När ”muslimska röster” blir en politisk resurs

Två dagar före riksdagsvalet 2026 sade Jimmie Åkesson i SVT:s slutdebatt att detta kunde bli det första svenska valet där ”den muslimska invandringen” fällde avgörandet. Han hävdade samtidigt att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mobiliserade väljare i moskéer och muslimska församlingar.

Uttalandet väckte starka reaktioner, och formuleringen rymmer ett uppenbart problem. Svensk valstatistik registrerar inte väljarnas religion. Ett starkt resultat för Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet i områden där många invånare har bakgrund i muslimska majoritetsländer visar därför inte att ”muslimerna” har röstat på ett visst sätt.

Men Åkessons påstående rymde samtidigt två olika frågor: hur människor faktiskt röstar och hur de mobiliseras att delta i valet. Att hålla isär dessa nivåer är avgörande, eftersom organiserad mobilisering inte i sig säger något om hur den enskilde till sist röstar.

Inför valet dokumenterade SVT valdeltagandemobilisering i flera muslimska miljöer. Helsingborgs moské spred valinformation, Uppsala moské arrangerade valskola, Islamiska förbundet i Malmö arbetade för högre valdeltagande i Rosengård och i Göteborg användes valambassadörer i Hammarkullen. Det visar att moskéer och muslimska organisationer kan fungera som arenor för politisk mobilisering. Det visar däremot inte att en imam eller organisation bestämmer vad människor sedan gör bakom valskärmen.

Representation är alltså inte detsamma som mobilisering, och mobilisering är inte detsamma som kontroll. Ändå finns något politiskt betydelsefullt i själva föreställningen om ”muslimska röster”. Det intressanta är att denna föreställning inte föddes under valrörelsen 2026. Den har en betydligt längre svensk historia.

***

I tidskriften Salaam formulerade Mahmoud Aldebe, då ordförande för Sveriges muslimska råd, redan 1991 tanken att muslimers röster kunde riktas till det parti som bäst intresserade sig för ”muslimernas situation”. Två vägar diskuterades: ett eget parti eller möjligheten att använda ”muslimernas röster” som politisk resurs gentemot de etablerade partierna.

Detta var ett representationsanspråk. En organisationsföreträdare talade inte bara för sina medlemmar utan om en betydligt större kategori: muslimerna. Men anspråk är inte mandat. Att någon säger sig företräda ”muslimernas röster” visar inte att han faktiskt förfogar över dem.

Tre år senare blev relationen till partipolitiken mer konkret. I ett brev från Sveriges muslimska råds politiska kommitté till Ingvar Carlsson sommaren 1994 uppgav organisationen att lokala företrädare hade informerats om beslutet att stödja Socialdemokraterna. Religiösa ledare hade enligt brevet uppmanat deltagare i fredagsbönen att gå och rösta, och muslimer hade fått klartecken att söka medlemskap i partiet.

Här finns en dokumenterad mobiliseringsavsikt, men fortfarande inte belägg för hur individerna faktiskt röstade.

Här finns en dokumenterad mobiliseringsavsikt, men fortfarande inte belägg för hur individerna faktiskt röstade. Mot slutet av 1990-talet hade samarbetet dessutom utvecklats ytterligare. I den gemensamma rapporten Delaktighet, identitet & integration sattes mål upp för muslimska kandidater på socialdemokratiska listor, medlemsrekrytering och politisk utbildning. Under valrörelsen 1998 genomfördes också möten i ett femtontal städer mellan företrädare för muslimska organisationer och socialdemokratiska politiker.

Det handlade därmed inte längre enbart om religionsdialog. Det handlade också om representation, medlemskap, utbildning och valarbete. En politisk kedja kan urskiljas: identitet, representationsanspråk, mobilisering och politisk förhandlingsposition.

Det är mot denna bakgrund som valet 2026 blir särskilt intressant.

***

Inför årets val syntes både organisationernas och partiernas mobilisering. Muslimsk föreningsverksamhet användes för att höja valdeltagandet, samtidigt som Socialdemokraterna i Göteborg under tidigare år hade kampanjat utanför moskéer i samband med fredagsbönen och genomfört Eid-kampanjer.

Det är i sig inte anmärkningsvärt. Politiker söker väljare där väljare finns; de besöker arbetsplatser, kyrkor, fackföreningar, företag och idrottsrörelser. Men något förändras om tanken går från här finns människor vi vill tala med till här finns någon som kan tala för dessa människor. Då förskjuts relationen mellan individ, organisation och parti.

Opinionsdata inför valet visade samtidigt en stark vänsterövervikt bland respondenter som identifierade sig som muslimer. Sådana siffror säger emellertid inte varför människor röstar som de gör. Religion kan spela roll, men det kan också klass, utbildning, inkomster, bostadsområde, migrationserfarenhet, diskriminering, välfärdspolitik, kriminalpolitik eller Gaza och Palestina. En statistisk korrelation mellan muslimsk identitet och partival avslöjar inte vilken mekanism som ligger bakom.

