Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se
Rapporter
Arbetsmarknad

Nödvändighetsföretagarna

I rapporten ”Nödvändighetsföretagarna" har tekn. dr Nima Sanandaji undersökt företagares villkor på arbetsmarknaden, med särskilt fokus på egenföretagare. De är både överrepresenterade i gruppen med allra lägst inkomster och jobbar i genomsnitt mer än en arbetsdag mer i veckan än anställda. Även om många blir företagare av fri vilja finns också en grupp som tvingas till företagande, eftersom arbetskraftskostnaderna är så höga i Sverige att de inte kommer över trösklarna till att få en anställning. Vänsterns försök att upprätthålla en konflikt mellan anställda och företagare är förlegad. En stor grupp företagare är idag betydligt mer utsatta på arbetsmarknaden än anställda.

Rapportförfattaren Nima Sanandaji.

Sammanfattning

  • En kartläggning av hushållens disponibla inkomster visar att företagare är den grupp arbetande bland vilka flest låginkomsttagare finns. Hela 11 procent av företagarna har en disponibel hushållsinkomst som är mindre än hälften av medianinkomsten. Det kan jämföras med 3 procent av arbetarna, 1,9 procent bland lägre tjänstemän och 0,6 procent bland högre tjänstemän.
  • Individer som inte lyckas få en anställning, på grund av höga trösklar på arbetsmarknaden, startar i många fall ”nödvändighetsföretag” och blir därmed sin egen arbetsgivare. Till skillnad från anställda finns ingen som garanterar egenföretagares inkomst. Om verksamheten inte går tillräckligt väl kan egenföretagare trots hårt arbete inte ta ut någon inkomst alls. Trots att egenföretagare via arbetsgivaravgiften finansierar socialförsäkringar så kan de inte fullt ut dra nytta av socialförsäkringssystemen.
  • En ny lösning på marknaden är att bli egenanställd genom att ansluta sig till ett egenanställningsföretag. Därmed kan individer fakturera för sitt arbete utan att behöva registrera och sköta ett egetföretag. Antalet personer som väljer denna lösning ökat ökat från cirka 4 000 personer år 2011 till 34 000 personer år 2016. Egenanställda som fakturerar på detta vis kan, liksom egenanställda som driver egna företag, erbjuda sitt arbete för summor som är under de effektiva minimilöner som kollektivavtalen skapar.
  • Baserat på en genomgång av Yrkesregistret studeras i denna rapport hur egna företagare definierar sin egen yrkesroll. Det visar sig att enbart 4 procent definierar sin roll främst som företagsledare. Övriga definierar den utifrån det arbete som de utför, till exempel målare eller städare. Medan 13 procent av egenföretagarna definierar sitt arbete som arbetsuppgifter med teoretisk specialkompetens, så har 34 procent medelkvalificerade arbeten och 49 procent enklare arbeten inom exempelvis städning och torghandel.
  • En kartläggning av Riksrevisionen studerar villkoren för utrikes födda som var arbetslösa och som fick stöd till start av näringsverksamhet från Arbetsförmedlingen. Det visar sig att bland dem som fortsatte vara företagare under den kommande perioden, så var det hela 42 procent som hade så låga inkomster att de låg under gränsen för ekonomisk utsatthet.
  • Den genomsnittliga företagaren i Sverige arbetar 38,3 timmar per genomsnittlig vecka under året, klart mer än 30,7 timmar som är snittet bland de anställda. Företagares arbetsbörda motsvarar att jobba heltid under hela året, utan möjlighet att ta ut semester.
  • Den höga arbetsbelastningen bland företagare leder till stress. 4 av 10 som driver eget uppger att de arbetar så mycket att de inte hinner sköta om sin hälsa på ett bra sätt. Nästan lika många menar att de sover dåligt på grund av stress i arbetet. Mer än 6 av 10 svarar att de skulle vilja arbeta mindre för att hinna vara med sina familjer.
  • Villkoren för de personer som driver eget kan förbättras genom att socialförsäkringarna anpassas till gruppens villkor samt genom att den administrativa bördan minskas genom regelförenklingar. Det är också viktigt att trösklarna in på arbetsmarknaden sänks, så att det blir enklare att få en anställning. Dagens modell, där företagande blir en utväg för dem som inte lyckas ta sig över de höga trösklarna, missgynnar svaga grupper på arbetsmarknaden.

Förord av Siri Steijer

Av Sveriges drygt en miljon företag är 99 procent småföretag. Över 800 000 av dem är egenföretag med företagaren själv som enda anställd.[1] Egenföretagarna är en heterogen grupp, som består av allt från konsulter inom IT och bioteknik till hantverkare och taxichaufförer. En stor grupp är så kallade nödvändighetsbaserade företagare som startat sin verksamhet som alternativ till arbetslöshet, eftersom de inte kommer över de höga trösklarna till arbetsmarknaden som anställda.

