Samhälle Krönika
Ozempic får oss att glömma hur hälsa ser ut
Ozempic och liknande läkemedel är samhällsförändrande. En ny syn på mat och hälsa, och framför allt ändrade koder för vad som är statusfyllt är de största kulturella skiftena, skriver Karin Pettersson.
Om man inte längre behöver vara jätterik för att kunna köpa sig smal kommer de jätterika hitta andra sätt att utmärka sig på. Det är kanske den största kulturella förändringen av introduktionen av Ozempic och andra så kallade GLP-1-läkemedel. Sedan Ozempic blev ett faktum har hyllmeter skrivits (bland annat i den här tidskriften, av undertecknad) om vad de aptitreglerande läkemedlen kommer göra med vår kulturella värdering av smalhet. Ett eftersträvansvärt (om än ohälsosamt) ideal är eftersträvansvärt just eftersom det är svåruppnåeligt. Därmed nedvärderas smalheten sin ställning som statusmarkör.
Ozempic och andra GLP-1-läkemedel har snabbt blivit vardagsmat. Var åttonde amerikan tog 2025 något GLP-1-läkemedel, liksom 2,5 procent av svenskarna. Det senare är en ökning om 400 procent från året innan och en trend som inte visar några tecken på att avstanna. Tvärtom, givet att Tirzepatid (Mounjaro) därtill skrevs ut till 0,9 procent av befolkningen under sitt första helår på den svenska marknaden.
Den växande doft- och parfymmarknaden har noterat att de nya bästsäljarna är så kallade gourmanddofter.
Redan dagens nivå av användning, där alla i västvärlden själva konsumerar ett av läkemedlen eller känner någon som gör det, har gett dominoeffekter på vitt skilda marknader. Att livsmedelsförsäljningen sjunker, särskilt för bakverk och sötsaker, är föga förvånande. Något mindre väntat, men fortfarande förutsägbart, är mätningar som tyder på att alkoholbruket sjunker i västvärlden – 2025 rapporterade Gallup att enbart 54 procent av den amerikanska befolkningen dricker alkohol, den lägsta siffran som uppmätts sedan mätningarna började för 90 år sedan. Här är GLP-1 enbart en delförklaring; även större trender som social isolering, hälsofokus och ökad skärmtid spelar in. Givet att läkemedlen kan hjälpa mot alkoholberoende enligt studier från Danmark och USA, samt att en vanlig bieffekt är att alkohol smakar äckligt, väljer de som använder GLP-1 ofta att dricka mindre, om något alls.
De nya ozempickropparna förändrar också kulturen på andra sätt. Den växande doft- och parfymmarknaden har noterat att de nya bästsäljarna är så kallade gourmanddofter – kännetecknade av söta basnoter som kola och vanilj men även mer explicita exempel som pistage, vaniljglass och sockervadd.
Länge förpassades sådana supersöta dofter till, tja, barnavdelningen. Jordgubbshårsprej och hudkräm som luktar kolasås kändes bundet till skolkorridorer, tills de plötsligt inte var det längre. Hailey Biebers nya läppglans smakar creme brûlée.
Det kan låta självklart att en värld där många, särskilt kändisarna vi ser upp till, tar aptitreglerande läkemedel kommer att avsevärt förändra sin kulturella värdering av mat. Sötsaker konsumerar vi nu genom substitut – visuellt genom matlagningsvideos i kortfilmsformat eller olfaktoriskt genom vaniljtunga parfymer. Varje litet unn ska optimeras bort eller ersättas av något lika ofarligt som glädjelöst i strävan efter vad vi nu ser som hälsosamt.
Givetvis är det bra med beteendeförändringar som håller oss friskare längre. Men vad vi ser som friskt har aldrig varit hugget i sten. Eftersom aptitreglerande läkemedel fortfarande till viss del ses som fusk när de används av andra än diabetiker har det blivit allt trendigare med maratonmedaljer, stora fula träningsklockor och vita månader – nya sätt att bevisa att vi minsann har nog med pannben för självspäkning.
Nu när smalhet flyttats till easy-level har hälsa blivit synonymt med ofta överdrivna och ibland extrema beteenden.
Det är i detta avseende GLP-1-medicinerna verkligen har lett till ett kulturellt skifte. Smalhet har länge setts som hälsosamt även när det är bevis för motsatsen. Men nu när smalhet flyttats till easy-level har hälsa blivit synonymt med ofta överdrivna och ibland extrema beteenden. Det har blivit ett sundhetstecken att injicera sprutor, ta femton kosttillskott varje morgon och mäta varenda hjärtslag och minut av REM-sömn.
Det brukade finnas en ton av scout i vår bild av vad hälsa var. Någon som klarar av en dålig natts sömn, en tårtbit eller ett extra glas utan att glitcha och gå sönder. Men den nya kroppsliga statuskulturen lånar sin utopi från den digitala världen, där allt ska fungera som bäst hela tiden.
Det går dock inte att komma ifrån att kroppen är en organisk varelse, inte en maskin. Din tarmflora är full av bakterier, tack och lov. Kroppen signalerar suboptimal sömn med trötthet dagen därpå, kaloriunderskott med hunger, vattenbrist med törst. Försvarsmakten drillar fortfarande rekryter enligt devisen “ät när du kan, sov när du kan”. Tålighet brukade vara målet, tillsammans med förmågan att lyssna på den egna kroppen utan att ett halvdussin mätinstrument talade över den.
Det finns en svag pust av rädsla som kan anas under pistageparfymerna och klirret från alkoholfria ölflaskor; vad skulle du behöva möta i spegeln om du lät dig själv vara ifred någon gång? Det märks i den oändliga halveringen av fikabrödet på kafferasten, gigantiska reklamskyltar som utlovar glassubstitut med proteinhalt. Det enda folkliga med Ulf Kristerssons besök på McDonalds var hur uppenbart stressad han var över att äta där. Ta bara en kaka, Anders, som den klassiska reklamen mässade. Eller drick två öl till och spring imorgon ändå, även om det är suboptimalt sett till ditt sleepscore. Vänta tills du är sjuk innan du börjar ta tio piller och en spruta om dagen. Det finns en gräns för hur friskt det är att både vara livrädd för att leva och samtidigt livrädd för att dö.
Just nu avlöser årets kortaste nätter varandra, och jag hoppas innerligt att alla utom VM-truppen är vakna, lite för sent, ute, lite för länge och tar ett par tre suboptimala beslut. Lite skit rensar magen, som det heter.