Samhälle Åsikt
Vänsterns rasism – det fina hatet som ursäktas
Angreppen på Simona Mohamsson utifrån hennes bakgrund följer ett sedan länge etablerat mönster. Personer med invandrarbakgrund förväntas följa en kollektivt definierad identitet, där avvikelser är ett svek mot hela gruppen. Det skriver Daniel Schatz.
När Liberalerna öppnade för samverkan med Sverigedemokraterna valde flera kritiker att rikta angreppen mot Simona Mohamssons etniska bakgrund, snarare än att bemöta beslutet i sak.
S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll menade att det, med hennes ursprung, måste vara ”utmanande” att se sig i spegeln. Författaren Jan Guillou reducerade Mohamsson till ”en svensktalande arabisk kvinna”. Den antirasistiska vänsterprofilen Amie Bramme Sey kallade henne för ”husblatte”, medan Socialdemokraternas tidigare integrationsutredare Masoud Kamali – som under många år var en självklar referenspunkt i svensk integrationsdebatt – drog slutsatsen att Mohamssons roll var att ”legitimera partiets rasism, även om detta innebär att hon förnekar sin bakgrund”.
Mönstret är sedan länge etablerat. Den liberala riksdagsledamoten Mauricio Rojas fick redan 2005 epitet som ”husblatte” och ”Onkel Tom” av vänsterdebattörer efter att ha kritiserat den socialdemokratiska regeringens integrationspolitik. Den självutnämnda antirasisten Alexandra Pascalidou ifrågasatte 2014 den nuvarande kristdemokratiska europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwes legitimitet att tala om rasism genom att beskriva henne som ”väldigt vacker, väldigt välklädd”, ”akademiker, vit, kristen, europé”. Advokatsamfundets dåvarande ordförande Anne Ramberg betecknade 2016 dåvarande moderata riksdagsledamoten Hanif Bali som en ”brun råtta” – och belönades därefter med tunga uppdrag som ordförande för den antirasistiska stiftelsen Expo och för Uppsala universitet.
Gemensamt för dessa fall är inte de drabbades ursprung, utan deras åsikter. Samtliga har brutit mot vänsterns föreställning om hur personer med den bakgrund som klistrats på dem förväntas tänka och agera. Ofta handlar det om självständiga kvinnor med invandrarbakgrund som vägrar underordna sig vänsterns narrativ.
Den enskilde förväntas representera ett, av vänstern definierat, kollektiv och hålla sig inom ramen för de åsikter vänstern anser legitima.
Bakom angreppen ligger en djupt problematisk människosyn där identiteten inte är individuell, utan kollektivt definierad och politiskt villkorad. Budskapet är tydligt: ursprung förpliktar. Den enskilde förväntas representera ett, av vänstern definierat, kollektiv och hålla sig inom ramen för de åsikter vänstern anser legitima.
Du accepteras så länge du tänker rätt. Så länge du bekräftar den världsbild du förväntas representera. Avviker du, anklagas du inte bara för att ha fel, utan för att ha svikit ditt ursprung. Din avvikelse förklaras inte som ett resultat av självständigt tänkande, utan som uttryck för påverkan, illojalitet eller okunskap. Du förvägras helt enkelt rätten att tänka själv. Då blir du ett redskap för högern, en marionett, någon som låter sig utnyttjas. Det är inte antirasism. Det är rasism i antirasistisk förklädnad.
Även kontrasten i reaktioner är talande. Om en moderat partiföreträdare hade kallat en vänsterprofil med invandrarbakgrund för ”husneger” hade reaktionerna med rätta blivit omedelbara och hårda. Men när övertrampen kommer från vänster möts de av tystnad, relativisering eller applåder.
Detta är anmärkningsvärt eftersom den villkorade tillhörigheten är vänsterns egen konstruktion. Bland borgerliga samhällsdebattörer finns inget motsvarande krav på ideologisk lojalitet kopplad till etnicitet: ingen kräver att människor med invandrarbakgrund ska vara liberala eller konservativa för att betraktas som ”autentiska”.
Simona Mohamsson, Mauricio Rojas, Alice Teodorescu Måwe och Hanif Bali är fritt tänkande individer som definierar sig som svenskar. De formar sina åsikter själva.
Att detta inte respekteras – och att den rasism som ligger bakom angreppen på deras politiska ställningstaganden sällan får konsekvenser – är ett demokratiskt problem som måste bemötas med samma kraft som all annan diskriminering i samhället.