Frihetens konservativa krav

Konservatism är populärt och ligger i tiden, men samtidigt är det mycket som slirar in under beteckningen, och gör det svårt att veta vad den egentligen åsyftar. Politiker som kallar sig konservativa kan exempelvis i dag hänge sig åt radikala agendor för att omstöpa samhället – ganska långt ifrån konservatismens klassiska löften om en ödmjuk långsam förändring. Personer med konservativa åsiktspaket stannar därtill gärna i det abstrakta och låter inte attityderna inkräkta på något så trivialt som den egna livsföringen.

Det är därför glädjande att Lars Anders Johansson nyligen har utkommit med boken Frihetlig konservatism (Bokförlaget Augusti). En bok om frihetlig konservatism kan förhoppningsvis locka till läsning och man undrar om inte titeln har flera syften. Den lite löst konservative läsaren kommer kanske alltför sent att inse att boken egentligen presenterar en för individen kravfull variant av konservatismen.

Det teoretiska avstampet är naturrättsligt och känns nästan nyliberalt, framför allt i bokens inledning. Men ganska snart kompletteras bygget med behovet av plikt. Hur ska annars individernas negativa friheter kunna skyddas om det inte finns människor som är beredda att uppoffra sin egen bekvämlighet för att skydda andra?

Lars Anders Johanssons konservativa värld går längre än stoicismen. Självdisciplinen är inte bara en privat dygd utan individens moraliska karaktär påverkar hur samhället i sin helhet blir mer bärkraftigt.

Frihetens bevarande kräver att tillräckligt många människor tar på sig ansvar för det gemensamma samhället.

Det Johansson skissar fram är ett socialt projekt där frihetens bevarande kräver att tillräckligt många människor tar på sig ansvar för det gemensamma samhället. Och ja, samhället är inte samma sak som staten. Samhället är äldre, bredare och djupare. Om dessa ansvarstagande människor blir färre och den sociala och moraliska väven svagare, då måste alltmer i stället hållas samman genom byråkrati, kontroll, expertstyre och politisk intervention. 

Och är det inte just det vi ser på område efter område i dag? Resultatet blir mindre frihet, sämre tillit och trögare beslutsprocesser.

Johansson beskriver även träffande hur församlingen och andra religiösa gemenskaper har en särskild plats i civilsamhället. De förbinder människor i en moralisk ordning som inte har sitt ursprung i staten. Där sådana gemenskaper är levande finns ofta en starkare känsla för plikt, barmhärtighet och förvaltarskap än där allt hänskjuts till offentlig förvaltning.

Men det är inte bara religiösa gemenskaper som skapar samhällets sociala väv. Där finns även civilsamhällets organisationer och andra meningsskapande relationer. Lars Anders Johansson skriver exempelvis om grannskap. Hur vi genom enkla handlingar i vardagen tjänar varandra ömsesidigt. Det är inte fråga om transaktioner som behöver gå jämnt ut, men den som alltid tar emot utan att ge tillbaka bryter ned ordningen. Likväl är det även så att den som i oberoendets namn aldrig tar emot, också går miste om något mänskligt väsentligt.

Den konservative finner sig ofta ståendes balanserandes mellan olika värden. I boken blir det därför många å ena sidan och å andra sidan. Det krävs en hel bok för att täcka in det väsentliga och få fram budskapet, inga genvägar helt enkelt.

Nu när du har scrollat och läst ända hit så har jag en önskan från en medborgare till en annan. Faktiskt aningen mer än en önskan. Låt oss kalla det ett krav. Du har uppenbarligen läsförmåga, du har också fattat intresse för ämnet. Det du nu behöver göra är att åta dig att läsa boken. Det innebär en viss uppoffring och ansträngning från din sida, det medges. Men vårt samhälle och vår framtid kommer att bli något bättre efter att du tagit detta steg på vägen.