Sakpolitik har alltid varit kärnan i Centerpartiet. Dit borde C hitta tillbaka, men om det ska vara möjligt måste borgerligheten bli bättre på att förstå C, och C ge borgerligheten chansen igen, skriver Johanna Trapp.
Jag är född i Maud Olofssons Sverige. I mars 2001 väljs Olofsson till ny partiledare för Centerpartiet med förhoppningen att hon ska kunna avsluta den ideologiska och strategiska vilsenhet som kommit efter 1990-talets S-samarbete, och slutligen förankra partiet i det borgerliga blocket. Fyra månader senare föds jag på en gård som hade kunnat pryda en centerpartistisk propagandaplansch, ändå blir jag så småningom moderat. Skillnaden då var inte särskilt stor. För oss 00-talister var det helt naturligt att C, L, M och KD delade samma vision, och framförallt ville styra ihop. Men så har det verkligen inte alltid varit.
Centerpartiet har sällan känt sig helt bekväma i den klassiska borgerligheten. När man frågar centerpartister i dag är det den övriga högerns syn på frågor såsom klimat, Sverigedemokraterna och en känsla av att de andra partierna övergett Centern, som skaver. Historiskt har det snarare handlat om att C kommer från en delvis annan idéströmning än övriga borgerligheten.
Den borgerlighet som återfinns i framförallt Liberalerna och Moderaterna kommer från städer och lärosäten, medan Centerpartiets grundar sig i självägandeskapet och företagsamheten. Under hela 1900-talet vände sig Centerpartiet emot att kalla sig borgerlig, även då Fälldin var statsminister och C högerns dominerande parti. Under 1970- och 80-talen vägrade Thorbjörn Fälldin konsekvent att använda termen, eftersom ordet enligt honom ekade av överklass, städer och storföretag. Fälldin föredrog epitetet ”icke-socialist”, något han var långt ifrån ensam om. Det var först 1990 som Centerpartiet formellt anammade begreppet borgerlig som en del av den egna identiteten. Trots att Centerpartiet ligger mycket nära L, M och KD ideologiskt när det gäller skatter, arbetsrätt, äganderätt och avregleringar, har den borgerliga identiteten historiskt betraktas som för snäv, urban eller estetiskt elitistisk. På senare år, framförallt på grund av synen på klimatet, migrationen och SD.
Fälldins regeringsmakt var dock ingen dans på rosor, utan paralyserades av inre konflikter, däribland om kärnkraften, men även på grund av tillitsproblem mellan de borgerliga partierna, som inte var vana vid att styra tillsammans. Den vänskap och tillit som byggts fram mellan de borgerliga partierna under Alliansåren var unik, men kom inte från intet.
Den vänskap och tillit som byggts fram mellan de borgerliga partierna under Alliansåren var unik, men kom inte från intet.
Borgerligheten är som bäst när den inte bara är moderat. Inte bara för män, inte bara för storstäder. Det är inget fel på storstadsgrabbar, men de kan inte ensamt lösa hela samhällets problem. Centerpartiet bidrar med unika perspektiv på friheten och individen som stärker hela borgerligheten. Det märks inte minst i organisationen som jag är ordförande för, Fria Moderata Studentförbundet, som samlar liberala och konservativa studenter sedan 1942. Centerstudenter är en av våra närmaste vänner, både idé- och kulturmässigt. De förstår vikten av landsbygd, jämställdhet och äganderätt bättre än någon annan, och hjälpte mig som kommer från en kulturellt centerpartistisk bakgrund att känna mig mer välkommen i borgerliga sammanhang. En bakgrund eller framtid inom centerrörelsen är i dag vanlig bland våra medlemmar. Det är bra och viktigt om borgerligheten ska kunna breddas till fler framöver.
Även om man har liknande sakpolitik finns det avgörande skillnader mellan Centerpartiet och Moderaterna. Den främsta är antagligen internkulturen, vilket då och då kan leda till missförstånd partierna emellan. I centerrörelsen är det viktigt att vara snäll. Konsensus är centralt och man minns hårda ord från andra, inom eller utanför partiet, länge. Tyvärr leder det till att vissa nödvändiga beslut som redan hade tagits i ett mer toppstyrt parti, skjuts på framtiden. Moderater kan uppfatta centerpartister som fega, medan Centern snarare ser sig som principfasta.
***
För att förstå Centerpartiets röda linjer behöver man förstå partiets röda tråd. Sakpolitiken har alltid varit Centerpartiets kärna. Som politikreportern Torbjörn Nilsson skrev i Svenska Dagbladet har Centerpartiet bestått av bönder och hästhandlare. Det är samma sorts personer som jag växt upp med. De har producerat mat och varit föreningsaktiva. De är praktiska människor, med bondförnuft och näsa för en bra deal. Ideologin kommer naturligt, men den står inte högst upp på agendan. Därför har C återkommande gett sig in i samarbeten de egentligen inte gillar, av praktiska skäl, för sakpolitiska vinster.
Den så kallade “Kohandeln” 1933 är urtypen. Centerpartiet (Bondeförbundet) var vid denna tid ett utpräglat högerparti med djupt konservativa och nationalistiska inslag, ändå valde de att rädda Per Albin Hanssons socialdemokratiska minoritetsregering i utbyte mot statliga subventioner för jordbruket. Socialdemokraterna övergav då sin starka frihandelslinje och införde i stället en långtgående protektionism i form av prisregleringar, tullskydd och subventioner för svenska jordbruksprodukter. Uppgörelsen neutraliserade högerns politiska inflytande, säkrade kortsiktigt böndernas ekonomiska överlevnad, men inledde också ett halvsekellångt socialdemokratiskt maktinnehav. Bondeförbundet betraktade inte uppgörelsen som en stor ideologisk seger, utan snarare som en krass pragmatisk kompromiss, nödvändig för att rädda jordbruket. Socialdemokraterna däremot, hyllade uppgörelsen i storslagna ordalag.
