Vänsterpartiet har satt sig i förarsätet

När Tidöavtalet presenterades den 14 oktober 2022 var många i den politiska debatten chockade över att Sverigedemokraternas politik fått så stort genomslag. ”M, KD och L får dela på ministerstolarna. SD har fått bestämma politiken”, skrev exempelvis Dagens Nyheters ledarsida.

Det var bara delvis sant. Tidöavtalet var inte heltäckande. En stor del av den politiska inriktningen för Tidökoalitionen har beslutats i gemensamma förhandlingar utanför avtalet. Att sitta i regering innebär också ett inflytande över politiken – inte minst utrikespolitiken – som är svårt att åstadkomma från riksdagen eller med enbart tjänstemän i regeringskansliet.

Men det fanns också ett stort mått av sanning i det DN skrev. Tidöavtalet var tungt viktat mot Sverigedemokraterna just därför att partiet inte skulle få statsråd. Ministerposter kostar; politiskt inflytande är valutan.

Det är värt att ha detta i minnet när den rödgröna regeringsförhandlingen nu påbörjas. Väldigt mycket av diskussionen har handlat om Vänsterpartiets krav på ministerposter och Centerpartiets kategoriska avvisande av det. Nooshi Dadgostar har drivit igenom ett kongressbeslut om att partiet ska sitta i alla regeringar som det understödjer och visar inga tecken på att backa från det.

Väldigt mycket av diskussionen har handlat om V:s krav på ministerposter och C:s kategoriska avvisande av det.

För Centerpartiets del räds man, av fullt rimliga skäl, svekdebatten som skulle följa av att låta en regering där V ingår bildas. C-källor säger till Kvartal att en S-MP-C-regering eller en ren S-regering är alternativen. Även Aftonbladets ledarsida har skisserat ett ”Tidöavtal till vänster”. 

”Det kommer inte att funka att låtsas som att V ska få ’massa politik’ istället för regeringsinflytande”, skrev Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson i ett befriande tydligt inlägg på X under torsdagen. Hon menar antagligen det hon säger. Å andra sidan skulle de flesta partier troligen överväga att släppa ministerposter om bara genomslaget i det politiska innehållet blev tillräckligt stort.

Vilket är själva poängen: för Centerpartiet borde scenariot där Vänsterpartiet faktiskt släpper sitt ministerkrav i utbyte mot politiskt innehåll framstå som minst lika skräckinjagande som att de håller fast vid det. Priset för det skulle nämligen behöva bli mycket högt. 

För Centerpartiet borde scenariot där Vänsterpartiet faktiskt släpper sitt ministerkrav i utbyte mot politiskt innehåll framstå som minst lika skräckinjagande.

Vad sägs om ett paket innehållandes frysta hyror, exitskatt kombinerat med miljardärsskatt, höjda skatter på höga inkomster och investeringssparkonton, avskaffat RUT-avdrag och sex timmars arbetsdag i offentlig sektor? Möjligen också någon form av prisreglering på livsmedel.

Centerpartiet skulle knappast kunna gå med på ett sådant avtal, men det är inte det viktiga i sammanhanget. Det är i stället att Vänsterpartiet på ett skickligt sätt manövrerat sig fram till en position där det enda som kan motivera att man backar från sitt kongressbeslut och sin benhårda hållning är omfattande och tydliga reformer, som inte hade varit möjliga utan V. De behöver ett erbjudande de inte kan motstå, för det är bara då som förlusten av att bryta ett vallöfte kan vändas till en vinst.

Januariavtalet följde samma logik. Centerpartiet och Liberalerna hade 2018 gått till val på att stötta en borgerlig statsminister, men kunde motivera att frångå det löftet i utbyte mot en lång rad och flera mycket tunga liberala reformer. En viktig beståndsdel var att det skulle svida för S, eftersom det bara tjänade till att understryka vilken förhandlingsseger de liberala partierna hade gjort. Vad som hände sen – att reformer sköts upp, urvattnades eller undergrävdes – spelar ingen roll för den förståelsen.

Den här gången har Vänsterpartiet en liknande utgångspunkt. Därför är det också mycket som talar för att de, på ett eller annat sätt, kommer att vara vinnaren på en rödgrön regeringsbildning.