Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se
Rapporter
Integration

Det nya folkhemmet

Är ceremonier stärkande för integrationen? Kan politik bygga gemenskap i ett land utan att kränka människors personliga frihet? I den här rapporten svarar Stefan Olsson, fil dr i statsvetenskap och aktiv i Moderaterna i Uppsala, ja på den frågan. Han menar att det går att förstärka den svenska identiteten utan att flörta med exkluderande nationalism. I rapporten lanserar han ett antal förslag med bland annat fler ceremonier för att bygga ett nytt, inkluderande vi i ett samhälle med stor invandring.

Stefan Olsson, fil dr i Statsvetenskap och författare till rapporten ”Det nya folkhemmet”.

Förord

Sverige har länge präglats av att vara förhållandevis homogent avseende språk och etnicitet och har varit befriat från större konflikter. Svensk identitet, svensk kultur eller andra frågor som rör den grundläggande sammanhållningen i samhället har därför sällan debatterats. Främst beror det på att vad som har kunnat ses som en svensk gemenskap egentligen aldrig prövats eller ifrågasatts. Vad som har varit normerande i majoritetssamhället har kunnat sköta sig självt. Mer som en reflex eller något självklart. Mindre som något genomtänkt eller som resultatet av konflikter eller av yttre hot.

Den förhållandevis stora invandringen till Sverige har väckt frågan om vad Sveriges medborgare bör kunna enas kring. Men samtalen förs ibland yrvaket och oerfaret eller aggressivt och intolerant. Det i sig är inte konstigt men likväl kan det vara problematiskt eftersom de starka känslorna som följer med ett samtal om sådant som upplevs som centralt och viktigt riskerar att få oönskade konsekvenser. Ett exempel på en oönskad konsekvens är ett intolerant majoritetsförtryck.

I sin bok ”Om tolerans” (Atlas 1998) funderar filosofen Michael Walzer kring möjligheter att ena människor eller finna punkter av gemenskap att anknyta till i vad som annars kan anses vara ett pluralistiskt samhälle. Walzer konstaterar att minoriteter i kraft av sitt medborgarskap naturligtvis har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, men förväntas samtidigt engagera sig i majoritetssamhällets normerande kultur. Som individ är det svårt att få statens för behov som avviker från normen. Individen ses som en av flera individer vars behov tillgodoses inom ramen för vad andra individer behöver. Om däremot individer organiserar sig i grupper som uttrycker kollektiva behov för hela gruppen förändras villkoren. Då kan staten stödja bildandet av föreningar, privata skolor och liknande som hjälper gruppen att tillgodose sina behov eller att upprätthålla sin särart. Minoriteters engagemang i sin religion, kultur eller historia kallar Walzer för privata kollektiv och konstaterar att även om det tillåts så väcker det oro hos majoritetssamhället inte minst om minoriteter också kräver att få lyfta in sin kultur i det offentliga. Samtidigt påpekar Walzer hur påtryckningar utövas mot minoriteter att assimilera sig eller anpassa sig till majoritetssamhället. Trycket från majoriteten får minoriteten att sluta sig samman. Minoriteter skyddar då sin gemenskap genom att sätta upp sociala och psykologiska gränser mot majoriteten i förhoppning om att förhindra att gruppen genom olika former av anpassning assimileras upp i majoriteten och försvinner.

Walzers påstår att nationalstatens majoritetsbefolkning har lättare att tolerera avvikande grupper som visar ett intresse för eller deltar i ceremonier eller ritualer som ger uttryck för nationalstatens gemensamma kultur. I USA kan det röra sig om festligheter som är kopplas till Fjärde juli eller Memorial day. I Sverige skulle det kunna vara sjätte juni eller midsommarafton. I USA kan judar, irländare eller afroamerikaner leva parallellt genom att både delta i de nationella festligheterna men samtidig bevara sin särart eller förvalta sitt eget kulturella arv. Som Stefan Olsson påpekar i sin rapport leder de till det Walzer kallar för ”bindestrecks-identiteter”; judisk-amerikaner, irländsk-amerikaner eller afro-amerikaner.

I Sverige pågår en diskussion om vad det som ska förena eller vara gemensamt för Sveriges medborgare. Ofta stannar diskussionen vid abstraktioner som exempelvis ”Svenska värderingar” vilket omedelbart leder till en ny diskussion om vad det faktiskt är.

