Förord till essäsamlingen ”Rädslans liberalism” av Isobel Hadley-Kamptz

Man kan, djupast sett, vara liberal av två motsatta skäl. Det ena är att man ser att människan är fantastisk. Om hon bara befrias från sina bojor, från förtryck och hinder, kommer hon åstadkomma storverk. Ju friare världen blir, desto bättre gör den fria människan världen. Det är en tilltalande tanke.

Det andra skälet är att man ser att människan är grym, i bästa fall ofullkomlig. Så fort hon får makt över andra finns risken att hon missbrukar den, för att berika sig själv på den andres bekostnad, för att hon njuter av den andres underordning, för att hon inbillar sig att det är det rätta. Vi är bara så goda som normer och lagar tvingar oss, fröet till ondska finns inom oss alla. Det är en inte fullt lika tilltalande tanke.

Så här inledde jag för ett antal år sedan en essä om det jag kallade skräckens liberalism. Begreppet hade jag förstås lånat av Judith Shklar, och hon stod också som den yttersta inspirationen till den icke-utopiska, ja, närmast misantropiska liberalism som jag försökte formulera. Inom skräckens eller rädslans liberalism finns inget yttersta goda, inget mål att sträva efter, som i rättighetsliberalism, eller i glädjeliberalism. Det finns ingen entusiasm över demokrati eller mänskliga rättigheter, blott ett krasst konstaterande att alla andra samhällssystem är sämre. För även om det inte finns något yttersta goda finns det yttersta onda, summum malum som Shklar kallar det, och detta det allra värsta är grymhet och rädslan för grymhet.

Judith Shklar föddes 1928 i Riga av judiska föräldrar, som sedan flydde till USA undan nazismen när dottern var 13. Hon doktorerade 1955 vid Harvard, där hon sedan kom att tillbringa hela sitt yrkesliv. Insikten om nazismen, och även generellt totalitarismen, skulle också bli en av grunderna i Shklars politiska tänkande – den totala grymheten och den totala makten. Hennes grunduppfattning var skeptisk och pessimistisk; det allra värsta är inte bara möjligt utan har redan hänt. Det kan därför alltid hända igen. Målet med politik och politisk teori är att försöka bygga samhällen och institutioner som minskar de riskerna. Hennes mest kända essä är ”Liberalism of fear”, som skrevs 1989, bara tre år innan hon dog. Där utvecklar hon det temat, som hon också berör i den lite äldre ”Putting cruelty first” (1984) om hur den rättmätiga rädslan för överhetens övergrepp och strategierna för att minimera dessa alltid måste vara liberalismens kärna. Andra saker har också äkta värde, som rättvisa och sanning, men utan frihet från grymhet kan liberalismen inte finnas. Shklars idéer berör ofta den specifikt amerikanska erfarenheten, och hon är tyvärr relativt okänd utanför den amerikanska politiska filosofin, även om hon i sin illusionsfria liberalism ligger nära exempelvis Isaiah Berlin.

Shklar definierar grymhet som ”att medvetet utsätta någon svagare för fysisk smärta med syfte att skapa lidande och skräck” och även om många anser att grymhet är ond så är det mer kontroversiellt än man i förstone tror att sätta det som det allra värsta. Grymhet är nämligen något som bara utövas mot en annan levande varelse. Att sätta den överst innebär därmed att gå bort från synden som den tolkas i en religiös kontext. I religionen är alltid överträdelsen mot Gud det värsta, genom att bryta mot hans regler eller genom att i stolthet eller förtvivlan vända sig från Gud. I de kristna budorden är det viktigaste att inte ha några andra gudar, det näst viktigaste att inte missbruka herren guds namn. Att inte begå grymheter finns inte ens med på listan. Det tål också att påminna om att lidande inom religionen generellt anses vara danande och bra för oss. Helgon har i allmänhet genomgått fruktansvärda lidanden. Att då se grymhet som det värsta onda skulle måhända vara en smula kontraproduktivt.