Siri Steijer är programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro.

Innebörden av begreppen ”företagare” och ”anställda” håller med andra ord på att få en helt annan innebörd, och maktrelationen dem emellan förändras. Många människor tvingas i dag starta företag eftersom arbetstagarorganisationerna vägrar göra det möjligt för företag att anställa dem till en rimlig kostnad. Den priviligierade gruppen på arbetsmarknaden utgörs därför i allt större utsträckning av anställda, medan andelen företagare är överrepresenterade i gruppen med lägst inkomster. Den nya underklassen finns med andra ord bland företagarna.

I ljuset av detta ter sig vänsterns – och inte minst LO:s – försök att upprätthålla konflikten mellan anställda och företagare hjälplöst förlegad. Ett exempel är den årliga rapporten, där arbetares löner jämförs med en liten klick framgångsrika företagare och vd:ar. Det är knappast där problemen och orättvisorna på arbetsmarknaden finns.

Det svenska näringslivet har förändrats kraftigt sedan den svenska modellen kom till. Den är inte utformad för att hjälpa den nya underklassen; fackförbunden vill inte ta sig an den och därför lämnas de utanför. Den här rapporten av Nima Sanandaji undersöker egenföretagarnas villkor på den svenska arbetsmarknaden. Den beskriver vilka möjligheter egenföretagandet erbjuder som alternativ till anställning och arbetslöshet, samt vilka risker det innebär att den mest utsatta gruppen på arbetsmarknaden har svårt att få en anställning.

Siri Steijer

Inledning

I Sverige finns cirka 1,2 miljoner företag. Av dessa har mer än tre fjärdedelar inga andra anställda än företagaren själv. Som framgår av tabell 1 är merparten av de övriga företagen småföretag med en eller ett fåtal anställda förutom företagaren själv. Mindre än 1 procent av företagen har 50 anställda eller fler. En vanlig föreställning är att företagare har som målsättning att expandera sina verksamheter. I själva verket gäller detta enbart för vissa företag.

Egenföretagande är en anställningsform där individen blir sin egen arbetsgivare, och utför arbete på beställning av privatpersoner och/eller andra företag. Ibland gör individer det aktiva valet att jobba i form av egenföretagare snarare än som anställd åt någon annan. I många fall finns också så kallade nödvändighetsbaserade motiv till att bli egenföretagare. Det vill säga, individen väljer att starta eget företag eftersom den inte lyckas ta sig över trösklarna till arbetsmarknaden och få anställning av ett existerande företag. Enligt en aktuell rapport från Unionen har 13 procent av alla egenföretagare samtidigt en anställning, det vill säga är kombinatörer.[2]

Källa: SCB (2016a).

Små och stora företag kompletterar varandra i den moderna ekonomin, då tillväxten sker genom ett samspel mellan dem.[3] Nödvändighetsbaserade och möjlighetsbaserade motiv kan dessutom samspela. En aktuell undersökning av företagare med utländsk bakgrund i Finland visar att nödvändighetsbaserade motiv inte behöver exkludera möjlighetsbaserade motiv. Intervjuer med företagarna visade att de delvis motiverades att driva eget för att undvika arbetslöshet. Samtidigt var andra viktiga motiv att erhålla en god inkomst och nå en starkare social ställning genom framgångsrikt företagande.[4] Med detta sagt är det viktigt att ha en korrekt förståelse av företagandets natur i Sverige: den stora majoriteten av företag är små och har inga eller få anställda förutom företagaren själv.

Näringslivets struktur med en övervägande majoritet enmansföretag reflekteras i företagens omsättning. I figur 1 visas fördelningen av företag i Sverige baserad på omsättning. Som framgår av tabell 2 har många företag relativt låg omsättning, medan det enbart är en liten andel som når en riktigt hög omsättning. En del av företagen i Sverige är i praktiken vilande, vilket förklarar varför de inte har någon egentlig omsättning. Dessa förhållanden, samt det faktum att många företag har få eller inga anställda förutom företagaren själv, förklarar varför 6 av 10 företag i Sverige omsätter mindre än en halv miljon kronor per år.[5]

Dessutom finns en ny lösning på arbetsmarknaden där individer agerar som egenanställda utan att faktiskt registrera ett eget företag. Istället ansluter de sig till ett så kallat egenanställningsföretag som för en viss ersättning sköter arbetet med fakturering och bokföring. Denna nya form av egenanställda definieras inte som företagare, men agerar i likhet med egenanställda som är företagare. Enligt branschorganisationen Egenanställningsföretagen, som vuxit fram för denna nya grupp på arbetsmarknaden, fanns cirka 4 000 personer som sysselsatte sig på så vis i Sverige år 2011. År 2016 hade siffran ökat till drygt 34 000 personer.[6]

Den stora majoriteten av företagare definierar inte sin roll som företagsledare, utan utifrån sitt yrke.

