Samhälle Recension
Bara den som inte vill ha politisk makt är lämpad att få den
Mäktiga människor som är dåliga på blackjack, vaktmästare som stänger av värmen på skolor och fester på 10 Downing Street. Patrik Strömer har läst Brian Klaas bok Corruptible som behandlar makt, korruption och moral.
Fladdrigt, men intressant och underhållande. Med utgångspunkt i Lord Actons kända citat ”All makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut” undersöker statsvetaren Brian Klaas i boken Corruptible – Who gets power and how it changes us (2021) sambandet mellan makt, korruption, institutioner och moral (eller brist på moral). Temat är bitvis dystert, och ibland svajar det, men Klaas är läsvärd.
Ett samhälle utan korruption är bättre än ett samhälle där människor beter sig omoraliskt, mutar, skaffar sig fördelar, kringgår regler och berikar sig på andras bekostnad. Dagens – trots allt – väl fungerande demokratiska rättsstater är ett historiskt undantag. Och även i dessa samhällen finns risken att makthungriga personer eller psykopater utnyttjar andras tillit.
Brian Klaas driver ingen tydlig tes. Det kan möjligtvis ses som en svaghet i boken, bristen på röd tråd. Istället behandlas olika aspekter av skillnaden mellan människors ideala moral och faktiska beteende. Forskningsstudier presenteras på ett lättsamt sätt. Läsaren bjuds på flera bra aforismer. I slutet av boken erbjuds en handfast punktlista med tips om hur man kan undvika korruption.
En diplomat från Kuwait har i genomsnitt 249 parkeringsböter
Längs vägen får vi möta en bindgalen vaktmästare som stängde av elementen i en skola och hotade kollegor fysiskt. Centralafrikanska republikens kejsare Bokassa förekommer som avskräckande exempel på hur konstant grymhet påverkar ett land. I grunden handlar boken om var tyngdpunkten i analysen ska ligga – om det är så att makt korrumperar eller om orsakssambandet snarare är det omvända, nämligen att narcissister och psykopater strävar efter positioner där de har makt och inflytande?
Några av exemplen är kanske kända från annat håll, som hur FN-ambassadörer beter sig på gatan. Det visar sig att personer från länder som Norge, Sverige och Japan inte hade en enda parkeringsbot, trots att personerna har diplomatisk immunitet. Å andra sidan hade Kuwait i genomsnitt 249 böter per diplomat! Även diplomater från Egypten, Tchad, Sudan, Bulgarien, Mocambique, Albanien, Angola, Senegal och Pakistan samlade sina parkeringsböter på hög. Men när man inom det diplomatiska systemet infördes ett eget bötessystem för felparkeringar sjönk siffrorna drastiskt. Kuwaits diplomater gick från nästan 250 böter per diplomat till 0,15. Tchads diplomater lyckades nolla sina. Som Klaas konstaterar ”kulturen spelar roll, men det gör också konsekvenser.”
En av de många psykologiska studier som Klaas refererar handlar om illusorisk kontroll. Personer som känner sig mer mäktiga är inte enbart benägna att ta större risker, de uppfattar sig också ha bättre kontroll över de odds som oundvikligen gäller och faktiskt inte kan påverkas. I studien fick en grupp personer spela blackjack. Några av dem fick före spelet skriva ner en berättelse om när de någon gång i livet hade känt sig mäktiga. De som skrivit ner den berättelsen agerade irrationellt vid spelbordet.
Om du som jag har funderat på varför diktatorer blir knäppare med tiden kan du nu få svar. Förklaringen ligger i det faktum att despotens makt är illegitim. Därmed kan också vem som helst göra anspråk på diktatorns plats. Om det inte finns tydliga regler för hur makt, mandat och ansvar ska tilldelas och utkrävas, så vilar makten enbart på lojalitet. Och precis som i sagan om Kejsarens nya kläder så finns det en hake på omgivningen. I sagan handlar det om premissen att den som är oduglig i sitt ämbete inte kan se de vackra tygerna. Därför låtsades alla bli imponerade. I verkligheten testas lojaliteten oftare genom att krav på medhåll. Om någon råkar ställa sig tvivlande till utsagan att presidenten gjorde en hole-in-one på senaste golfrundan, kan det hända att karriären får ett abrupt slut.
Läs också:
I takt med att potentiella kritiker eller hot försvinner, så behöver dessa utsagor bli alltmer krystade – det är först så som det går att skilja agnarna från vetet. Jag har själv ingen direkt erfarenhet av fenomenet, men det bär ändå trovärdighetens prägel.
De råd som listas i bokens avslutande kapitel beskriver hur människor kollektivt kan bidra till en bättre värld. Det handlar om att medvetet inte rekrytera dåliga personer till ansvarsfulla poster och att rotera personer så att de inte hinner lära sig utnyttja systemet till sin egen fördel. Lärdomar som från svenskt perspektiv känns igen från exempelvis Södertäljehärvan. Nya människor ger inte bara nya perspektiv, de kan också vara en sorts socialt vaccin mot korruption.
Men det är också viktigt att utvärdera resultat snarare än ambitioner och att utvärdera beslutsprocessen mer än resultaten. Genom att inse att människor kan begå misstag och därför införa kontrollmekanismer, gör man systemet mer stabilt. Även insikten om att människor som i grunden har fel kan ha tur och hamna rätt är värdefull. Problemet är alltså att vi sällan tar reda på varför något gick vägen. Enbart när det blivit katastrof finns ett intresse av utvärdering. Avsaknaden av mer systematiska revisioner och jämförelser över tid kan också leda tanken fel och skapa möjligheter för den som vill ta makten med hjälp av populistiska argument.
Det är de som övervakar som behöver hållas i schack
Det är också viktigt att påminna makthavare om deras ansvar. Personer i maktställning som beter sig ansvarslöst är det farligaste som finns. Och det finns en fin, sedelärande historia från 10 Downing Street i boken, i sig ett skäl att köpa och läsa den.
Ett systemfel som många samhällen har är att de som övervakas är de som kontrolleras. Men det borde vara tvärtom! Det är de som övervakar som behöver hållas i schack och bli medvetna om vad de kan ställa till med.
Råden i boken förefaller enkla att ta till sig intellektuellt och moraliskt, men är betydligt svårare att omsätta i praktiken. Det avslutande rådet, den så kallade “Havel-paradoxen”, är det bästa exemplet på det. Endast den, som likt Tjeckiens motvillige president Vaclav Havel, verkligen inte vill ha politisk makt är fullt ut lämpad att få den.
Tänk om det faktiskt är möjligt att låta kloka och ödmjuka personer vara ställföreträdare utan vidare ambitioner än att tjäna sitt folk.