I ”Att sätta grymheten främst” tar Shklar upp den särskilda kristna historien av närmast oöverträffad grymhet, och de moraliska krumbukter som har gjort den möjlig. De spanska erövrarna av Sydamerika hävdade exempelvis obekymrat att den urbefolkning de stötte på inte kunde vara människor, eftersom Gud omöjligt kunde ha givit själar till så fula kroppar. Implicit och psykologiskt viktigare var att eftersom nu spanjorerna var sådana grymma slaktare kunde indianfolken inte vara människor eftersom det skulle antyda att spanjorerna vore dåliga kristna. Och eftersom huvudpremissen var att de var utmärkta kristna blev slutsatsen självklar. Och slakten fortsatte. Dubbelmoral och självbedrägeri gör grymhet så mycket enklare. Under såväl inkvisitionen som korstågen var det högre målet att sprida kristenheten och rensa ut oliktänkande självklart viktigare än att inte utöva grymhet – tvärtom sågs grymheten som nödvändig, kanske till och med god.

Inte heller politiskt är det att se grymhet som det värsta onda. Omeletter behöver som bekant ägg, och det finns inom många ideologier utrymme att ursäkta grymhet med ett högre mål. Det målet kan vara kommunistisk diktatur, nationens väl eller kriget mot terrorismen. I exempelvis försvar för tortyr, något som har blivit vanligare under de senaste decennierna, är slutsatsen uppenbar: den enskilda människans lidande är mindre viktigt än målet. Att utsätta människor för extremt lidande anses vara, eller åtminstone kunna vara, berättigat. Den vanligaste ursäkten för de mest oursäktliga offentliga handlingar är att de är nödvändiga.

I mindre extrem form kan man se detta i försvar för vissa typer av hårdare straff, folkligt stöd för fysisk hårdhänthet mot buset, eller för barnaga (ovanligt i Sverige, men vanligt i länder som Frankrike och delar av USA). Vissa skulle opponera sig mot att definiera barnaga som grymhet, givet att syftet i allmänhet är gott; föräldern vill hjälpa barnet till rätt uppförande. Men syftet, också med en lätt örfil, är även att injaga skräck i barnet, skräck och skam så att beteendet inte ska upprepas. Barn är också uppenbart svagare än vuxna, och det möjliga själsliga lidandet av att bli slagen av en älskad förälder går knappt att överskatta. Gällande straff är generellt uppfattningen i dag att kroppsstraff är barbariskt, eftersom det är grymhet, medan fängelsestraff är en normal del i det statliga våldsutövandet. Montaigne, en av de filosofer Shklar refererar till, såg dock alla bestraffningar utom dödsstraff som oförsvarligt grymma. Det kan här vara rimligt att ta upp vilket humanistiskt framsteg giljotinen sågs som av sin samtid. Den gjorde upp med utdragna, extremt plågsamma avrättningar där bödlar regelbundet missade och lemlästade snarare än dödade och hängningar kunde vara fram till kvävningsdöd snarare än det snabba nackbrott man helst föreställde sig. Med giljotinen blev döden ögonblicklig och förhållandevis smärtfri. I dag ser vi i huvuddelen av världen dödsstraffet som omoraliskt, men på den här tiden var det ändå via giljotinen mindre plågsamt än alternativen i dåtidens kroppsstraff och fruktansvärda fängelsemiljöer, där åtskilliga ändå dog efter en tid av svåra plågor. Jag håller inte med Montaigne, men det finns något intressant här, att en smärtfri död är det enda en stat får utsätta medborgare för som straff, att allt annat är att betrakta som orättfärdig grymhet.

Det är dock essentiellt att inte låta motstånd mot grymhet vila på en idealisering av offren. I kristen tradition tenderar vi som sagt att upphöja lidandet, att heroisera den som utsätts för ondska och antingen går under eller står ut. Men grymhet är lika fel när den riktas mot skurkar som mot medelmåttor. Det finns inget förädlande i att utsättas och det finns inga omständigheter som gör den rätt. Om den som har torterats senare visar sig vara en usling var det likafullt rätt att protestera mot tortyren; inte ens uslingar får torteras. Inte heller de orättfärdigt utsatta får i sin tur utsätta andra för grymheter. Shklar refererar i ”Att sätta grymheten främst” till en scen i Nadine Gordimers Burger’s daughter, där huvudkaraktären, en vit progressiv kvinna i Sydafrika, ser en svart berusad man misshandla en åsna. Hon förmår inte stoppa honom, eftersom han är den verkligt utsatta och hon är del av förtrycket mot honom. I ett större perspektiv är det förstås sant, men hennes val uttrycker att hon sätter politiskt förtryck före grymhet i det hon vill bekämpa. Det påminner om den svenska debatten om hedersvåld på 1990-talet, där åtskilliga debattörer såg det politiska förtrycket mot diskriminerade invandrare som värre och viktigare än den grymhet som enskilda flickor utsattes för. Givetvis uttrycktes det aldrig i de termerna, men utifrån Shklar blir övervägandena tydliga.