Statistiska centralbyrån (SCB) sammanställer det så kallade Yrkesregistret. Där redovisas uppgifter om vad personer som är anställda i Sverige arbetar med. Bland annat inkluderas uppgifter om företagares arbetsuppgifter. Uppgifterna i Yrkesregistret baseras på egenrapporterade uppgifter från olika arbetsplatser i Sverige och ger en insyn i hur företagare ser på sin egen arbetsroll. Ett antal av de yrkesbeskrivningar som finns i Yrkesregistret handlar just om att vara ledare för mindre företag. Till exempel kan företagare beskriva sin egen arbetsroll som ”chefer för mindre företag och enheter” eller ”verkställande direktörer, verkschefer m.fl.”. Intressant nog väljer de allra flesta företagare inte att beskriva sin arbetsuppgift som företagare. I stället beskriver de det yrke som de i praktiken utför, till exempel målare, städare eller gatuförsäljare. Detta visar att den stora majoriteten som driver eget inte i första hand definierar sig som företagsledare, utan ifrån det yrke som de genomför.

Inför denna rapport har statistik i Yrkesregistret för samtliga egenföretagare i Sverige undersökts, för det senast tillgängliga året 2013. Samtliga 275 560 egenföretagare som är del i registret och som har angett yrkesroll inkluderas. De 299 egenföretagare som har arbeten med koppling till det militära har exkluderats. Den bild som framträder redovisas i tabell 2, och baseras på en sammanslagning av breda yrkeskategorier. Exempel ges på de yrkesgrupper som inkluderas i varje bred yrkesgrupp. Indelningen baseras på de breda yrkeskategorierna i Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK).

Den bild som framträder är att enbart 4 procent av företagarna definierar sin yrkesroll som att driva företag. Övriga 96 procent definierar sin yrkesroll utifrån det arbete som de utför. Drygt 13 procent av egenföretagarna definierar sin roll som arbete med teoretisk specialkompetens, vilket utifrån en generell analys motsvarar högkvalificerade arbeten. Knappt 34 procent definierar sin yrkesroll som arbete som kräver kortare högskoleutbildning samt kontorsarbete, service eller försäljning. Dessa grupper motsvarar medelkvalificerade yrken. De kvarvarande 49 procenten av egenföretagarna verkar med enklare arbeten och naturbruk. Egenföretagare är således en grupp bland vilka många arbetar med relativt slitsamma, och inte särskilt välbetalda, arbetsuppgifter.

Yrkesregistret, egen analys av data för 275 560 egenföretagare som hade angett yrke i senast tillgängliga året 2013. De 299 egenföretagare som angett arbeten med koppling till det militära har exkluderats.

Självklart måste alla egenföretagare leda det egna företaget, genom att till exempel hantera bokföring, betala skatt och sociala avgifter till Skatteverket samt rapportera in uppgifter till olika myndigheter. Detta är krav som offentlig sektor ställer på alla företagare i landet och förseningsavgifterna för de som inte lämnar in uppgifter till myndigheter i tid kan bli höga. Att leda företaget ses dock av den stora majoriteten av egenföretagarna inte som den arbetsuppgift som de själva definierar sin yrkesroll utifrån. Det är anmärkningsvärt att företagsledning av den övervägande majoriteten snarare är en sekundär uppgift i relation till det faktiska arbetet, som kan gå ut på att arbeta som mekaniker, frisör, fotograf och andra yrken.

Egenföretagare arbetar ovanligt många timmar, men har ändå ofta låga inkomster

Inom ramen för Arbetskraftsundersökningarna samlas officiell statistik in om faktiskt arbetad tid, mätt som timmar per vecka, bland företagare och anställda. Som framgår av tabell 3 nedan arbetar de personer som är anställda 30,7 timmar en genomsnittlig vecka (28,2 timmar bland kvinnor och 33,1 timmar bland män). Anledningen till att siffran är lägre än 40 timmar, vilket är normen för heltidsarbete, är att statistiken gäller snittet för samtliga anställda under årets alla veckor. En del av de anställda jobbar deltid. Även de som jobbar heltid jobbar inte så under årets alla veckor, utan tar semester och sjukledighet. Under en genomsnittlig vecka jobbar alltså en genomsnittlig anställd 30,7 timmar. Motsvarande siffra för egna företagare är 38,3 timmar (38,3 timmar bland kvinnor och 40,5 timmar bland män). Det vill säga, det arbete som genomförs av den genomsnittliga företagaren i Sverige motsvarar nästan en heltid under årets alla veckor. Män som driver eget arbetar rentav något mer än vad som är normen för heltid – under årets alla veckor.

