direktflyg mellan Stockholm och Tel Aviv och den vanliga hemförsäkringen räckte till. Det var före 7 oktober. 

Nu behöver man först ta sig ut i Europa för att sedan resa vidare österut. Många flygbolag ställer dessutom in med kort varsel ifall säkerhetsläget ser ut att försämras. Vill man vara säker på att komma fram är det bara det israeliska flygbolaget, El Al som gäller. 

”Du vet väl vad El Al står för?”, säger pappa i bilen på väg till flygplatsen. Jag har hört honom säga det förut men jag unnar honom att få säga det igen. ”Every landing always late” säger han och fnissar.

Han hade rätt. På flygplatsen i Budapest stod många i kö till El Als undangömda sektion. Eftersom man inte kan utlandsrösta i Israels val behöver de utlandsboende israelerna som vill göra sin röst hörd flyga in och rösta i landet. Före valet uppskattades att över 65 000 skulle göra just det. En hel del av dem stod bredvid mig i kön på flygplatsen i Budapest. I slutet av oktober, efter de judiska helgdagarna på hösten, är det inte heller högsäsong för turism. Men konjunkturen för den branschen har inte vänt uppåt på flera år nu, och något trendbrott är inte sikte.

Väl vid gaten ropas meddelande efter meddelande ut på hebreiska. Flyget är försenat. En kille i 20-årsåldern går in i vår inglasade gate. Genomskinliga väggar som urskiljer flygplatsens judar, på väg för att rösta i Mellanösterns enda demokrati. ”Free Palestine” ropar mannen och går sedan sin väg. Två chassidiska män bredvid mig muttrar lite på jiddisch.

I övrigt gör ingen något, man har förlikat sig med hatet. Det spelar ingen roll om man under sin tid i den israeliska armén vårdade skadade från olika sidor, om man växte upp på en pacifistisk kibbutz eller om man är engagerad i Tel Aviv Pride. Ett israeliskt pass har blivit ekvivalent till en paria-diagnos i västvärlden.

Större delen av natten hinner gå innan jag kommer fram till mina släktingar i Raanana, en stad i centrala Israel. Här bor många olim – inflyttade – från USA. I staden har bland annat Nvidia ett stort kontor. Företaget som är världsledande inom datachiptillverkning har lagt sitt internationella utvecklingskontor i Israel. 

Ett annat techföretag, Meta, har också sitt utvecklingskontor i Israel, fast i Tel Aviv. Jag följer med en familjemedlem som arbetar på företaget in till stan och fortsätter sedan norrut till Tel Aviv University. Ett av världens främsta universitet inom både biomedicin och företagsekonomi. Min resa sammanfaller med en konferens för israeliska ekonomiforskare som arbetar vid universitet världen över. Professor Yossi Spiegel smiter iväg från konferensen en stund för att träffa mig.

Den långa mannen med stramt ansikte är tydlig. ”Den här regeringen håller på att köra landet i diket”, säger han:

– Israel är en liten öppen ekonomi. Just nu pratas det om handelssanktioner mot landet från fler europeiska länder. Det skulle vara rejält skadligt för ekonomin och de styrande bara rycker på axlarna åt det. Hur ska vi få utländska företag att investera om det finns internationella sanktioner mot landet?

Professor Spiegel lägger mycket vikt vid valet som ännu stundar när vi ses, och det är han inte ensam om.

Efter vårt möte träffar jag Ruby Chen i centrala Tel Aviv. Han instämmer i Spiegels resonemang, men för honom bottnar det i en personlig bevekelsegrund.  

”Jag hoppas att en utökning av de förbindelserna kan få bli det bestående minnet av Itay.”

Itay Chen, en israelisk-tysk-amerikansk kille på 19 år som tjänstgjorde i armén, mördades och fördes bort av Hamas den 7 oktober 2023. Ruby, Itays far, berättar för mig om familjens multidimensionella förhållande till landet. Han har i egna texter i engelskspråkiga medier påtalat behovet av att Israel vårdar relationen till andra länder. Något som den sittande regeringen inte gör, tycker han.

– Det kan inte finnas förlåtelse utan ansvar, säger Chen. 

Han pekar på den sanningskommission beträffande 7 oktober som premiärminister Benjamin Netanyahu har blockerat de senaste tre åren.

– Efter Yom Kippur-kriget [1973, reds anm.] valde dåvarande premiärminister Golda Meir att avgå, trots att hon faktiskt vann valet. Det är att ta det ansvar som ämbetet inbegriper. Netanyahu behöver göra samma sak, och låta en utredning granska hur 7 oktober kunde genomföras. 

När vi talas vid är det dagen före valet i Israel. Han ser det här valet som ett vägskäl för landet. Något som många uttryckt, men för familjen Chen avgör vägskälet även hur nationen väljer att minnas deras son.