Att sätta grymhet först behöver inte omöjliggöra komplexa resonemang om olika sorters kränkningar eller olika praktiska strategier för att motverka dem. Det ger inte enkla svar på alla frågor. Men det är en utgångspunkt som skär igenom många av våra vardagliga politiska diskussioner och som skulle kunna leda till större intellektuell och moralisk klarhet om man faktiskt tog den på allvar.

I Shklars grymhetsbegrepp kan man inte glömma bort delen om att detta är lidande som drabbar de svagare. När det är staten som är förövare är alla utsatta svagare, men i grymhet mellan människor finns en stark distinktion mellan att ge sig på en like och att utsätta exempelvis barn, obeväpnade, civila. Inte bara för att det är orättvist, barn har exempelvis aldrig förtjänat lidande, utan för att det är fegt. Man slår inte dem som är mindre, som man fick lära sig när jag var liten. I dag är förmodligen det uppfostrande antivåldsbudskapet mer generellt, men det tycks finnas en djupt liggande antipati mot att ge sig på den som inte kan försvara sig. Man riskerar ju ingenting då, vare sig i form av direkt försvar eller senare vedergällningar. Nu har denna motvilja förstås i realiteten inte hindrat övergrepp mot de svaga, vare sig på skolgårdar eller i våldsamheter genom historien, men den finns där som spontan moralisk känsla hos de allra flesta. Vad som är ännu värre än att vara ond är att vara feg och ond samtidigt.

Grymhet mot de svagare är en nyckel i alla sant ojämlika relationer. Att vara grym är att etablera sig själv som den som står över, som den som har möjlighet att utöva grymhet. Som den italienske renässansfilosofen och politikern Niccolò Machiavelli insåg går det inte att styra jämlikar med grymhet, bara underlägsna undersåtar. Sambanden går åt alla håll; den som har mer makt har både större möjlighet att utöva grymhet och svagare psykologiska spärrar mot att göra det. Den man ser som lägre stående ser man också som lite mindre människa med färre rättigheter och lägre skyddsvärde. Att utöva grymhet ger i sin tur känslan av överlägsenhet; de kunde inte ens försvara sig, de accepterar bara sin smärta. Hos den som utsätts för grymhet kan motsvarande psykologiska process sättas igång. Man internaliserar synen på sig själv som inte värd bättre, och kommer att acceptera sin plats. Om man inte gör det riskerar man ju mer våld, mer grymhet.

Detta är ett av de viktigaste argumenten för både jämlikhet och frihet. Vi måste maximera varje människas makt över sig själv och minimera makten över andra. ”Varje vuxen bör ha möjlighet att fatta så många beslut som möjligt om så stora delar av sitt liv som möjligt utan att känna rädsla eller gynnande, så länge detta inte inskränker andra vuxnas frihet”, som Shklar skriver i ”Rädslans liberalism”. All makt korrumperar som bekant, och ett av uttrycken för den korruptionen är grymhet. Med total makt blir grymheten också potentiellt oändlig.

Det här syns i alla maktförhållanden, i stort och smått, om än förstås inte hos alla människor – vi har i dag normer som upprätthåller ett rimligt beteende för de allra flesta. Ändå: socialsekreterare som markerar sin makt mot utsatta behövande, chefer som inför arbetsscheman som gör det omöjligt för anställda att träffa sina barn, fängelsevakter som inför godtyckliga begränsningar för de intagna. Maktojämlikheten har också stor del i varför män misshandlar sin kvinnliga partner i mycket större utsträckning än det omvända. Den man känner att man har, och borde ha, makt över har man ofta mindre respekt för. Detta förklarar också att det enda våldsbrott där kvinnor är utövare lika ofta som män, är våld mot barn. I relationen kvinna–barn är det barnet som har mindre makt. Den maktlösa är både alltid mer fredlös och mer psykologiskt inbjudande till våld och övergrepp.

