Adam Furustam: En dörr öppnas, men bostads­marknaden förblir låst

På en ensligt belägen camping i Umeås utkant kryssar utbytesstudenten Jakub Formela fram mellan slitna husvagnar och välspända tält på väg mot en mörk björkstuga. Ett tillfälligt andrum i en desperat jakt efter ett mer permanent boende. Målet är, enligt en intervju i SVT Nyheter, att ”hitta något innan vintern så att jag slipper frysa”. Trots att situationen knappast är representativ för dagens unga, kan många känna igen sig i utmaningarna i att på en sönderreglerad hyresmarknad finna en långsiktig hållplats.

Med långa kötider, låg rörlighet och handel av svartkontrakt är utmaningarna stora. Enbart Stockholms bostadskö omfattar 850 000 personer, motsvarande 13 fullsatta konserter på Strawberry Arena. Värst drabbade är några av samhällets redan mest utsatta grupper. Unga som inte kan flytta till studier, våldsutsatta som tvingas stanna i en destruktiv relation och invandrare som saknar köpoäng för att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Den lagändring som vid månadsskiftet trädde i kraft som syftar till att underlätta andrahandsuthyrning är därför ett välkommet, om än alltför klent, steg i rätt riktning.

Förändringen innebär bland annat att bostadsrätter ska kunna hyras ut under längre perioder och med en friare hyressättning. Syftet är, enligt regeringen, att göra fler bostäder tillgängliga och skapa en mer flexibel hyresmarknad. Trots en god intention är det tveksamt om effekterna blir särskilt stora. Bostadsrättshavaren måste exempelvis fortsatt presentera ”giltiga skäl” för att hyra ut och föreningen räknas som oäkta, med högre reavinstskatt och förmånsbeskattning, om alltför många lägenheter är uthyrda under samma period.

Trots att en förenklad andrahandsuthyrning är ett steg i rätt riktning står politiken fortsatt handfallen inför bostadsmarknadens faktiska utmaningar.

Att grannar i en bostadsrättsförening känner större trygghet i uthyrning till närstående eller under en kortare tidshorisont är naturligt. Risken för oönskat stök, högljudda hemmafester och uthyrning i ytterligare led upplevs sannolikt större med fler främmande hyresgäster. Det innebär att många bostadsrättsföreningar i praktiken sannolikt även framåt kommer att begränsa uthyrningen på bekostnad av bostadsrättsägarens självbestämmande och ungas möjlighet att göra entré på den svenska bostadsmarknaden.

Samtidigt sätter frågan om andrahandsuthyrning ljus på en annan bredare frågeställning – om bostadsrätten som upplåtelseform är lämplig som grund för den svenska bostadsmarknaden. I en internationell jämförelse är bostadsrätten nära nog icke-existerande samtidigt som exempelvis ägandelägenheter, där innehavaren själv bestämmer över renoveringar och uthyrning, dominerar. Det är en lösning som inte enbart skulle stärka äganderätten, utan också undvika situationer såsom i Hällefors, där en förening tvingats skänka bort lägenheter efter att efterfrågan minskat samtidigt som underhållsbehovet kvarstått. Sannolikt skulle Sverige må bra av en större mångfald av upplåtelseformer, där bostadsrätten successivt tar ett steg tillbaka.

Trots att en förenklad andrahandsuthyrning är ett steg i rätt riktning står politiken fortsatt handfallen inför bostadsmarknadens faktiska utmaningar. I stället för att lägga en ytterligare reform till lapptäcket av desperata lösningar borde ett strukturellt helhetsgrepp tas. Två naturliga steg är att tillåta fler upplåtelseformer och avreglera hyresmarknaden. Både Jakub och Hälleforsborna förtjänar att vara vinnare.