Adam Furustam: SD:s grannveto hämmar stadens utveckling

Att den svenska bostadsmarknaden har stora strukturella problem är de flesta överens om. Med höga boendekostnader, låg rörlighet och dalande nybyggnation står Sverige inför ett vägskäl som riskerar att slå inte minst mot samhällets redan mest utsatta. Trots detta väljer parti efter parti att presentera förslag som gynnar en redan privilegierad grupp. Senast i raden är Sverigedemokraterna som med ett ”medborgarveto” önskar stärka grannar och närboendes möjligheter att förhindra byggnation i ett område.

Förslaget riskerar dessvärre att ytterligare begränsa stadens utveckling. Redan idag kan nitiska grannar, efter att kommunens byggnadsnämnd fattat beslut i ärendet, överklaga till Länsstyrelsen, Mark- och miljödomstolen, Mark- och miljööverdomstolen samt i särskilda fall även Högsta domstolen. Att överklaga bygglov är möjligt i fler instanser än allvarliga brottmål. Detta med resultatet att stadens utveckling hämmas av ett pärlband av långdragna överklagandeprocesser som binder markägare med såväl tid som kapital.

Trots att det är välkommet att Sverigedemokraterna, som gör anspråk på att vara ett statsbärande parti, börjat bry sig om bostadspolitiken är förslaget motsatsen till vad Sverige behöver. I stället borde partiet våga tänka nytt och bredda den sakpolitiska arsenalen, inte minst inom bostadspolitiken. En möjlig väg för inspiration är att blicka över Atlanten.

Trots att det är välkommet att Sverigedemokraterna börjat bry sig om bostadspolitiken är förslaget motsatsen till vad Sverige behöver.

I den amerikanska delstaten Texas är den genomsnittliga tiden från projektstart till inflytt i lägenhetshus hälften jämfört med Sverige. Detsamma gäller byggkostnaderna för småhus. Anledningen är att politiken tagit ett steg tillbaka och i stället låtit utbud och efterfrågan diktera villkoren för hur staden ska utvecklas. Detta bland annat genom att utforma deed restrictions, som går att likna med ett privaträttsligt avtal i stil med svenska servitut, där specifika regler och restriktioner kan skrivas in direkt i köpekontrakten. Exempelvis kan det handla om att området är exklusivt för villkor eller mer detaljerade estetiska krav såsom harmoniserade fasadfärger eller höjd på staketen. Därutöver är bygglovsprocessen den omvända jämfört med Sverige. I stället för att politiken tar beslut såsom var en byggnad ska uppföras är detta upp till fastighetsägare och byggbolag att komma överens om, medan byråkrater enbart kontrollerar att de gemensamma reglerna uppfylls. På så sätt skapas frihet och förutsägbarhet för markägare samtidigt som politiken uteslutande fokuserar på att förhindra faktiska och mätbara störningsmoment.

Att den svenska bostadskrisen måste hanteras är uppenbart. Ytterligare interventioner på en kvasimarknad byggd på godtycke och ett myller av krångliga regelverk är däremot inte rätt väg att gå. Tvärtom borde politiken ta ett kliv tillbaka och låta spontana krafter få områden att utvecklas och frodas med byråkratens vakande öga enbart som en skugga vid sidlinjens periferi.