Shklar uppmärksammar maktojämlikhet i mellanmänskliga relationer också, liksom i relationen mellan individ och arbetsgivare, men hon är mest intresserad av relationen mellan medborgare och stat. Staten har ju den yttersta makten, våldsmonopolet som vi ibland kallar det, Leviathan med Hobbes begrepp. Staten och statens företrädare har laglig rätt att tvinga oss med våld. Om vi inte gör som staten säger hotas vi med fängelse, eller ännu värre. Statens makt över oss är alltid större än den makt vi kan ha över varandra. I demokratier finns maktdelning, ju tydligare, desto bättre värn mot statlig grymhet, men i icke-demokratier finns ingen rätt alls. Bara makt och våld. Även i en demokrati är det dock helt avgörande att ge staten så lite makt som möjligt över enskilda människor. Viss makt krävs, tydligast för att vi inte ska utöva grymhet mot varandra, men den måste alltid vägas mot de uppenbara riskerna med makt och maktojämlikhet.

Detta är, enligt Shklar, liberalismens sanna kärna. Tyvärr har den inte alls haft så stort inflytande som man kanske kunde tro utifrån devisen om de senaste tvåhundra årens ”liberala era”. Särskilt inte om man räknar hela världen snarare än bara Europa, och särskilt inte om man tar med i definitionen att USA under lång tid endast var liberalt om man räknar bort svarta människor. USA:s relation till slaveriet och segregationen återkommer gång på gång i hennes skrivande. Och visst finns det något genuint fascinerande med en stat som så tydligt å ena sidan är byggd på och efter liberala ideal, å den andra också byggde på så fruktansvärda kränkningar mot en utpekad grupp människor. Det finns ingenting, absolut ingenting i de liberala tankar som låg till grund för självständighetsdeklarationen och konstitutionen som kan rättfärdiga slaveri. Ändå skrevs det till och med in i konstitutionens femte artikel att man inte fick förbjuda import av slavar. Allra tydligast blir kanske konflikten i själva nationalsången. Läs den amerikanska nationalsångens tredje vers, som av naturliga skäl aldrig sjungs längre:

And where is that band who so vauntingly swore, That the havoc of war and the battle’s confusion Ahome and a Country should leave us no more?

Their blood has wash’d out their foul footstep’s pollution.

No refuge could save the hireling and slave

From the terror of flight or the gloom of the grave, And the star-spangled banner in triumph doth wave O’er the land of the free and the home of the brave.

Slavarna i femte raden är slavar som befriades av engelska styrkor, i utbyte mot att de slogs för engelsmännen i frihetskriget. Det är inte obegripligt att de kunde lockas dit från sin slavtillvaro. Men i den nyfödda nationen fröjdas man över deras död, och ser sin flagga i triumf fladdra över deras gravar. Nu är det förstås inte märkligt att uttrycka triumf över en krigsseger, men något skaver ändå i den nationella skapelseberättelsen, och ger nya facetter åt de protestaktioner i dag när framgångsrika svarta för att uppmärksamma rasförtryck väljer att inte sjunga med i nationalsången.

Shklar ägnar en hel essä åt det där skavet i relation till positiv och negativ frihet i USA. Isaiah Berlins definition är som bekant att den negativa friheten är den frånvaro av andras makt som gör det möjligt att välja, tänka och agera fritt utan tvång. Den positiva friheten för honom var inte primärt det som möjliggjorde den negativa friheten, så som det ofta förenklas numera i form av välfärdsstat eller grundläggande utbildning, utan snarare något i närheten av ett republikanskt ideal: den frihet som uppkommer när vårt intellekt och vår moral övervinner våra lägre lustar, när vi känner oss sant fria och oberoende. För Berlin var alla sorters frihet bra och viktiga, men att de inte, lika lite som andra sanna värden, enkelt gick att kombinera som politiska drivkrafter. Shklar ligger nära Berlin i sin värdepluralism och förklarar ärligt att andra sorters liberalism och värden också är viktiga och äkta. Precis som Berlins syn på negativ frihet ser hon dock frihet från fruktan som den absoluta basen. Allt annat är extra, som kan ligga ovanpå i mån av möjlighet. Som Berlin säger, i politiken måste den negativa friheten vara vägledande. Genom den kan man skilja på demokrati och diktatur.