Ett typiskt arbetsår inkluderar cirka 250 arbetsdagar och anställda i Sverige har i snitt drygt 30 semesterdagar. Det innebär att cirka 220 arbetsdagar utförs under årets 52 veckor, motsvarande 4,23 arbetsdagar per vecka. Multiplicerat med 8 timmar per vecka ger det 33,8 timmars arbetsvecka i snitt. Detta är något mindre än den genomsnittliga anställdas faktiskt arbetade tid, vilket kan förklaras med att en del arbetar deltid. Företagare arbetar å andra sidan i snitt nästan lika mycket som en heltidsanställd (8 timmars arbetsdag, 5 dagar under veckan) som aldrig blir sjuk och aldrig tar semester. Detta innebär förstås inte att inga företagare tar ut semester eller alltid arbetar trots att de är sjuka. Statistiken bör tolkas som att företagare arbetar så hårt under de veckor som de är i arbete att antalet arbetade timmar per genomsnittlig vecka motsvarar nästan heltid året runt. Statistiken visar att företagare i snitt arbetar cirka 25 procent fler timmar än anställda.

Tabell 3. Medelarbetstid (faktiskt arbetad tid, timmar per vecka), 20–64 år.

Källa: Arbetskraftsundersökningarna och egna beräkningar.

Hur ser då företagares inkomster ut? Att driva eget innebär en mer riskfylld tillvaro jämfört med att vara anställd. Det finns ingen som garanterar en företagares inkomster. Om verksamheten inte går tillräckligt väl kan företagaren trots hårt arbete inte ta ut någon inkomst alls. Många företagare går rentav med förlust. Å andra sidan erbjuder också företagande chansen till höga inkomster.

Det bästa sättet att jämföra företagares med anställdas inkomster är undersökningen Hushållens ekonomi (HEK) som tills nyligen togs fram av SCB. Denna undersökning baseras på självrapporterade uppgifter, det vill säga individen anger själv om denna är företagare eller anställd och i så fall vilken form av anställd (till exempel arbetare eller högre tjänsteman). De tillfrågade anger också själva sin disponibla inkomst. Eftersom undersökningen är anonym lyckas den sannolikt fånga såväl vita som svarta inkomster, åtminstone i betydligt större utsträckning än vad till Skatteverket inrapporterade uppgifter gör, samtidigt som såväl kapitalinkomster som arbetsinkomster inkluderas.

Som visas i figur 2 och tabell 4 är företagare överrepresenterade bland höginkomsttagande hushåll (hushåll vars disponibla inkomster är mer än dubbelt så höga som medianhushållets). Bland denna grupp finns 14 procent av Sveriges företagare. Det kan jämföras med 19 procent av högre tjänstemän, 9 procent av mellantjänstemän, 7 procent av lägre tjänstemän och 2 procent av arbetare. Samtidigt finns en stor inkomstspridning bland företagare. Bland nästa inkomstgrupp, hushållen vars disponibla inkomster ligger mellan 130 och 200 procent av medianinkomsten, har företagare lägst representation, till och med något lägre än arbetare. Samma sak gäller för gruppen vars inkomster är 100–130 procent av medianhushållets.

Till sist är företagare kraftigt överrepresenterade bland hushållen med lägst inkomster. Bland gruppen vars disponibla inkomster är 0–50 procent av medianinkomsten återfinns 0,6 procent av högre tjänstemän, 1 procent av mellantjänstemän och 3 procent av arbetarna. Motsvarande siffra för företagare är hela 11 procent. Även bland nästa grupp, som har 50–60 procent av medianinkomsten, är företagare starkast representerade. Sammanlagt är det 15,9 procent av företagarna som har under 60 procent av disponibel medianinkomst, det vill säga tillhör gruppen ekonomiskt utsatta. Bland arbetare är samma andel 6,1 procent, bland lägre tjänstemän 4,3 procent, bland mellantjänstemän 2,6 procent och bland högre tjänstemän 1,1 procent.

Tabell 4. Hushållens disponibla inkomster, procent av medianinkomst.

Källa: Hushållens ekonomi (HEK) och egna analyser. Snitt för de senast tillgängliga fyra åren, 2010–2013. Företagare inkluderar jordbrukare.