I denna rapport bidrar Stefan Olsson till diskussionen om förutsättningarna för något gemensamt samtidigt som han ger förslag på vad det skulle kunna vara mer konkret.

Eli Göndör
integrationsansvarig Timbro

Inledning

Tänk dig att du ska laga middag till hela din familj. Alla kommer! Sedan gammalt har ni i familjen en tradition som säger att ni ska äta kalkon på annandag jul. Det har ni gjort så länge någon kan minnas. Men någon vecka innan det är dags berättar din svåger att hans mellandotter har blivit vegetarian. Vad gör du?

Det självklara svaret är att du lagar en vegetarisk maträtt åt henne så att hon kan vara med. Du säger inte till din svåger att han får lämna dottern hemma, att hon inte längre är en del av familjen på grund av att hon inte kan äta den mat som bjuds. Men inte heller avstår du från att laga till kalkonen precis som familjetraditionen bjuder. Du säger inte att alla måste anpassa sig till henne därför att hon har särskilda krav och att det är viktigt att alla äter exakt samma maträtt. Istället löser du på problemet på enklaste sätt. Du ordnar med ytterligare en maträtt på bordet.

Kan detta exempel tjäna som modell för hur ett land med stor invandring ska kunna behålla sina traditioner och ändå inlemma nya medlemmar i gemenskapen? Med de senaste årens stora invandring har Sverige hamnat i en situation där människor från många olika länder flyttat in i vad som tidigare var ett etniskt och kulturellt homogent land. De kan inte svenska, har andra sociala sedvänjor, andra matvanor, annan litteratur och musik. De har en annan religion. De kan sannolikt mycket lite om svensk historia. Med en sådan variation blir det svårare att hålla samman landet och säga att det finns ett Sverige, ett svenskt folk, eftersom de som bor i landet är så olika. I denna rapport utforskas behovet av gemenskap i ett land och om det är möjligt att med politiska medel skapa en gemenskap, eller i alla fall påverka landets inbyggare så att en gemenskap uppstår.

En utgångspunkt är att en nationell känsla av gemenskap är någonting gott. Detta kan givetvis ifrågasättas, men som kommer att framgå av texten finns det rimliga skäl att anta att en känsla av samhörighet är en bra sak för ett land. Det finns ett antal argument som pekar tydligt åt att ett land med samhörighetskänsla mår bättre än ett land där detta inte finns.

”Liberaler har fokuserat på skyddet av individens frihet och teorier om rättvis fördelning av samhällets rikedomar, men sällan försökt reda ut frågor som har med kultur och sedvänjor att göra.”

Men dilemmat är att om denna gemenskapskänsla ska frammanas på politisk väg måste det ske med statsmaktens hjälp och varje gång staten säger sig vilja påverka hur människor tänker hamnar vi i ett annat problem. Eftersom vi värderar den personliga friheten högt och vet att historien är fylld av dåliga exempel på när staten inte respekterat denna måste sökandet efter möjligheten att skapa en gemenskapskänsla ske mycket försiktigt.

I första hand är det den liberala idétraditionen som erbjuder ett teoretiskt ramverk som hjälper oss att respektera den personliga friheten. Men ingen idétradition har svar på alla politiska frågor och liberala tänkare har ofta haft svårt att reda ut om en sådan sak som en känsla av gemenskap, eller känsla av gemensam identitet, är något som vi ska ägna politisk uppmärksamhet åt. Liberaler har fokuserat på skyddet av individens frihet och teorier om rättvis fördelning av samhällets rikedomar, men sällan försökt reda ut frågor som har med kultur och sedvänjor att göra. Den delen har alltid sagts vara upp till den enskilde själv att bestämma.

Samtidigt är det inte svårt att förstå vad gemenskap är, eftersom vi alla har upplevt detta någon gång livet i något sammanhang. Och idéer, både bra och dåliga, som handlar om hur man bygger en gemenskap finns sedan gammalt. Den intressanta frågan blir då om det går att lägga ett pussel, av både de bitar som den liberala idétraditionen vaskat fram, och andra lärdomar av hur man bygger en gemenskap. Kan bitarna läggas samman och bilda något nytt?