I den amerikanska politiska kontexten menar dock Shklar att den här distinktionen är irrelevant. Dels för att amerikansk liberalism bygger på rättigheter, och ytterst på juridik, dels för att erfarenheten från slaveriet inte går att sudda bort. Den amerikanska rättighetskatalogen, som successivt har utvidgats både i omfattning och i vilka som anses vara rättigheterna, upprätthålls i det amerikanska maktdelningssystemet av domstolar och inte av politiker. Särskilt gäller detta minoriteters rättigheter; politiker ansvarar typiskt sett primärt inför de majoriteter som valt dem. Det här systemet innebär också att alla politiska problem förr eller senare blir juridiska problem. Varje medborgare har rätten att hävda sin rätt gentemot politiken, fritt i en domstol. Vi ser också hela tiden hur lagar stiftas men senare upphävs för att de bedöms vara okonstitutionella. Maktdelning i praktiken. Tolkningen av konstitutionen är ständigt pågående, och även om förflyttningar givetvis sker med tidsanda, där synen på till exempel homosexuella eller svarta förändras och domstolarna sakta förändras med dem, sker också oupphörligen intellektuella, moraliska, juridiska diskussioner i alla instanser om hur nya eller för all del gamla fenomen egentligen bör tolkas utifrån lagen. Detta är ett aktivt förfarande som inte riktigt går att tolka utifrån Berlins negativa frihet.

I den amerikanska politiska historien har dock alltid negativ frihet satts mycket högt. Rätten att lämnas i fred, att inte bli bestämd över, att få råda sig själv och söka sin egen lycka, är på många sätt ursprungligt amerikansk, och definierar än i dag det amerikanska politiska kynnet långt mer än det europeiska. Den tidiga amerikanska demokratin hade som uttalat mål att ”det bästa styret är det som styr minst”, något som utgick från en folklig rädsla för eliternas övermakt. Mindre stat innebar mindre risk för korruption, mindre möjlighet för de rika att sko sig, mindre risk för religiöst förtryck och allt annat som man en gång hade flytt Europa för att komma undan. Som Shklar beskriver det är detta rätt rimligt i ett politiskt egalitärt system med stor social ojämlikhet. Social och ekonomisk ojämlikhet sågs aldrig som särskilt besvärligt i det unga Amerika, medan däremot risken för politisk ojämlikhet hela tiden måste uppmärksammas och motverkas. Den politiska jämlikheten var det som skilde den vita fattiga arbetaren från slaven, och den måste hela tiden bevakas. Att åtminstone stå högre än slavar var ett så självklart mål för arbetarklassen att de första fackliga ledarna ständigt upprepade att utan jämlika rättigheter skulle de ”bara vara vita slavar”, som Shklar citerar.

Den här inställningen och självklarheten i den negativa friheten var stark också i det slavägande södern, både bland slavägare och vita arbetare. De såg ju varje dag vad frånvaro av frihet innebar, konkret. Ingen talade mer om medborgerliga och naturliga rättigheter än slavägare vid den här tiden, om det så gällde beskattning, tullar eller den naturliga rätten att äga andra människor.

Hur går detta ihop? Som sentida liberal framstår det som komplett obegripligt med en politisk kultur som är den kanske mest uttalat rättighetsliberala någonsin, mest inriktad av alla politiska miljöer genom historien på att ge alla lika möjligheter att leva sina liv efter eget tycke, men som också utsätter vissa människor för detta det mest uttalade vedervärdiga totala förtryck.

