Efter festen kom kulturkriget

Berättelsen börjar med nyårsfesten 1999. På sin gård i Polen tar Anne Applebaum och hennes i landet politiskt aktive make emot gäster från när och fjärran. En del är lokalt bekanta eller släktingar, men många är politiskt allierade. De tillhör så gott som alla högern i bred mening, en höger som gläds åt att ha vunnit kalla kriget, tror på pluralistiska demokratier med starkt skydd för individuella fri- och rättigheter och stora inslag av marknadsekonomi och öppenhet för handel och ser framtiden i form av ett inom EU enat Europa.

Idag skulle många av gästerna vägra att komma om de blev inbjudna till en liknande tillställning. Ja, de skulle förmodligen helst låtsas som att de aldrig varit på en. Vänskapen har gått i kras, både politiskt och på det personliga planet. Och det hör ihop.

En auktoritär höger

Anne Applebaums Twilight of Democracy – The seductive lure of authoritarianism (Allen Lane, 2020) är en kompakt och tänkvärd essä om de som fallit ifrån, intellektuella och opinionsbildare från den tidigare transatlantiska högerns sfär som nu omfattar ett auktoritärt idégods. Bokens stora förtjänst är hur väl Applebaum underbygger att det faktiskt rör sig om en auktoritär trend – med kontroll av medier, kamp mot oberoende institutioner som domstolar och universitet, underminerande av demokratins funktionssätt och maktskiften och en ekonomi där framgång i allt högre utsträckning beror på kontakter med det maktbärande partiet.

Essän börjar i Polen och Ungern, där denna utveckling är tydlig, och går sedan vidare västerut över Europa och därefter till USA. Så kan Applebaum visa att det som är praktik i de förstnämnda länderna är teori och ambitioner längre västerut. När denna högers nya intellektuella sammanstrålade i början av året under kristallkronorna på ett italienskt hotell var det trots prominenta amerikanska, spanska, brittiska, franska och holländska talare tydligt vem som var evenemangets fixstjärna – Viktor Orbán.

Det handlar förstås inte om hela högern. På ett sätt är sönderfallet av den tidigare koalitionen naturlig. Det som förenande var i stor utsträckning motståndet mot kommunismen i halva Europa. Drivkrafterna var olika redan då. Några var främst geopolitiskt motiverade, det handlade om att stå emot ryssarna militärt, för andra var den en nationell befrielsekamp mot ockupation, några drevs av sin kristna tro och ville bekämpa det ateistiska Sovjetstyret och ytterligare andra såg kampen i termer av människor fri- och rättigheter. För många var det en blandning, men utan antikommunismen som sammanhållande kitt är det naturligt att dessa divergerande motiv i förlängningen leder till olika politiska läger och slutsatser.

Den auktoritära högern är ändå något helt annat. Trots den högljudda antikommunismen hos de styrande i Polen och Ungern låter de i sin kamp mot neutrala institutioner och beundran för våldsmetoder själva som Lenin, en referens som en del högertänkare av Steve Bannon-typ gärna medger. Sådana tankar blandas med en svaghet för dystopiska undergångsscenarier och stundtals ekon av tankar kring krigets renande kraft, som var i omlopp i Europa under 1900-talets tidiga decennier. Därav den klyfta som nu går mellan tidigare gamla vänner om inställningen till denna nya politiska kraft.

Vilka är medlöparna?

Applebaum går också in på egna erfarenheter. Hon plockar ut och lyfter fram enskilda intellektuella som hon känner eller känner till. Därmed kan hon gå in på personliga drivkrafter bakom den politiska radikaliseringen. Detta är känsligt och försåtligt, men jag tycker att Applebaum klarar balansgången och ger de människor hon nagelfar flera dimensioner, också när de agerar uppenbart opportunistiskt och otrevligt.

Som historikern Mária Schmidt, som bland annat leder museet House of Terror, med det vällovliga syftet att dokumentera kommunismens och nationalsocialismens brott mot mänskligheten i ett Ungern som genomlevt båda. Schmidt var del av motståndsrörelsen mot kommunismen men ägnar nu mycket tid och energi åt att attackera George Soros och hans universitet liksom en akademisk vänster som knappt finns i Ungern, mycket direkt plagierat från amerikansk alternativhöger.

Mötet där Applebaum försöker tala klarspråk med Schmidt blir ett fiasko. De fastnar i detaljer kring konspiratoriska frågor som ”Äger George Soros det demokratiska partiet i USA?”. Frågorna om det påtagliga ryska inflytandet över landet eller regeringens kontroll över medier kommer på så vis aldrig upp.

Likt en Per Ahlmark nagelfar hon medlöpare och synar deras eufemismer.

Ett annat intressant exempel är det polska brödraparet Jacek och Jaroslaw Kurski. De var båda aktiva i motståndsrörelsen Solidaritet under kommunisttiden. Jaroslaw blev en liberal journalist och chefredaktör för Gazeta Wyborcza. Jacek är den mindre begåvade brodern som förbittrades av mindre lyckade försök att få politisk makt, och kom att närma sig konspirationsteorier och personangrepp. När partiet Lag och rättvisa fick makten 2005 gjordes Jacek till chef för public service, som därefter rensades på misshagliga journalister och kom att rikta mediekoncernens resurser mot politiska motståndare i hätska attacker.