Rapporten är upplagd enligt följande: I ett första avsnitt går jag igenom vad vi vet om värdet av gemenskap och varför denna bör vara knuten till nationalstaten. Begreppet identitet reds också ut i detta avsnitt eftersom det är nära kopplat till vad vi menar med gemenskap. Därefter diskuterar jag frågan vad som skapar gemenskap och en gemensam identitet. Slutligen kommer jag in på frågan om vad som kan vara tillåtligt att göra med hjälp av politiska medel. Om vi vet att gemenskap är värdefullt och om vi vet hur man kan göra för att bygga gemenskap, vad kan vi då tänka oss att göra, givet att vi inte vill att staten ska kränka vår personliga frihet?

Märkligt nog tror jag att vi redan vet hur vi ska göra. Mitt exempel med familjemiddagen visar att det redan finns beprövade mönster i vårt sociala liv som fungerar. Det behöver inte vara så svårt. Kanske kommer människor att lösa integrationsproblemen helt på egen hand utan någon som helst inblandning av dem med politisk makt. Det vore det bästa. Men om detta inte sker, eller inte sker snabbt nog, eller inte sker utan stor smärta, finns det skäl att grunna över vad staten kan göra för att lösa problemet.

Gemenskapen Sverige

Få människor lever som eremiter. Istället lever vi våra liv tillsammans med andra. Vi lever i gemenskap med varandra, medvetna om att de kollektiv vi ingår i är viktiga för oss. Detta är självklart men bör ändå understrykas eftersom det finns andra föreställningar om vad som faktiskt konstituerar det mänskliga samlivet. Hos liberala tänkare förekommer ofta tankefiguren att samhället inte är en gemenskap utan snarare en uppsättning lagar och regler som människor har att förhålla sig till på grund av att de bebor samma geografiska yta. Dagens Industris politiske chefredaktör, PM Nilsson, har nämnt att ”Sverige” mer bör ses som ett ”system” än ett ”folk”. I en diskussion om värdet av invandring skriver han:

”Det som stökar till denna diskussion är föreställningen om att svenska intressen är detsamma som ”folkets”. Om man med ”folket” menar etnicitet kan man nämligen med fog hävda att en hög invandring är ett hot. En politik för att stärka en viss etnicitet är en helt annan politik än den som förs i dag, och därtill en farlig och konfliktfylld politik. Därför är det bättre att betrakta det svenska mer som ett system än ett folk. Det svenska systemet, i form av rättsstaten, demokratin och ekonomin, är ett av världens mest välskötta och får individer att växa och förverkliga sina liv. Om individer flyttar hit och blir en del av systemet stärks det.”[1]

Med detta synsätt finns inte något ”folk” i mer abstrakt bemärkelse, i alla fall inte som politiskt begrepp. Det finns människor som heter Nilsson eller Olsson, som kan spåra sitt ursprung mycket långt tillbaka till människor som har bott i landet i generationer, som delar språk och kultur, men som inte för den sakens skull utgör en gemenskap av något slag. Att de delar kultur, språk, etnisk bakgrund med mera är inte något att fästa avseende vid utan något som ska ses som politiskt irrelevant även om det delade språket, kulturen och etniciteten finns där som verkliga ting. Istället ska Nilssons och Olssons samlevnad, organiserat med rättsstat, demokrati och marknadsekonomi, endast ses som en praktisk lösning. Nilsson och Olsson måste ha gemensamma regler för att komma överens om hur gemensamma angelägenheter ska skötas. Ska vi köra på höger eller vänster sida av vägen? Ska vi ha en gemensam tidszon i hela landet? Ska vi ha ett gemensamt betalningsmedel? Ska vi mäta saker i meter eller fot? Av praktiska skäl bör vi ha en ordning för detta, men någon gemenskap utöver det rent praktiska finns inte (eller som vi inte bör bry oss om).

En alternativ syn på gemenskap är att se det som något som har ett värde i sig. Kollektiv som familjen eller folket är enheter, som är inte bara verkliga ting, utan också är värdefulla. De är värda att bevara och vårda.