Även om Centerpartiet med sin vågmästarroll får välja, är det inte de som har dukat smörgåsbordet.
Traditionen att regera med att sätta sakpolitiken främst fortsatte in på 1950-talet. Dåvarande partiledaren Gunnar Hedlund anslöt sig till den socialdemokratiske statsministern Tage Erlanders regering då de menade att det var finare att sitta vid maktens bord och förhandla än att, som Folkpartiet och Högerpartiet, stå utanför och bedriva borgerlig opposition. Centerpartisterna kände som Thorbjörn Fälldins favoritpoet Birger Norman skrev i dikten ”Renhännren”: ”De rena händerna. Den som inte lägger sig i har ingenting att dra sig ur. Och inga händer att tvätta. Den som tar i får en del smuts på fingrarna. Men när allt kommer omkring, vad har de rena händerna uträttat här i världen.” Bondeförbundet var fullt medvetna om att de stärkte det socialdemokratiska maktinnehavet, men den kortsiktiga makten över jordbruksdepartementet trumfade den långsiktiga visionen om ett maktskifte. Det var först efter 1957 års folkomröstning om den allmänna tilläggspensionen (ATP) som Bondeförbundet fick nog. Socialdemokraterna drev på för en obligatorisk, statskollektivistisk lösning. Bondeförbundet krävde i stället en frivillig linje där individen själva hade makten över sitt pensionssparande och kapital. Resultatet blev att partiet lämnade samarbetet, och att partiet, för att bredda sig, bytte namn till Centerpartiet.
Oavsett regeringskonstellation har Centern värdesatt sakpolitik, kompromisser och konkreta resultat. Det märktes återigen 1981 då Centerpartiet och Folkpartiet valde att göra upp om en stor skattereform med Socialdemokraterna och efter 1990-talets ekonomiska kris, då Olof Johansson efter den borgerliga valförlusten valde att budgetsamarbeta med Socialdemokraterna. Centerpartiet räddade återigen en S-regering och fick i utbyte sänkta arbetsgivaravgifter (av Moderaterna hånfullt kallat den nya ”Grispremien”). Priset blev dock högt, när partiet rasade till 5,1 procent i valet 1998. Eftervalsanalysen landade i att man aldrig igen skulle vara ensamt stödparti åt S och att man behövde återuppliva sin högerprofil. Den långsiktiga slutsatsen blev Alliansen. Sedan dess har Centern kommit allt närmare de andra borgerliga partierna identitetsmässigt, bland annat genom mer stadspolitik.
Den klassiska centerlinjen är alltså att prioritera sakpolitiken trots ideologiskt motstånd, någonting som enklast görs i en Alliansregering med passivt stöd av meningsmotståndarna Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Det ligger i Centerns DNA att vilja vara med och ta ansvar, men om man ständigt prioriterar att få ut sina sakpolitiska vinster via utpressning i den ökända mitten, urholkar det den egna förmågan att leda långsiktigt. Även om Centerpartiet med sin vågmästarroll får välja, är det inte de som har dukat smörgåsbordet. I ett samarbete vänsterut är det Socialdemokraterna som sitter på statsministerposten och taktpinnen, och därmed initiativet att diktera den övergripande samhällsberättelsen.
***
Att nu bilda en mittenregering med den forna Alliansen är bra eftersom det öppnar upp för massor av centerpartistisk sakpolitik. Centerpartiet kommer få igenom mer av sina idéer genom att sätta sig i en regering med den forna Alliansen. Det skulle framförallt ena borgerligheten mot den nationalistiska högern. Men för att det ska kunna bli av måste den övriga högern förstå varför Centerpartiet tvekar. Klimatet, Sverigedemokraterna och tonläget i politiken har spelat roll. Även om Tidöpartierna har genomfört många viktiga reformer för att vända en destruktiv samhällsutveckling, har rubrikerna flera gånger stött bort centerpartister. Barnfängelser och tonårsutvisningar blev för vasst, att strypa arbetskraftsinvandringen slår undan benen för jordbruken. Man misslyckades även med att reformera betesrätten trots att Sverige förlorat en tre bönder om dagen de senaste åren.
Ett framgångsrikt högerblock behöver bredd: landsbygd och stad, män och kvinnor, liberalism och konservatism. Om Centerpartiet återvänder till den borgerliga gemenskapen kan partiet fungera som en socialliberal och humanistisk garant som mjukar upp de hårdaste kanterna från Tidöpolitiken, samtidigt som man blir en blåslampa för offensiva liberala reformer inom ekonomi, företagande och grön omställning. Det har många längtat efter. För att det ska lyckas krävs ömsesidig respekt: Moderaterna måste välkomna och lyssna på Centerpartiet, som statsminister Ulf Kristersson gjort efter valet, och Centerpartiet måste våga ta klivet utan att låta konflikträdsla förlama vägvalet.
Centerpartiet kan inte fortsätta hoppas på att Socialdemokraterna ska bedriva liberal politik. Man måste, som på 00-talet, våga identifiera sig med sin borgerliga sida. Då behöver C inte längre välja mellan att vara bromskloss i andras projekt, utan kan äntligen sitta i ett styre där man både gillar politiken och sin egen roll i den.
Centerledare i olika tider: Elisabeth Thand Ringqvist, Thorbjörn Fälldin, Maud Olofsson. Bilden är ett montage. Foto: Fredrik Sandberg/Karl Melander/Olle Lindeborg/TT