Företagares överrepresentation bland hushåll med lägre inkomster är den starkaste överrepresentation som framträder i data över hushållens inkomster. Det reflekterar flera fenomen:

  • att företagare ofta behöver investera lång tid i sina verksamheter innan de kan ta ut lön.
  • att företagande ofta är ett sätt för de personer som annars inte skulle kunnat komma i arbete att etablera sig på arbetsmarknaden – genom att arbeta för en lägre timersättning och ofta även lägre total ersättning än vad den effektiva minimiersättningen på arbetsmarknaden är.
  • att företagare kan spara sina inkomster i företaget och ta ut dem vid senare tillfälle, vilket ger större spridning i inkomsterna.

Ytterligare en faktor är att företagares inkomster är betydligt mindre säkra än anställda löntagares. Egenföretagare måste nämligen regelbundet anpassa sina egna löner till hur väl verksamheten utvecklas. Företagare i Sverige har därför dubbelt så hög varians i sina årliga inkomster under en femårsperiod jämfört med anställda löntagare.[7] Självklart kan den högre andelen låginkomsttagare bland företagare delvis reflektera svarta inkomster, eller att konsumtion sker via företaget. Samtidigt bör det noteras att ovanstående statistik inte baseras på inrapporterade inkomster till Skatteverket och Bolagsverket, utan på data som bygger på svar från hushållen. Det är rimligt att anta att hushållens svar representerar deras faktiska disponibla inkomster, då svaren inte kopplas till beskattning av hushållen eller på andra sätt påverkar myndigheters agerande mot dem.

Den höga arbetsbelastningen, och den stora andelen med låga inkomster, bland Sveriges företagare är en fråga som hittills fått begränsad uppmärksamhet, men som förtjänar att lyftas fram i större utsträckning. Mer än 6 av 10 företagare i Sverige svarar att de skulle vilja arbeta mindre för att hinna vara med sina familjer. 4 av 10 anser att de arbetar så mycket att de inte hinner sköta om sin hälsa på ett bra sätt. Nästan lika många menar att de sover dåligt på grund av stress i arbetet. Stressen kan dels reflektera den omfattande arbetsbördan och dels den omfattande risk som företagare tar. Förutom risken för att verksamheten går i konkurs präglar omfattande inkomstvariation företagares vardag. För personer som har en familj att försörja kan detta skapa omfattande stressmoment. Lösningen för företagare blir ofta att arbeta ovanligt hårt, för att öka chansen att få ihop en rimlig inkomst samt spara ihop medel till en framtid då inkomsterna kan svikta.

Företagande bland utrikes födda

En vanlig föreställning är att en större andel utrikes födda än inrikes födda driver egna företag. Det är inte en korrekt uppfattning, enligt den officiella statistiken. Nedan visas andelen av alla sysselsatta som driver företag. Efter kontroll för sysselsättningsgrad framträder ett mönster där andelen företagare är ungefär lika hög bland utrikes och inrikes födda. Enligt den senaste statistiken är det, som visas i figur 3, något vanligare att inrikes födda män driver företag än bland utrikes födda män. Å andra sidan är det en något högre andel utrikes födda kvinnor som driver företag jämfört med inrikes födda kvinnor.

Inom gruppen utrikes födda påverkar en rad faktorer benägenheten att driva företag. Den första är vistelsetiden. Nationalekonomen Mats Hammarstedt har tidigare undersökt andelen företagare bland utrikesfödda som varit i Sverige under olika långa perioder. Andelen företagare beräknades i relation till samtliga i arbetsför ålder. Personer som vistats längre perioder i Sverige visade sig i studien ha högre sannolikhet att vara företagare kontrollerat för faktorer som ålder, kön och utbildning. Förklaringen ligger i att utrikesfödda ofta saknar både de kunskaper och de resurser som krävs för att satsa på företagande.[8] Övergången till företagande kan alltså sägas relaterade till etableringen på arbetsmarknaden på två sätt. Det första är att integration kan öka benägenheten och förmågan att driva framgångsrika företag. Det andra är att eget företagande kan vara en strategi att undkomma arbetslöshet.

Skillnaderna i andelen företagare är stora även beroende på vilken åldersgrupp som studeras. Inrikes födda driver i stor utsträckning företag högre upp i åldrarna, medan utrikes födda i större utsträckning finns representerade bland yngre företagare.[9] Det finns flera faktorer som bidrar till detta. En är att utrikes födda har en annan åldersstruktur, med högre andel yngre och lägre andel äldre jämfört med inrikes födda. En andra förklaring är att unga med utländskt ursprung i större utsträckning än unga med inhemskt ursprung kan möta problem på arbetsmarknaden, och välja företagande som sätt att kringgå arbetslöshet. Att andelen äldre företagare bland inrikes födda är hög reflekterar delvis att egenföretagande är en anställningsform som individer väljer som vill arbeta efter pensionsåldern. Dessutom driver många äldre företagare jordbruk och andra former av familjeföretag som har gått i arv.