Hur ska vi se på den den politiska gemenskap som vi alla är en del av – nationen Sverige. Har denna gemenskap något värde för oss utöver det praktiska? Det finns ingen etablerad teori som förklarar varför nationen är en bra sak, men för egen del menar jag att åtminstone fyra skäl kan anges:[2]

  • Nationen ger en människa ett hem, en geografisk plats på jorden där hon kan känna trygghet, där hon hittar överallt och där hon vet hur människor beter sig. Nationalstaten garanterar henne fysisk och social säkerhet. Hon behöver aldrig känna att hon är hemlös i världen. Om hon råkar illa ut på resa utomlands kan hon alltid komma hem där det finns människor som hjälper henne.
  • En människa behöver en identitet. Varför människor behöver detta är oklart, men hon vill kunna svara på ”Vem är du? Var kommer du ifrån?”. Känslan av att veta att man kan svara på den frågan skapar tillfredsställelse. Har du en tillhörighet till en nation kan du alltid svara på frågan om vem du är och uppleva trygghet.
  • Nationen är den sociala organisation där människor talar samma språk och lever enligt samma sociala sedvänjor. Gemensamt språk och gemensamma seder gör det lättare för oss att leva tillsammans. Kommunikationen går snabbare och vi kan göra oss förstådda hos varandra.
  • Inom nationen kan ett system med tillit formas, vilket gör att människor inom nationen känner ansvar för varandra. Ett ord som används för att beskriva detta är att det uppstår ett socialt kapital. När vi förstår att vi är beroende av varandra och känner att vi kan lita på varandra uppstår en norm om att vi också ska vara solidariska med varandra. Solidaritet är ömsesidig hjälp, och med en stark solidaritet, eller ett stort socialt kapital, kommer människor att hjälpa varandra trots att de inte känner till namnen på dem de hjälper. När detta händer tar människor i blindo ansvar för samhället men räknar samtidigt med att samhället kommer till ens hjälp när man själv behöver det.

När allt detta fungerar väl kommer också oftast en känsla av patriotism att utvecklas – fosterlandskärlek uppstår. Ordet fosterlandskärlek är mycket otidsenligt och kan därför vara svårt att greppa för en modern svensk, men är en träffande beskrivning av vad det handlar om. Människor kan hysa varma känslor för de gemenskaper som de ingår i. Familjen är det självklara exemplet men liknande känslor kan uppstå hos dem som engagerar sig i en ideell förening, som en kyrkokör eller ett fotbollslag. Följaktligen är det inte konstigt om det också uppstår liknande känslor för nationen.

Är fosterlandskärlek en rationell företeelse? Nej, det kan man inte påstå, och därför kan den bli farlig om nationen leds av galna politiker som hävdar att kärleken kräver att man drar ut i ett meningslöst krig (Tyskland 1939). Men samma fosterlandskärlek kan också leda till att människor offrar sina liv för att rädda sin gemenskap mot yttre hot (Finland 1939). Fosterlandskärlek är under alla omständigheter ett reellt existerande fenomen, och i rätt mängd och skyddad från vansinniga överdrifter, är det orimligt att påstå att det skulle vara något dåligt.

När människor betraktar sin gemenskap – i det här fallet nationen – med kärlek har den inte längre endast ett instrumentellt värde utan även ett värde sig. Nationen Sverige har då ett värde i sig oavsett nyttan för de enskilda individerna som ingår i den.

När jag skriver detta är jag fullt medveten om att argument om nationens självständiga värde, som skulle vara helt frikopplat från människorna i nationen, är idéer som har missbrukats å det grövsta i historien och som därför måste hanteras med yttersta försiktighet.

Problemet med alla teorier som diskuterar värdet av kollektiven i sig är att de riskerar att börja betrakta medlemmarna i kollektiven som mindre viktiga. Följden har blivit att politiska ledare har krävt att individerna i kollektivet inte bara ska offra sig för gruppen utan för själva idén om nationen.[3]

Men samtidigt finns det god fosterlandskärlek som också har slutat med att människor offrat sina liv, men då har det rört sig om att skydda andra individer i kollektivet och inte den abstrakta idén om nationen i sig.[4]

Det finns således goda skäl att vårda den gemenskap som vi kallar nationen. Denna gemenskapen är bra för oss som individer. Den ger oss fördelar i vårt liv som vi inte annars skulle ha haft. Men därtill rymmer den också irrationella men likvält fullt mänskliga värden. Att hysa varma känslor för sina medmänniskor är inte rationellt i den allra mest tråkiga definitionen av vad rationellt tänkande är, men det är rationellt i en vidare mänsklig bemärkelse. Vi tänker oss ofta att en sunt fungerande människa ska hysa i alla fall en viss mängd kärlek till människor utanför familjen.