– Vi behöver visa den demokratiska världen att vi är en del av den. Jag önskar att vi kan bedriva en demokratisk ansvarsutkrävning och fördjupa våra internationella relationer, så som Abrahamavtalen med gulfstaterna. Jag hoppas att en utökning av de förbindelserna kan få bli det bestående minnet av Itay.

Jag vaknar på valdagen av att barnen i huset leker högljutt. Trots att klockan passerat åtta är de kvar hemma. Valdagen är nämligen en ledig dag. Konceptet röda dagar finns inte riktigt i Israel, här arbetar en sysselsatt person i genomsnitt 449 fler timmar per år än i Sverige. Det motsvarar drygt elva fler 40-timmarsveckor.

Arbetsveckan börjar på söndag och slutar runt klockan två på fredag eftermiddag. Från det att solen går ned på fredag kväll till att den åter gör det på lördagkväll lever en stor del av befolkningen efter regler som innefattar att de inte använder elektronik. På valdagen, som är en tisdag, gäller inte dessa regler utan är en ledig dag då elektronik används som vanligt. På vägen till vallokalen möter vi därför familjer som röstat tidigt på morgonen för att kunna ta tillfället i akt och göra familjeutflykter denna ovanliga dag.  

I kön till röstbåsen diskuterar grannar emellan vad de ska rösta på. Många har fortfarande inte bestämt sig. Man pratar om personer, sällan om partier. Det finns goda poänger åt båda håll, tycker många. Å ena sidan har Netanyahu suttit väldigt länge, och han har inte heller lyckats ena folket efter 7 oktober. Å andra sidan vet man inte riktigt vad man får med oppositionen.

Något som enar väljare över det milslånga politiska spektrumet är bedömningen att det snart är krig igen. Kriget mot Iran är inte klart. En del säger att det blir ett kort krig, andra att det beror på amerikanska mellanårsvalet. Ingen jag möter längtar efter det, ingen är heller rädd. Men att det kommer bli krig igen verkar de flesta eniga om.

Raanana är även känt som en plats för småbarnsfamiljer. Därmed tar även frågan om reservisternas tjänstgöring i armén en central plats i de politiska diskussionerna. Det har rapporterats att 60 000 reservister ska ha aktiverats i fjol. Det är fäder som är borta från familj och arbete i uppemot 100 dagar. Första kvartalet i år rapporterade israeliska innovationsmyndigheten att 48 procent av techsektorn saknade en fjärdedel av sin personal. Frånvaron av personal tillsammans med de ökade försvarsutgifterna har gjort att landets BNP-tillväxt har prognosticerats ned från trenden som rådde före militäroperationen mot Iran i juni. Men trots det är tillväxtförväntningarna ändå starkare än i svensk ekonomi.

***  

Jag lämnar Raanana för att äta lunch med en vän i Tel Aviv.  Bara fyra dagar innan vi ses hade han gjort Aliyah, det vill säga flyttat till Israel. Efter lunchen promenerar vi förbi en skolbyggnad som för dagen agerar vallokal.

– Jag tror inte jag får rösta, men jag är inte säker, säger han.

Vi bestämmer oss för att undersöka saken och går fram till en valarbetare. Hon kollar på hans blåa pass med en Menorah på och säger att det nog går bra men att hon behöver undersöka saken närmare. Vi följer efter henne in i skolbyggnaden och in till rummet där det sitter sex personer på rad för att administrera varje enskild röst. Den uppenbart ineffektiva tågordningen är symptomatiskt för landet. Å ena sidan högteknologiskt och forskningsintensivt, å andra sidan underutvecklat och stökigt. Frågeställningen om huruvida man som medborgare sedan fyra dagar har rösträtt intresserar alla som passerar oss. Snart har fler valarbetare, väljare och kampanjarbetare från olika partier, flockats för att engagera sig i vårt ärende.

– Hur vill ni göra med skatterna, passade jag på att fråga en av kvinnorna iklädd en t-shirt med Israeliska Demokraternas valslogan Sanning. 

– Vi vill ha utbyggd välfärd, men i övrigt är skatterna inte så viktiga, säger hon. Det finns så många andra saker innan man kommer dit.

Hon sätter fingret på dissonansen jag själv upplevt. Inte i Israel – utan i Sverige. I det svenska valet finns utrymme för att diskutera näringslivsstöd och elbilspremier. Blickandes från en plats vars själva existens är hotad, ses de frågorna som en ynnest att kunna diskutera. Här är skatter så långt ned på agendan att det blir komiskt att överhuvudtaget diskutera frågan.

Vårt samtal avbryts av att en högljudd minibuss med ultra-ortodoxa män åker förbi. De är i tjugoårsåldern, men till skillnad från sina jämnåriga som är uppvuxna i det mer sekulära Israel, bär de inte uniform. De bär traditionella rockar, har lockar vid tinningarna och svart hatt. De ultra-ortodoxa i Israel är inte en gruppering, utan ett stort paraply som inbegriper många olika inriktningar och livsstilar. Det har funnits ultra-ortodoxa judar och torahskolor i Israel långt innan britterna lämnade landet och den moderna nationalstaten utropades 1948.

