Dyra slag i luften vänder inte barnafödandet

Barnafödandet har minskat till 1,4 barn per kvinna i Sverige. Teoretiskt kan antalet svenskfödda invånare krympa med en tredjedel för varje generation. Ångesten från såväl den politiska högern, som vänstern, är ändå helt orimlig. Politiken har under lång tid misslyckats med att lösa familjebildarnas flaskhalsar som orsakats av senarelagd etablering på bostads- och arbetsmarknaden. Att skyla över med mer bidrag har inte fungerat i något land. Däremot kan en viss befolkningsminskning underlätta livspusslet och därmed bädda för fler barn i framtiden.

För nittio år sedan publicerades Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i Befolkningsfrågan” i en tid av berättigad oro för torftiga uppväxtförhållanden. I dag räds samtliga politiska partier återigen barnbrist. En offentlig utredning om minskat barnafödande drar ut trenden till år 2100 då såväl befolkning som BNP teoretiskt kan ha halverats.

Svenskar blir dock inte färre jämfört med folk i andra länder vilka har en liknande trend, inte minst Ryssland och Kina. Även i Afrika klingar befolkningstillväxten av. Världsundergången till följd av överbefolkning är avblåst. Det borde vara skäl att fira. 

För Sverige skulle några decennier av minskande befolkning vara mest positivt. En krympande befolkning frigör bostäder och mark. Trafikköer kortas. Överexploatering av naturområden, vatten och andra resurser minskar. Det blir enklare att uppnå klimatmålen. 

Även jobb och inkomster för barnfamiljer förbättras. Ekonomer har tidigare varit bekymrade över att en mindre befolkning innebär färre forskare och entreprenörer vilket dämpar tillväxten. Då förutsåg de inte turboeffekten på forskningen till följd av AI och att så många fler i tidigare fattigare länder nu utbildas, uppfinner och startar företag.

Ny forskning visar att arbetsgivare normalt parerar färre barn med investeringar i produktivitetshöjande teknik. BNP ökar per invånare och den totala BNP-tillväxten dämpas därför bara marginellt i länder som för en investeringsvänlig politik. Därmed löses två hinder för barnfamiljer. För det första ökar efterfrågan på utbildad arbetskraft vilket enligt forskningen gör ungdomar mer motiverade att ta sig igenom sina utbildningar snabbare. Att etableringen på den kvalificerade arbetsmarknaden sker mycket senare i Sverige än i andra länder är en viktig orsak till att barnafödande skjuts upp tills det kan vara för sent. 

För det andra söker många förgäves jobb i Sverige därför att deras förmåga eller produktivitet inte motiverar de höga minimilönerna som facken har drivit fram. När en krympande befolkning gör det lönsamt för arbetsgivare att investera i produktivitetshöjande teknik får fler jobb – förutsatt att inte facken inte driver upp minimilöner i samma takt. 

Länder som Danmark eller för den delen Island har inte någon nackdel av att ha en liten befolkning.

Detta gäller särskilt inom välfärden. Redan nu finns en stor potential att använda till exempel lyfthjälpmedel eller automatsköljande toaletter inom äldreomsorgen. De köps inte in eftersom det hittills varit billigare att anställa. Vid horisonten skymtar dessutom avancerad vårda hemma-teknik och AI. Sådan teknik har potential att åstadkomma det dubbla tricket att göra fler anställningsbara och samtidigt underlättar att klara välfärden trots färre på arbetsmarknaden. 

Länder som Danmark eller för den delen Island har inte någon nackdel av att ha en liten befolkning. Även länder med låga födelsetal har klarat sig bra, så som Japan eller Singapore som anpassar sig genom automatisering och investeringsvänlig skatte- och företagarpolitik. Japans BNP per capita ökar nu betydligt snabbare än den totala BNP-tillväxten eftersom arbetskraften krymper samtidigt som produktionen hålls uppe – ett belägg för att produktivitetsvinster delvis kompenserar för färre arbetare. 

I Sverige kan befolkningen ändå öka en tid trots låga födelsetal, till följd av viss fortsatt invandring och längre livslängd, samtidigt som barnomsorg och skola kostar mindre, vilket kompenserar för en del av de ökade kostnaderna för äldreomsorgen. 

Av dessa skäl vore det mycket obetänkt att införa nya stora familjepolitiska bidrag.

Under tiden lockar den krympande befolkningens uppsida i form av lättare tillgång till bostäder, och säkrare arbetsmarknad, fler till att skaffa barn. Sannolikt utvecklas även IVF så att fler ofrivilligt barnlösa får hjälp. På 1970-talet hade Sverige också ett tillfälligt mycket lågt barnafödande. Många kvinnor födde sedan sina barn några år senare i livet. 

Av dessa skäl vore det mycket obetänkt att införa nya stora familjepolitiska bidrag. För det första har de inte fungerat i andra länder, inte ens i Ungern eller Sydkorea som satsat stora summor på nya förmåner till barnfamiljer. För det andra kostar dessa, kan aldrig avskaffas igen och kräver permanent högre skatter, vilket minskar arbetsgivarnas intresse av att anställa. En ny bankskatt som dryftats gör det dyrare att låna till bostad. Bidrag som minskar föräldrars arbetstid liksom avskaffad karensdag minskar ytterligare arbetsgivarnas intresse att anställa personer i barnafödande ålder. Småbarnsföräldrar har nämligen i snitt en hög egen sjukfrånvaro utöver VAB. Sverige riskerar då långvarigt samma mönster som syns i Finland eller Norge – färre som arbetar, dämpad tillväxt, och få barn trots höga skatter och familjepolitiska utgifter.

Det rimligaste är att hålla huvudet kallt. Om befolkningen minskar under en period i samma takt som i andra länder är det ingen katastrof. Tvärtom, så har det många fördelar för livskvaliteten, miljön och klimatpolitiken. Inte minst löser det många flaskhalsar för barnfamiljer som politiken inte klarat av. I denna framtid föds också fler barn igen.