Något som däremot sällan uppstår, om ens någonsin, är ”systemkärlek”. Om vi betraktar vår gemenskap som ett system som vi har byggt upp endast för att lösa praktiska frågor kan vi måhända få en del av de fördelar som jag listar ovan, såsom trygghet och säkerhet, ett gemensamt språk för att kunna kommunicera snabbt och enkelt med varandra osv. Men några varmare känslor för medmänniskorna uppstår knappast på grund av att man råkar ingå i samma ”system”. Den enda fördelen skulle vara att det knappast går att lura ut folk i meningslösa krig med hänvisning till att ”systemet” kräver det.

Idéerna ovan om nationen och vad den betyder som gemenskap är inte hämtade ur den liberala idétraditionen utan får snarare sägas höra hemma inom idéströmningar som nationalism och konservatism. Vad säger då den liberala traditionen? Är ”systemtanken” representativ?

Nej, intressant nog är den inte det, även om den förekommer bland liberala tänkare. Istället får man dra sig till minnes att liberalismens och nationalismens framväxt kom ungefär samtidigt. Även om liberalismens filosofiska rötter kan spåras ända till 1600-talet är liberalismen som en mer sammanhållen idépolitisk rörelse en företeelse från 1800-talet.

För de äldre liberalerna var det inget märkligt i att samtidigt vara stora fosterlandsvänner och liberaler.[5] De äldre liberalerna förstod tidigt att om deras idéer om rättsstat och demokrati skulle kunna omsättas i ett land krävdes det att det fanns ett land, en stat. Därtill konstaterade man att det krävdes ett gemensamt språk, gemensam kultur, allmänbildning med mera. För att en demokrati ska kunna fungera krävs en fri debatt och då måste det finnas tidningar, och folk måste kunna läsa.

De konstaterade att den liberala staten förutsatte en kulturell gemenskap av något slag. Institutionerna i sig var inte tillräckliga.

För 1800-talets liberaler var nationen den givna arenan för denna kulturella gemenskap. På så vis kom liberalismen att bli utformad med nationalstaten som grund. Att många stater på 1800-talet inte var nationalstater utan istället mångetniska monarkier kom inte att återspeglas i teorierna.

Hos moderna liberaler har också denna fråga kommit att ställas på nytt i och med att Sverige och andra tidigare etniskt homogena länder kommit att bli mer mångetniska som följd av invandring. Ett exempel är statsvetaren Andreas Johansson Heinö som i ett antal böcker brottats med frågan. Redan i sin första bok konstaterar han att demokratiseringsforskningen inom statskunskapen talar om att själva statsfrågan i sig måste vara löst innan ett land kan demokratiseras.[6] Vad utgör staten? Är invånarna inte överens om vilket område som är en legitim stat är det svårt att få ett demokratiskt system att fungera. Tvister uppstår ibland där etniska grupper bor blandat och där det går att få olika etniska sammansättningar i befolkningen beroende på hur gränserna dras. Om då de etniska grupperna av någon anledning inte litar på varandra – en misstro som kan vara skapad av politiker i syfte att vinna makt – kan statsbildningen bli instabil och då blir det mycket svårt att införa demokrati.

Flera av de äldsta demokratierna i Europa kan sägas ha uppstått som en följd av att de etablerades inom homogena nationalstater, där politiska konkurrenter redan var överens om vilka statens geografiska gränser skulle vara.

Demokratier mår alltså bra av att det finns en enighet om vad som utgör staten, och om en stat också bara inrymmer ett folk, eller i alla fall ett folk som är stort och dominerande, blir det ännu bättre. Samtidigt är det mycket vanligt i dagens retorik att man hyllar mångkultur som ett ideal. Pluralism i alla dess former sägs vara berikande, och det finns ingen anledning att ifrågasätta grundtanken bakom detta eftersom alternativet vore en kultur som aldrig förändrades överhuvudtaget, men icke desto mindre är det statsvetarnas bestämda konstaterande att enighet om vad som utgör staten är ett måste för en fungerande demokrati.

Vid sidan av forskningen om demokratiseringar har också den statsvetenskapliga forskningen om socialt kapital sett att homogena befolkningar har högre tillit människor emellan än heterogena befolkningar.[7] Hög grad av tillit är som nämnts ovan något som är bra för ett samhälle eftersom folk i allmänhet hjälper varandra. Det går snabbt och enkelt att göra affärer. Det krävs inte att företagare anlitar arméer av advokater för att våga ingå affärsavtal utan ett handslag räcker. En samhällsanda breder ut sig där människor tar ansvar för det gemensamma bästa utan att de får betalt eftersom de vet att andra gör på samma sätt. Ett ideal uppstår om den gode medborgaren som engagerar sig idéellt. Föreningslivet blomstrar och vanliga hederliga medborgare tar på sig förtroendeuppdrag i stat och kommun.