Jacek Kurski symboliserar den förbittring och revanschism som tycks vara en central ingrediens i så många personers radikalisering och anslutning till denna nya högerströmning. Det handlar inte om något utanförskap eller att personerna skulle ha fått det dåligt ställt ekonomiskt av marknadens kreativa förstörelse. Däremot ofta om försmåddhet och revanschism, om känslan av att inte ha fått sin rättmätiga position eller sitt rättmätiga erkännande.

Applebaum ägnar inte för mycket utrymme åt denna psykologi, utan mest åt sak. Likt en Per Ahlmark nagelfar hon medlöpare och synar deras eufemismer. Som det förljugna i att som amerikanen Christopher Caldwell förespegla att Orbán skulle ha skapat något slags ”organisk gemenskap” med sitt maktfullkomliga och korrupta enpartistyre, byggt på revolutionärens ständiga kamp också i regeringsställning mot marginella och inbillade fiender.

En global trend

Tvärtemot en del andra intellektuella, som exempelvis den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, köper Applebaum inte tesen att Ungerns och Polens auktoritära utveckling är ett arv från öst eller postkommunismen. Till stöd beskriver hon den korsbefruktning och de likartade budskap som ekar också i Västeuropa och USA.

Likheterna är betydligt större än skillnaderna, även om det inte är helt överlappande. En intressant fördjupning är partiet Vox i Spanien, som förvisso ekar många av kulturkrigets troper, men samtidigt leds av Rafael Barjadi, en före detta medarbetare till Spaniens konservativa premiärminister 1996–2004, José María Aznar, tillika en av arkitekterna bakom Spaniens deltagande i Irakkriget. Vox har som många andra auktoritära populistpartier letat luckor i det politiska landskapet där det funnits utrymme att driva frågor, och byggt en rörelse utifrån det. En del ekar internationellt, som fientligheten mot invandrare och särskilt muslimer och kulturkriget mot ”vänstern” (vilket i praktiken tenderar vara alla som inte håller med), medan annat är specifikt för länder och regioner.

Ett tydligt mönster är att även när den här sortens höger låter som den tidigare, så menar de ändå helt andra saker. När en Vox-medlem talar om att rulla tillbaka staten syftar han exempelvis på att en skärpt lag mot hustrumisshandel borde mildras och att staten inte borde tillåta kritik av Francoperioden. När blev det att rulla tillbaka staten att försvara diktatur och tillåta misshandel?

Exemplet är talande för hur denna auktoritära höger approprierat en tidigare högers slagord och laddat dem med en helt ny och påtagligt antiliberal innebörd. Attackerna mot ”vänstern” har exempelvis som måltavla de individuella fri- och rättigheter som i traditionell höger ofta haft sina starkaste försvarare. Kritiken mot public service och vänstervridna universitet är på samma sätt inte önskemål om pluralism, utan handlar om att tysta kritik och påbjuda den egna agendan.

Neutral kulturfred

Ibland kan jag sakna en spegel. Att beskriva de senaste tjugo åren och dess steg i auktoritär riktning kräver att också den politiska mitten skärskådas och ställs till svars. Inte som kålsuparteori (eller whataboutism som det numera kallas) utan för att förlöpningarna från mitten inte sällan är väl så illa.

För alla sina brister har Donald Trump ändå stannat vid tomt skrävlande om att återintroducera tortyren.

Klagar man på lögner i Brexitomröstningen till exempel, bör man även ta upp att uppblåsta ekonomiska kalkyler varit stapelvara bland EU-vänner i alla kampanjer. Ja, tar man upp bristen på demokrati i Europa kan man inte förbigå alla de omröstningar – i Frankrike, i Nederländerna och på Irland – som ignorerats för att kunna ge det överstatliga bygget nya och större befogenheter. Eller att en konstruktion som den gemensamma valutan i de flesta länder infördes mot befolkningens vilja och utan att höra deras uppfattning.

På samma sätt bör man nog åtminstone nämna att det var under kriget mot terrorismen under George W Bush som habaeus corpus åsidosattes och tortyr bedrevs av västländer, något som 21 europeiska länder medverkade till. För alla sina brister har Donald Trump ändå stannat vid tomt skrävlande om att återintroducera tortyren.

Om detta har Anne Applebaum förvånansvärt lite att säga. Det är på ett sätt förståeligt, för det hade krävt en annan bok, med ett annat fokus. Men jag tror – vilket jag utvecklar i Den stora statens återkomst – att det är en viktig och ignorerad komponent av den antiliberala utvecklingen under 2000-talet. Även om risken är stor att den fullbordas av auktoritära högerpopulister, så var det inte deras styre som inledde den.

Applebaum menar att den auktoritära högern ändå förtjänar att sättas i fokus eftersom den nu har så stort politiskt inflytande. Att det finns en akademisk vänster med censuragenda är inget som Applebaum förnekar, men hon konstaterar också att denna vänster fått en enormt uppskruvad roll också i länder där sådana strömningar knappt finns.

En tanke som slår mig vid läsning är att om något kan mota båda dessa tendenser, som gärna frodas i symbios, så är det liberalismens ideal om att staten ska vara neutral. Båda läger avskyr denna tanke, och ser den som förljugen samtidigt som de bekämpar den. Att bejaka statens neutralitet, väl medveten om att detta ideal aldrig till fullo kan eller bör förverkligas, är därför att bekämpa dem båda. Vi behöver i kulturkrigets tid en motrörelse för kulturfred. För en tolerant och blomstrande pluralism snarare än någon parts ensidiga triumf.

Läs fler texter av Mattias Svensson