Moderaternas succé är sakpolitiskt grundad

September är en tid för mogna äpplen och förhastade valanalyser. Båda tycks det finnas rikligt av i år. Sverigedemokrater har sedan rösträkningen började spekulerat i att partiets tappade väljarstöd beror på stödröster till Liberalerna. Det är en felaktighet som gick att avfärda redan på valnatten. I SVT:s Valu kan man konstatera att bara runt 3 procent av partiets väljare från 2022 valde L:

Tittar man i stället på Liberalernas inflöde 2026 är siffran något högre, 9 procent, men eftersom L är ett så pass litet parti kan siffran inte förklara mer än en bråkdel av SD:s tapp. Lejonparten av Liberalernas ökade stöd, 42 procent, kommer i stället från moderata väljare.

Att Moderaterna lyckades gå framåt i väljarstöd trots att så många av deras sympatisörer samtidigt stödröstade på L är en mycket stor framgång. Men det är inte det enda som är imponerande med Moderaternas valrörelse. När man bryter ner förtroendet i sakpolitiska områden framträder en bild där partiet praktiskt taget dominerat landskapet.

När man bryter ner förtroendet i sakpolitiska områden framträder en bild där M praktiskt taget dominerat landskapet.

2022 hade Moderaterna enligt väljarna bäst politik inom tre områden: skatter, din ekonomi samt energi och kärnkraft. 2026 har antalet förstaplaceringar vuxit till nio. M ligger i topp i förtroende på samtliga områden med ekonomisk anknytning, inklusive sysselsättning – en fråga som Socialdemokraterna historiskt sett nästan alltid vunnit.

Jämfört med 2022 har Moderaterna tredubblat antalet förstaplaceringar och antingen ökat sitt förtroende eller behållit sin relativa placering på samtliga (!) områden utom miljö, ett område där skillnaden mot silverplatsen bara är en procentenhet.

Hur Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna agerat i valrörelsen spelar förstås roll. Socialdemokraterna har kritiserats internt för att bedriva en sorts presidentvalrörelse, som fokuserat på förtroendet för Magdalena Andersson och på att skrämmas med SD-ministrar. Det får effekter för hur partiet uppfattas sakpolitiskt. 

Detsamma gäller Sverigedemokraterna. I Expressens podd Politikrummet (14/9) redogör reportern Anette Holmqvist för intern kritik om att SD i slutskedet av valrörelsen mest hamnade i diskussioner om hur eventuella stödröster skulle fördelas, snarare än att försöka driva reformer och förslag. Det är en betydligt rimligare förklaring än tanken om att stödröster eller kompromisser i migrationsfrågan (Kvartal 15/9) skulle vara skälet till partiets minskning. SD är fortfarande, precis som 2022, det parti som väljarna anser har bäst migrationspolitik.

Sakpolitiken slog tillbaka, skrev Smedjans reporter Henrik Dalgard om statsministerduellen förra veckan. När valrörelsen till sist kom att handla om sakfrågorna gjorde Moderaterna ett succéval. Det räckte kanske inte till att hämta igen oppositionens försprång, men det stärkte borgerlighetens aktier, och det resulterade ännu en gång – för sjätte valet i rad – i en riksdag där majoriteten i ekonomiska frågor lutar tydligt åt höger. 

Moderaternas sakpolitiska dominans förklarar en stor del av framgången, och det bör leda till att även andra partier drar slutsatser. Liberalerna kan inte överleva i oändlighet på stödröster utan måste bygga en egen idémässig nisch i svensk borgerlighet. En grund att stå på finns redan. Tilltron till att partiet nu hör hemma till höger är återuppbyggt, liksom förtroendet i skolpolitiken. Ett litet parti som L kan också vinna på att säga obekväma saker, som att skatten på höga inkomster straffar utbildning och att fler miljardärer som betalar skatt och investerar i landet är bra för Sverige.

Moderaternas sakpolitiska dominans förklarar en stor del av framgången, och det bör leda till att även andra partier drar slutsatser.

Kristdemokraterna gick också framåt i valrörelsen, men inte i nivå med förväntningarna. Möjligen förlorade även Ebba Busch i spurten på att bli alltför fokuserad på det politiska spelet och nästa regerings sammansättning, i stället för att utnyttja partiets höga förtroende i sjukvårdsfrågorna.

Centerpartiet beskriver sitt valresultat som en stor framgång, men det måste man nog kisa för att se. C gick för all del marginellt framåt, 0,3 procentenheter, men har inte underlag för någon ”mittenlösning” i regeringsfrågan, har fortfarande inte sakägarskap på något område och har – till skillnad från 2018 – försämrade förutsättningar att tvinga S högerut i den ekonomiska politiken. Socialdemokrater tycks tvärtom känna blodvittring redan: ”Kompromisserna som vi gjorde i januariavtalet 2018 framstår som mycket större än vad vi skulle behöva göra denna gången”, sade exempelvis Morgan Johansson (S) till Expressen häromdagen (14/9).

Det är kanske i det ljuset man ska se Centerpartiets beslut att inte driva frågan om fri hyressättning i nyproduktion, som annonserades i våras, och ryktet häromdagen om att man inte kommer att försvara den skolform som utgör grunden i friskolesystemet. Eftergifter redan innan förhandlingarna börjat är priset för en valrörelse där kraven handlat mer om vilka partier som inte ska ingå i en regering, än om vilken politik den ska driva.