Viljan att vara företagare är något högre bland personer med utländsk bakgrund. En rapport som Tillväxtverket publicerade år 2013 visar att 48 procent av personer med svenskt ursprung kan tänka sig att bli företagare, medan 31 procent helst vill vara företagare. Det kan jämföras med 51 respektive 39 procent bland personer med utländskt ursprung.[10] Skillnaderna kan åtminstone delvis indikera att företagande är vägen för personer med utländsk bakgrund som inte lyckas etablera sig genom anställning att komma in på arbetsmarknaden.

Branschskillnaderna är påtagliga och har varit så under många år. En studie av ekonomerna Pernilla Andersson och Eskil Wadensjö som publicerades redan 2004 visade att betydligt fler av de inrikes födda företagarna verkade inom jordbruk och byggverksamhet. I både Sverige och Danmark utgjorde jordbrukare nära en fjärdedel av företagarna bland de inrikes födda. Jordbrukare utgör dock bara en marginell grupp (knappt 7 procent i Danmark och knappt 3 procent i Sverige) bland de utrikesfödda företagarna. Bland de utrikesfödda företagarna var det å andra sidan betydligt vanligare att verka inom detaljhandel samt hotell- och restaurangverksamhet. Samma förhållande gällde i Danmark.[11] I figur 4 visas aktuell statistik för andelen nystartade företag i olika branscher som startas av personer med utländsk bakgrund. Det bör noteras att utländsk bakgrund inkluderar såväl de utrikes födda som de som är födda i Sverige av två utrikes födda föräldrar.

Personer med utländsk bakgrund står för en betydande del av nyföretagandet i Sverige. Statistiken ovan, framtagen av SCB under 2016, berör de företag som startades 2012. Då startade personer med utländskt ursprung 14 600 nya företag, det vill säga cirka 22 procent av samtliga 66 610 nystartade företag i landet. Inom transportföretag samt hotell och restaurang startades hela 42 procent av företagen av personer med utländsk bakgrund. Inom fastighetsbolag samt jordbruk, skogsbruk och fiske var andelen så låg som 10 procent.[12]

De omfattande branschvariationerna reflekterar i stor utsträckning fördelningen av fysiskt och socialt kapital. Att köra en taxi kräver som exempel relativt begränsade förkunskaper och förutom tillgång till bil även relativt begränsat kapital. Att starta fastighetsbolag kräver dock som regel dels omfattande branschkännedom (socialt kapital) och dels investeringar i fastigheter (fysiskt kapital). Jordbruk, skogsbruk och fiske kräver dels kapitalinvesteringar, och är dels verksamheter i glesbebodda delar av landet som går i arv. Utlandsfödda bor sällan i dessa delar av Sverige och de ärver sällan dessa verksamheter av det enkla skälet att arvet går till familjemedlemmar vars familjer under flera generationer har bott i Sverige. Utlandsfödda har ofta också begränsat med kapital för att köpa upp företagen.

Det saknas studier och tillgänglig statistik som anger inkomsten för egenföretagare baserat på ursprungsland, samt som skiljer mellan nödvändighetsbaserat och möjlighetsbaserat motiv till företagande. Tidigare studier visar att framför allt personer med utländskt ursprung har nödvändighetsbaserade motiv. I en studie från 2005 framkom som exempel att nära hälften av de kvinnliga iranska företagarna var personer som innan de startade företagen hade varit arbetslösa.[13] Andersson och Wadensjö har visat att egenföretagare som är utrikesfödda har lägre inkomster än andra grupper av anställda utrikesfödda i Sverige. Det indikerar nödvändighetsbaserade motiv till företagande (den grupp som har svagare status på arbetsmarknaden blir företagare). Bland barnen till utlandsfödda finner dock de två ekonomerna/forskarna ingen sådan effekt. Det vill säga, bland den första men inte andra generationen med utländsk bakgrund tycks företagandet i stor utsträckning vara nödvändighetsbaserat.[14] Detta kan i sin tur förklaras av att barnen till utlandsfödda har en starkare etablering på svensk arbetsmarknad.

Bristen på statistik och analys gör det svårt att kartlägga frågan, men med högsta sannolikhet kvarstår också i dag mönstret att framför allt personer med utländsk bakgrund väljer företagande på grund av nödvändighetsbaserade motiv, samt att bland denna grupp finns många egenföretagare med låga disponibla inkomster.