Då, när David Ben Gurion utropade landets självständighet, innebar överenskommelsen mellan premiärministern och det ultra-ortodoxa partiet att 400 studenter skulle undantas från värnplikten för att säkerställa att kunskapen om de religiösa skrifterna inte skulle gå förlorad. I dag utgör denna grupp 14 procent av befolkningen, och bland landets 6-åringar är de över 20 procent. Utöver att de är undantagna värnplikt arbetar männen för det mesta inte och kvinnorna arbetar ofta deltid. Olika regeringar har försökt att strama åt socialbidragen och skärpa arbetslinjen hos gruppen, men mött stor kritik.

Israel är ett land av nyanser där stor tolerans för varandras olikheter och konstigheter är elementär.

Frågan om värnplikten för de ultra-ortodoxa har blivit potent, men är också komplex. Israel är ett land av nyanser där stor tolerans för varandras olikheter och konstigheter är elementär. Det är ett land som huserar de heligaste av platser för tre världsreligioner och därutöver en plats för många förgreningar av olika trosuppfattningar. I valet ställde ett nytt ultra-ortodoxt parti upp, The Haredi Public. De gick bland annat gick till val på att de ultra-ortodoxa skolorna ska lära ut matte och engelska, något som många inte gör i dag. En av partiets kandidater var Nechumi Yaffe, den första ultra-ortodoxa kvinnan att kandidera till Knesset. Partiet hade i en svensk kontext ansetts konservativt, då de exempelvis förespråkar könssegregerad utbildning och att det fortsatt ska finnas möjligheten att undgå värnplikt för att studera torah. Men i den ultra-ortodoxa miljön intar partiet en progressiv position.

Utanför fönstret breder kalkstenstenen ut sig. Den vita bumliga arkitekturen vittnar om stadens historiska kapital. I Jerusalem är jag bjuden på förmiddagskaffe hos Zvi och Michelle Mazel. Mellan 2002 och 2004 var Zvi ambassadör i Sverige. En tjänstgöring som innefattade en mindre diplomatisk kris då han valde att välta en konstutställning på Historiska museet som han uppfattade glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Zvi serverar mig en dubbel espresso på deras terrass. ”Vad som än händer förlorar vi”, säger Michelle. Utöver Israel och Sverige har paret även bott i Egypten och Rumänien. De har företrätt landet i olika miljöer och mött aversionen mot Israel i både Europa och Mellanöstern. Dagen efter valet i Israel är valutgången ännu oklar. Varken Netanyahu eller oppositionen kan på eget bevåg bilda regering. Men oavsett namnet på den kommande premiärministern, ser paret Mazel med dämpad blick på framtiden.

– No jews, no views, säger Michelle och ställer fram småkakor. Oavsett vad landet gör kommer Europa att se Israel som världens monster. 

Liksom många andra tror de att ett till anfall mot Iran ligger runt hörnet. När det kommer att ske beror på utgången i det amerikanska mellanårsvalet, tror de.

Begreppet krig är dock lika laddat i Israel som i Sverige. Varje gång det sker en militäroperation är det personer i landet som går och lägger sig ovetandes om deras bror eller syster kommer att ringa hem igen. Men det finns en annan medvetenhet om vad ett krigsanfall innebär och vad alternativet – att i stället leva hotad – ofta innebär.  

Allt eftersom rösterna i Israel räknas och mandaten i Knesset leker hela havet stormar, växer min känsla av déjà vu. Bara veckor tidigare började samma lek att lekas i Sverige, och fortfarande har musiken inte tystnat.

Netanyahus parti Likud gick starkare än vad många förutspått, men de behöver bryta utmålade röda linjer för att få ihop en regering. Samma sak gäller oppositionsledaren Eisenkot. Det som skulle vara ett ödesval blev något av ett antiklimax. Men precis som i Sverige, gör ett stelbent valresultat inte nämnvärd skillnad i vardagen för de allra flesta.

På Shuk Yehuda, marknaden i centrala Jerusalem, vimlar det av folk. På ett falafelhak sitter några soldater och äter lunch, kvinnor i peruk köper kryddor i lösvikt och några turister blir pålurade diverse artefakter i ståndet bredvid. Stimmet omkring mig hade sannolikt inte sett annorlunda ut med ett annat valresultat.

Oavsett vem som kommer att leda landet härnäst kommer Israel inte bli en europeisk filial i Mellanöstern. Landet är en helt egen typ av djur. Demokratiskt, öppet, tolerant, stökigt och inte minst glädjefyllt. Jag köper ett glutenfritt-koscher pitabröd och fylls av en känsla av trygghet. Det finns kanske inget svar på när och om Israel kommer att behandlas som ett helt vanligt land, men det gör inte så mycket. Här går solen upp igen nästa dag.