Höjda golv och resta murar
Tusentals undersjuksköterskor, kockar och städare har under 15 års tid kommit till Sverige för att arbeta. De bidrar med tiotals miljarder till svensk BNP och till svenska skatteintäkter varje år. Men nu hotar politisk inblandning rasera hela systemet på oklara grunder. Politiker ska inte bestämma vilka kompetenser som behövs, den bedömningen måste lämnas till företagen själva.
Om författaren
Fredrik Kopsch är chefsekonom på Timbro. Han har en doktorsexamen från KTH och är docent i fastighetsekonomi.
Sammanfattning
År 2008 reformerades den svenska arbetskraftsinvandringen. Sverige gick från ett hårt reglerat system, med arbetsmarknadsprövning och stort fackligt inflytande, till ett marknadsbaserat system där företagens behov tillåtits styra varifrån företagen väljer att hämta sina kompetenser. Reformen har tjänat Sverige väl. Studier har visat att bidraget till både svensk ekonomi och statens skatteintäkter ligger i miljardklassen. Det mindre krångliga systemet har dessutom inte inneburit några större förändringar i vilka branscher som anställer från tredjeland, merparten av arbetskraftsinvandrarna arbetar inom definierade bristyrken. I flera steg vill regeringen förändra och försvåra arbetskraftsinvandringen. Från och med 1 november 2023 har ett lönegolv om 80 procent av medianlön införts. Det innebär ett effektivt lönegolv som långt överstiger kollektivavtalsenliga löner. Nästa steg är att ta ställning till ett ännu högre lönegolv, och reda ut hur eventuella undantag ska tillåtas. I ett läge där Sveriges tillväxttakt är lägst i EU behövs reformer för att stärka svenska företag. Regeringens förändringar av arbetskraftsinvandringen slår i stället mot företagens möjligheter att rekrytera nödvändig kompetens, utan att det kommer med några tydliga fördelar. Hade företag enkelt kunnat hitta kompetens inom landet, hade de inte burit stora extra kostnader och kämpat igenom byråkratiska processer för att hitta den i tredjeland. En begränsning av arbetskraftsinvandringen kan inte väntas leda till att fler i landet får jobb. Ett högt lönekrav kräver undantag för att inte bli alltför kostsamt. Erfarenheten från den tidigare svenska modellen för arbetskraftsinvandring, och erfarenheterna från våra grannländer, pekar på att det resulterar i tröga processer, långa ledtider, och stora svårigheter för företagen. Tvärt emot vad regeringen lovat innebär den nya politiken med nödvändighet att en byråkratisk arbetsmarknadsprövning återinförs. Men vare sig politiker, myndigheter, eller arbetsmarknadens parter är lämpade att bedöma inom vilka yrken kompetens behövs från andra länder. Endast företagen själva kan göra den bedömningen.