En studie från Riksrevisionen ger en inblick i inkomsten för nödvändighetsbaserade egenföretagare som är utrikes födda. Studien kartlägger nämligen inkomsten för de utrikes födda som tog del av stöd till start av näringsverksamhet år 2003, ett bidrag som ges till dem som övergår från arbetslöshet till företagande. Inkomsten studerades för de utrikes födda individer som fortsatte att vara företagare under perioden 2005–2010, efter att ha etablerat sig som företagare med stödet. Riksrevisionen fann att en stor del av gruppen hade mycket låga inkomster som företagare: ”Under perioden 2005–2010 befann sig i genomsnitt 42 procent av de utrikes födda företagarna som deltog i stöd till start av näringsverksamhet år 2003 under gränsen för ekonomisk utsatthet.”

Denna höga andel kan jämföras med 12 procent bland hela befolkningen som var i en ekonomiskt utsatt situation (vilket definieras som att ha 60 procent av den disponibla medianinkomsten). I samma rapport noteras: ”Att företagande kan vara riskfyllt från en inkomstmässig utgångspunkt visar forskningen relativt entydigt, inte minst gäller detta utrikes födda företagare.”[15] Den statistik som finns publicerad bekräftar alltså bilden att egenföretagare med utländsk bakgrund löper risk för att tillhöra gruppen företagare med låg inkomst.

Diskussion och reformförslag

Företagande är ett begrepp som vanligtvis associeras med höga inkomster. Som denna rapport visar stämmer det att företagare är överrepresenterade bland höginkomsttagare, men det finns också en annan sida av myntet: företagare är den grupp som har högst representation bland hushåll vars inkomster är så låga att de räknas som ekonomiskt utsatta. Dessutom arbetar den genomsnittliga egenföretagaren 25 procent mer än den genomsnittliga anställda. Detta reflekterar delvis att egenföretagande är svårt, och att många som driver eget måste investera lång tid i verksamheten innan den blir lönsam. Det reflekterar också att företagande är en vanlig strategi bland personer som inte lyckas få en anställning. Individer som kanske i första hand skulle ha valt att bli anställda tvingas till egenföretagande eftersom de inte lyckas ta sig över trösklarna på arbetsmarknaden.

För att ge fler personer, som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden, ett möjligt alternativ till företagande behöver kostnaden för att anställa bli lägre. Arbetskraftskostnaderna kan sänkas genom att skatter, inte minst i form av sociala avgifter, sänks. Det är också angeläget att det blir enklare att driva företag, så att egenanställdas arbetsbörda reduceras.

Offentliga system och inte minst kollektivavtal är i stor utsträckning anpassade till stora företag, varför mindre företag och inte minst egenföretagare ofta hamnar mellan stolarna. För att förbättra villkoren för egenföretagare behövs regelförenklingar och ett reformerat socialförsäkringssystem.

Regelkrångel. Den administrativa bördan som regelkrav från olika myndigheter skapar bör bli mindre. Det handlar framför allt om att se över den mängd blanketter som företagare behöver fylla i och de inrapporteringar som företagare behöver göra. Detta kan i synnerhet vara besvärligt för utlandsfödda, som på grund av språkliga och kulturella barriärer, mindre erfarenhet och mindre nätverk kan ha svårare att hantera byråkrati. En viktig del handlar också om att begränsa att nya krångliga regler kommer till. Ett systematiskt arbete krävs för att under lagstiftningsprocessen analysera och utvärdera hur föreslagna reformer skulle påverka företagare i form av regelkrångel. I ljuset av de förhållanden som presenteras i den här rapporten kan alltså regelförenklingar motiveras med att det underlättar för en ovanligt hårt arbetande grupp i samhället, bland vilka störst andel av de förvärvsarbetande med låga inkomster finns.

Socialförsäkringssystemet. Företagare kan inte ta del av socialförsäkringssystemet – genom att till exempel stanna hemma vid sjukdom eller vara föräldralediga – på samma sätt som anställda kan. Detta drabbar många småföretagare, och i allmänhet de företagare som har svag etablering på arbetsmarknaden. Företagen med svag etablering har nämligen svårast att ta ut regelbundna inkomster, och har ofta bristande information kring hur de ska navigera i det komplicerade systemet. Som visas i denna rapport finns betydligt fler företagarhushåll som har en ekonomiskt svag ställning jämfört med arbetarhushåll. Denna ekonomiskt marginaliserade grupp betalar in till socialförsäkringarna genom arbetsgivaravgifterna (inklusive egenavgifterna), men får trots det svag täckning i systemet.