Inte bara är slaveri i sig alltid en oerhörd kränkning som går emot varje filosofisk tanke om frihet och rättigheter. Men om man jämför med exempelvis slaveriet under Rom var det där vanligt både att slavar köpte sig fria, vilket alltså innebar att de hade rätt till egen egendom och kunde spara pengar, och ofta frigavs de, särskilt hushållsslavar, under sin livstid. Detta står i stark kontrast mot det amerikanska slaveriets helt avhumaniserade syn på slavarna, som föremål att använda, med mer eller mindre grymhet, tills de dog. Kanske återkopplar detta till Shklars tankar om ojämlikhet som grunden för grymhet. De svarta slavarna i USA var antingen aktivt förda dit för att vara slavar eller födda som slavar. Det fanns ingenting tillfälligt i deras underlägsenhet. De romerska slavarna var däremot ofta tagna som krigsbyte, ibland under uttalat tillfälliga termer. De hade varit fria män och kvinnor, men kommit i kläm i storkrigen. Inte heller var de synligt uppenbart annorlunda, det romerska slaveriet hade ingen hudeller hårfärg. Dessa skillnader kan ha bidragit till de olika modellerna, med olika grad av hänsynslöshet. Det går inte att skilja det amerikanska slaveriet från rasismen, och det går inte att skilja den amerikanska staten eller den särskilda amerikanska liberalismen från slaveriet. Slaveriet var tydligt och självklart överallt, inte bara i sydstaterna där det utövades. Också i norr fanns lagar som hindrade medborgare från att hjälpa förrymda slavar och tvingades staterna att se till att de åkte tillbaka. Även medborgarna i norr tvingades alltså bära upp och försvara slaveriet. Här må finnas teoretiskt sett negativ frihet för vita män, men genom att tvingas delta i slaveriets grymheter fanns ett direkt hot mot deras positiva frihet, att känna sig fria från lägre drifter och uppleva sant oberoende. Henry David Thoreau skrev om omöjligheten att känna sig fri om man tvingas bidra till ondska och till förslavningen av andra.

Shklar knyter ihop sina två teser om den amerikanska särprägeln genom insikterna om hur slaveriet och senare segregationen upphörde. Det var inte genom demokratiska val eller beslut. Det var genom först ett krig, som inte fördes med det aktiva syftet att avskaffa slaveriet. Abraham Lincoln var visserligen mot slaveriet, men tänkte sig att det sakta skulle vittra bort snarare än avskaffas. Inte heller processen efter kriget, med tre nya tillägg till konstitutionen, infördes med majoritetsstöd utan av en minoritet av republikaner från nordstaterna. Man fick tvinga igenom tilläggen i sydstaterna genom att neka dem rätt att återkomma till kongressen. Fram till andra världskriget skulle sedan de här tilläggen urholkas genom exempelvis Jim Crow-lagar som reglerade segregation och gav sämre möjligheter för svarta. Segregationen och det uttalade institutionella rasförtrycket skulle fortsätta utan slaveriet nästan ända in i vår tid. Om man ser på dagens situation, där oskyldiga svarta unga män har skyhögt högre risk att dödas av polisen än alla andra, är det plågsamt tydligt att mycket finns kvar att göra.

På 1950-talet var det domstolar som tog de avgörande stegen i att upplösa segregationen, först med Brown v Board of Education 1954, som olagligförklarade skolsegregation, och senare exempelvis med Loving v Virginia, som ogiltigförklarade lagar mot rasblandade äktenskap 1967. Fram till dess, bara nio år innan jag själv föddes, var det alltså olagligt i många sydstater för vita och svarta att gifta sig och berättelsen om Mildred Jeter och Richard Loving etsade sig fast när jag hörde den i tonåren. Två tonåringar, knappt äldre än jag, som blev kära. Och så blev hon, som tonåringar i den situationen ibland blir, gravid. Eftersom det var olagligt för dem att gifta sig i Virginia åkte de över gränsen till Washington, DC, för vigsel. Bara några veckor senare stormade dock sheriffen in i deras sovrum, efter att ha fått tips om deras olagliga förhållande. Det här är inte Sydafrika eller en historisk roman utan alldeles nyss, i the land of the free. Två människor som bara ville leva sina liv i fred och söka lyckan på sitt eget sätt. Som Richard Loving skrev till Högsta domstolen: ”Tell the Court I love my wife and it is just not fair that I cannot live with her in Virginia.”