Det är här debatten lätt låser sig. Den ena sidan ser ett valresultat och säger att ”muslimerna” röstar på ett visst sätt. Den andra svarar att människor med muslimsk bakgrund är heterogena och ofta sekulariserade. Det senare är viktigt, men det besvarar inte frågan om mobilisering. En väljare behöver inte vara särskilt religiös för att påverkas av familj, föreningsliv, sociala nätverk eller en miljö där vissa kandidater och sakfrågor lyfts fram. På motsvarande sätt innebär en imam som uppmanar människor att rösta inte att imamen kontrollerar deras val.

Mellan individen och påståendet om kollektiv kontroll finns alltså flera led. Just därför är partiet Nyans ett viktigt motprov. Om det fanns en stor och relativt sammanhållen muslimsk väljarkår som enkelt kunde mobiliseras politiskt borde ett parti som profilerade sig tydligt kring frågor riktade till muslimska väljare ha haft goda möjligheter att samla den. I riksdagsvalet 2022 fick Nyans 28 656 röster, omkring 0,4 procent.

Muslimer i Sverige är politiskt, religiöst, socialt och ideologiskt heterogena. Det finns ingen enkel ”muslimsk röst”.

Det är inte obetydligt, men långt från föreställningen om ett stort enhetligt muslimskt röstblock. Empiri får inte bara användas när den bekräftar den egna hypotesen. Muslimer i Sverige är politiskt, religiöst, socialt och ideologiskt heterogena. Det finns ingen enkel ”muslimsk röst”.

Och ändå uppstår här textens viktigaste paradox: föreställningen om den muslimska rösten kan få politisk makt även om den muslimska väljarkåren inte existerar som ett sammanhållet block.

Om ett parti uppfattar att en organisation kan representera eller mobilisera många väljare får organisationen ett politiskt värde redan innan dess faktiska inflytande över väljarnas beteende har kunnat visas. Kontakten med politiker ger i sin tur möjlighet att föra fram kandidater, sakfrågor och institutionella intressen, vilket ytterligare kan stärka organisationens ställning som representant. En självförstärkande process kan då uppstå: identitet leder till representationsanspråk, representationsanspråket till politiskt erkännande, erkännandet till större organisatorisk auktoritet och denna auktoritet till ytterligare politiskt erkännande.

Det är kanske viktigare än frågan om någon faktiskt kan ”leverera” tusentals röster. Politisk makt kan uppstå redan därför att andra tror att man kan göra det.

Här ligger också en paradox i välmenande inkluderingspolitik. Ett parti vill nå en minoritet och söker därför efter någon som kan representera den. Men genom att välja vissa organisationer som samtalspartner bidrar partiet samtidigt till att stärka deras ställning som representanter. Den som får sitta vid bordet blir lätt den som nästa gång betraktas som självklar att bjuda in.

***

Problemet är inte att människor organiserar sig. Den liberala demokratin förutsätter inte människor utan grupper. Vi tillhör familjer, religioner, föreningar, samhällsklasser, språkgrupper och yrkesgemenskaper. Vi påverkar varandra, driver gemensamma intressen och organiserar oss politiskt. Det är en del av demokratin.

Men den liberala demokratin gör samtidigt ett avgörande val om vem som ytterst bär den politiska rättigheten: individen.

En muslimsk organisation får tala för sina medlemmar. En moské får föra fram politiska frågor. En imam får uppmana människor att rösta. Men därifrån följer inte att organisationen representerar ”muslimerna”.

Det finns en avgörande skillnad mellan att säga vi företräder våra medlemmar och vi företräder muslimerna. Det första kan prövas mot medlemskap och mandat. Det andra omvandlar en religiös identitet till politisk representation och riskerar samtidigt att ge människor som delar etiketten, men inte organisationens värderingar, en företrädare de själva aldrig har utsett.

Det finns en avgörande skillnad mellan att säga ”vi företräder våra medlemmar” och ”vi företräder muslimerna”.

Det är därför frågan efter valet 2026 inte främst bör vara om ”muslimerna” avgjorde valet. Den mer intressanta frågan är hur religiösa och etniska identiteter omvandlas till politiska kategorier, vem som ges rätt att företräda dem och vad som händer med individens ställning när kollektivet blir politikens mellanhand.

Vi kan belägga representationsanspråk, organiserad mobilisering och strategier kring medlemskap, kandidater och valdeltagande. Det som är betydligt svårare att belägga är den starkaste länken: att organisationer faktiskt kan styra hur en större religiöst definierad grupp röstar.

Men kanske är det inte heller där den mest intressanta makten finns. Den kan ligga i tron på att kollektivet finns.

För om politiker börjar möta medborgaren genom den som säger sig representera hennes religion förändras något i den demokratiska relationen. Då måste vi fråga vem som utsåg representanten, vem som definierade gruppen och vem som talar för den människa som delar etiketten men inte kollektivet.

När väljaren till sist går bakom valskärmen följer ingen organisation med. Ingen imam, ingen klanledare, ingen partiledare och ingen identitetsgrupp.

Där finns bara individen.