Systemet behöver i första hand ta hänsyn till de individer som betalar sin försäkringspremie, men vars inkomst varierar från månad till månad. På kort sikt behöver socialförsäkringssystemet anpassas till småföretagare. Det måste finnas samma möjlighet för egenföretagare som för anställda att kvalificera sig för de olika försäkringarna i systemet, som de är med och finansierar. Beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) behöver därmed ses över och anpassas till de oregelbundna inkomster en företagare kan ha. Det förslag om att SGI ska ersättas med ersättningsgrundande inkomst (EGI) som föreslås i socialförsäkringsutredningen är sannolikt ett steg i rätt riktning, eftersom den bygger på historiska inkomster snarare än på framtida förväntade inkomster som SGI. Dessvärre har detta fastnat i byråkratin, och det är hög tid att riksdagspartierna ser till att det blir verklighet.

På lite längre sikt bör det bli möjligt för såväl företagare som anställda att använda de medel som betalats in av dem till socialförsäkringar, via arbetsgivaravgifterna, för att därigenom kunna köpa privata försäkringsalternativ. Privata försäkringar kan ha den anpasslighet till kanske framför allt företagares förutsättningar som de offentligt organiserade socialförsäkringarna inte lyckas uppnå.

Noter

  1. SCB (2016a) och egna beräkningar.
  2. Unionen (2016).
  3. Baumol (2004).
  4. Trinh (2013).
  5. SCB (2016b) samt egna beräkningar.
  6. Egenanställningsföretagen (2017).
  7. Sanandaji (2011).
  8. Hammarstedt (2001).
  9. Sanandaji (2015).
  10. Tillväxtverket (2013).
  11. Andersson & Wadensjö (2004).
  12. SCB (2016c) och egna beräkningar.
  13. Nutek (2005).
  14. Andersson & Wadensjö (2004).
  15. Riksrevisionen (2012).

Referenser

Andersson, P & Wadensjö, E (2004), Self-employed immigrants in Denmark and Sweden : a way to economic self-reliance?. IZA Discussion paper series, nr 1130.

Arbetskraftsundersökningarna (AKU).

Baumol, WJ (2004), The free-market innovation machine : analyzing the growth miracle of capitalism. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Egenanställningsföretagen (2017). ”Egenanställda ökar med 35 procent”, Pressmeddelande den 4 maj 2017.

Ekonomifakta (2017), Företagare – utrikes födda. Statistiken hämtades 2017-03-03, uppdaterad senast 2017-01-30, <http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Integration/Foretagare—utrikes-fodda/>.

Entreprenörskapsbarometern (2016), Genomgång av källdata.

Hammarstedt, M (2001), Immigrant self-employment in Sweden : its variation and some possible determinants. Entrepreneurship & Regional Development, 13(2), 147–161.

Hushållens ekonomi (HEK), Andel personer i olika inkomstintervall (hushållens disponibla inkomst per konsumtionsenhet i förhållande till medianvärdet) efter sysselsättning, tabellinnehåll och år.

Nutek (2005), Den invandrade tillväxtkraften : sammanfattning av rapporten Utrikesfödda småföretagares villkor och verklighet.

Riksrevisionen (2012), Etablering genom företagande : är statens stöd till företagare effektiva för utrikes födda?. RIR 2012:26. Stockholm: Riksrevisionen.

Sanandaji, N (2011), Tio arbetsveckor mer till 70 procent av lönen. Stockholm: Företagarna.

Sanandaji, N (2015), Att skapa egna möjligheter – hur bättre villkor för företagare kan lyfta integrationen. Stockholm: Fores.

SCB (2016a), Antal arbetsställen och företag november 2016 fördelat på storleksklass. Aktuell statistik ur Företagsregistret.

SCB (2016b), Analys av data från Företagsregistret. Antal företag november 2016 fördelat på omsättningsklass (omsättning avser 2015).

SCB (2016c), Nystartade företag efter näringsgren och svensk eller utländsk bakgrund 2012, i: Entreprenörskap och företagande. Data publicerad 2016-12-06.

Tillväxtverket (2013), Företagare med utländsk bakgrund. Stockholm: Tillväxtverket.

Trinh, TQ (2013), Vietnamese immigrant entrepreneurship in Finland : motivation and obstacles. Examensarbete. Saimaa University of Applied Sciences.

Unionen (2016), Egenföretagarna : viktiga för jobben och tillväxten – men alltför ofta osynliga. Stockholm: Unionen.

Yrkesregistret, SCB, Egna företagare 16+ (dagbefolkning) efter region, yrke, ålder, kön och år. Data hämtad 2017-03-25.