Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Burnham kommer att ha svårt att stoppa högerpopulismen
I dag tillträder Andy Burnham som premiärminister i Storbritannien. Han anses vara den kandidat som kan vinna tillbaka väljare från det populistiska Reform UK. Lite talar dock för att han kommer att lyckas, skriver Markus Linder.
Det har varit en historisk helg för England. Det är inte varje dag som landet tar hem en bronsmedalj i fotboll, inte minst efter att ha besegrat arvfienden Frankrike. Denna måndag känns mycket mindre historisk i jämförelse, då ytterligare en premiärminister flyttar in på 10 Downing Street.
Burnham blir därmed den sjunde premiärministern på tio år, och den fjärde som har tjänstgjort under kung Charles III regeringstid.
Andy Burnham, tidigare borgmästare i Greater Manchester, tar nu över efter den tidigare Labourledaren sir Keir Starmer. Orsakerna till det utbredda missnöjet med Starmer var många, men en av de främsta var hans oförmåga att mota högerpopulismens framväxt.
Burnham blir därmed den sjunde premiärministern på tio år, och den fjärde som har tjänstgjort under kung Charles III regeringstid. Det är dock inte bara partipolitiken i Storbritannien som präglas av instabilitet. Där finns en dysfunktionell bostadsmarknad, en trögflytande ekonomisk tillväxt, en infekterad invandringsdebatt och en känsla av att landet håller på att förlora sin tidigare ställning som Europas viktigaste spelare.
Det har gett näring åt högerpopulistiska rörelser, framför allt Nigel Farages parti Reform UK som leder i opinionsundersökningarna inför nästa val.
Andy Burnham ses dock som en värdig företrädare nu av Labourväljarna i norra England och partitopparna. I publikationer som The New Yorker dras paralleller med New Yorks borgmästare Zohran Mamdani. Burnhams Manchesterism är nämligen en tydlig idéföreställning om att socialism, egentligen socialdemokrati, kan ersätta den tidigare neoliberalismen. På det viset anses Burnham vara en politiker som kan sätta stopp för högervågen och återuppliva den brittiska vänstern.
Burnham anses dock ha en tydligare vision om vad Storbritannien ska bli än Keir Starmer, som misslyckades med att lösa landets strukturella problem.
Burnhams centrala budskap, om värdet av att decentralisera den brittiska statsapparaten, är välkommet. Alltför många beslut i Storbritannien fattas av centralmakten i Whitehall, vilket gör det svårt att anpassa sig efter lokala omständigheter.
Syftet med den visionen är dock att möjliggöra fortsatt höga offentliga utgifter på lokal nivå. På den punkten har partiet inte lärt sig av Storbritanniens problem. Det är inte den privata sektorn som har fallerat i landet. Tvärtom står exempelvis den brittiska riskkapitalmarknaden nästan för hälften av Europas riskkapitalinvesteringar, med stort fokus på tekniksektorn.
Burnham anses dock ha en tydligare vision om vad Storbritannien ska bli än Keir Starmer, som misslyckades med att lösa landets strukturella problem. Därtill ignorerade han inskränkningar av yttrandefriheten på sociala medier och misslyckades med att ta i migrationsfrågan. Sådan tafatthet göder Reform UK.
Burnhams politik riskerar dock att bli lika tandlös som den som bedrivits under Keir Starmer och de konservativa ledarna före honom. Hans förslag angriper inte landets grundproblem.
Det är därför det är svårt att tro att han skulle kunna vinna tillbaka Reform-väljarna. En artikel i The Economist, med statistik från Stack Data Strategy, visar att enbart två procent av det populistiska partiets väljare kunde tänka sig att byta till Labour då Burnham presenterades som ny företrädare. Bland väljare i det palestinavänliga gröna partiet, hos de kosmopolitiska liberaldemokraterna och de traditionsbundna konservativa var siffran högre.
Burnhams stöd kommer till stor del från hans bas i norra England, en relativt liten men betydelsefull grupp som tror på hans förmåga att företräda dem i brittisk rikspolitik. Hans eventuella framgång vilar på om han lyckas med sin decentraliseringskampanj, och kan visa för Reformväljarna att han inte också är ännu en typ som bara ger stöd till Londoneliten. Men det kräver att han också tar en tydligare ställning gentemot migrationen.
Lite talar för det, men vem vet – kanske är det sjunde gången gillt.