För att de skulle få det räckte det nämligen inte med den negativa frihet som USA anser sig byggt på. Det krävdes en rättegång och ett aktivt beslut i Högsta domstolen för att deras kärlek och fritt valda liv inte skulle bryta mot lagen. Skolsegregationen är kanske mindre omedelbart självklar som ett brott mot människors frihet, men vi måste komma ihåg att de skolor som erbjöds svarta alltid var sämre än de vitas skolor. Segregationen medverkade därmed aktivt till att inskränka svartas möjlighet till utbildning och kunskap. Utbildning brukar ses som en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna utöva sin negativa frihet, och först vid ett aktivt domstolsbeslut upphörde den direkta diskrimineringen av svarta, det direkta motverkandet av just deras frihet.

Det är här Shklar förklarar att själva uppdelningen i negativ och positiv frihet inte är relevant i USA. Både legalismen och slaveriet och dess fortsättning i segregation och institutionell rasism visar att det för den amerikanska staten inte har räckt med icke-inblandning, inte räckt att lämna medborgarna i fred. Staten är byggd på ett så outhärdligt grymt och samtidigt öppet och självklart förtryck av vissa av sina medborgare att aktiva beslut, också sådana utan demokratiskt stöd, varit nödvändiga för att säkerställa allas frihet. Den minimala amerikanska staten skyddade inte mot oändlig grymhet, det hjälpte inte att ha ett styre som styrde så lite som möjligt.

Detta är anledningen till att skräckens liberalism inte enbart är klassiskt liberal. Insikten om att statens terrorpotential alltid är större och måste stävjas finns där förstås, men det är inte tillräckligt. Sann maktdelning med aktiva domstolar är ett sätt att motverka statens grymhet, men i USA dröjde det mer än 200 år från den uttalat frihetliga statens grundande tills man slutade förbjuda vissa äktenskap utifrån hudfärg. Många skulle säga att det kanske är för lång tid för att sluta med uppenbart statligt förtryck. Utan ett institutionellt och moraliskt ramverk som gör friheten från fruktan reell räcker inte negativ frihet till.

I Sverige har vi inte ens en konstitutionsdomstol, utan bara ett lagråd, som regeringar av olika valörer enkelt kan köra över. Historiskt har detta berott på svensk socialdemokratis uppfattning att demokratin alltid har rätt. Folkets vilja kommer till uttryck genom riksdagsmajoriteten och det vore odemokratiskt att överpröva den. Svensk höger har däremot varit för maktdelning genom exempelvis en författningsdomstol. De senaste åren är det dock framförallt inom frihetlig vänster som juridiken har framhållits som ett sätt att exempelvis mota asylrättsförändringar som bryter mot EU-rätt.

Den socialdemokratiska historiska demokratisynen säger något om hur långt vi har till ett tänkande av Shklars typ. Det finns väldigt liten politisk medvetenhet i Sverige om att staten också kan vara grym och att det är något man måste bygga in ett skydd mot i institutionerna. Det har förstås historiska skäl, den svenska staten har varit mycket mindre grym än många andra stater, men räcker det? Uppenbarligen räckte det inte mot tvångssteriliseringar, tveksamma sinnessjukdomsförklaringar eller våldsam assimilering av samer. Den svenska staten anser sig förstås ha haft goda syften, men det gör nästan alla som utför onämnbara grymheter: att rena nationen, rädda rasen, bygga det homogena friska folkhemmet. I dag är syftena för den som vill upphäva rättssäkerhet och öka statens grymhet annorlunda och handlar om hotet från islamism eller generell samhällskollaps. I någon mening finns förstås de hoten på riktigt, men just därför är det ännu viktigare att hålla fast vid Shklars idéer. Ingenting kan rättfärdiga en grym stat, ingenting är viktigare än att skydda oss från statens övermakt och övergrepp. Statens viktigaste uppgift är att skydda oss från andra, och från varandra, men vi får aldrig glömma hur lätt Leviathans gap slukar oss alla.