Även detta strider mot den ofta hyllade tesen om att mångkultur är bra för ett samhälle, vilket tyvärr gör att diskussionen om vad som är värt att ta fasta på avseende homogenitet och mångkultur blir skev. Det blir fel att ställa dessa två begrepp mot varandra och avkräva ett val. Den som ensidigt talar om att mångkultur berikar samhället och med förakt ser på den som talar om värdet av homogenitet bortser alltså från vad empirisk forskning har konstaterat.

Men den som i sin tur konstant hävdar att mångkulturella miljöer är destruktiva begår samma misstag. För även etniskt homogena länder kan slitas sönder av bittra konflikter. Den som sätter sig med en historiebok och läser igenom svensk medeltidshistoria får läsa om ett folk med ständiga stamkrig. Modernare exempel hittar vi i finska inbördeskriget eller spanska inbördeskriget. Vietnamkriget var också ett krig mellan falanger inom en etnisk grupp.

Homogenitet ger inte automatiskt stabilitet. Viktigare är att det finns fungerande politiska institutioner. Homogenitet ska ses som något som bidrar till stabilitet, men är inte en förutsättning och är också långt ifrån tillräckligt.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att det finns goda skäl till varför vi bör betrakta statens invånare som en gemenskap – med ett värde som går utanför det man skulle kunna kallar för ett ”system”. Det finns goda skäl att hålla samman de människor som bor inom statens gränser. Det uppstår täta band mellan människor. Tillit och ansvarstagande ökar. Men utöver dessa nyttoaspekter uppstår i mänskliga gemenskaper andra värden som är lika värdefulla. Där människor känner gemenskap med varandra finns också kärlek, värme och glädje.

Den nationella identiteten – Vem är svensk?

Gemenskap och möten med andra påverkar oss att tänka i termer av identitet. Jag har redan nämnt att många människor vill veta vilken nationell identitet de har. Människor söker sig helt enkelt till olika grupper för att finna gemenskap. Det är något vi till vår natur är programmerade till. Men är identitet detsamma som gemenskap? Är en gemensam identitet en bra sak? Behöver en stat en identitet eller kan den rymma flera?

Om vi antar att det är bra för ett land att ha en gemensam identitet, en gemensam uppfattning om vilka vi är, vad ska då utgöra detta vi? Kan man på politisk väg fastställa vad detta vi är?

Den svenska staten erkänner bara medborgarskapet som definition av vem som är svensk. Det är av rent juridiska skäl. Det måste finnas en gräns för vilka staten har ansvar för och vilka den inte har ansvar för. Historiskt sett har också medborgarskapet för nästan alla invånare sammanfallit med att de är etniska svenskar. Det har därför inte funnits någon anledning att diskutera om man kan vara utlänning men med svenskt medborgarskap. Följaktligen är det inte heller något politiskt parti i Sverige som har brytt sig om att diskutera den frågan utom ett – Sverigedemokraterna.

Låt oss därför ta avstamp i Sverigedemokraternas uppfattning. Det är ovanligt att ett parti försöker reda ut politiskt filosofiska frågeställningar, men det har i alla fall gjort ett ärligt försök. Som kommer att framgå får dock SD:s version av begreppet svensk vissa märkliga konsekvenser.

Sverigedemokraternas uppfattning om hur begreppet svensk ska förstås finns fastlagt i partiets principprogram, antaget 2011.[8] Här förklarar partiet sin syn på hur människan är beskaffad och vilken betydelse den sociala miljön har för hennes utveckling, vilket i sin tur har betydelse för hur hon själv uppfattar sin nationalitet. Nationaliteten, enligt SD, är bestämd av både kulturella faktorer och subjektiva, som hur individen själv uppfattar sin identitet och lojalitet:

Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.

Människor från andra länder kan bli svenskar genom att assimileras till den svenska kulturen, själva börja uppfatta sig som svenskar och vara lojala mot gruppen svenskar. SD:s betoning av lojalitet bör rimligen uppfattas som att man menar att en individ som ansluter sig till gruppen svenskar också ska känna en stark solidaritet med denna grupp. I valet mellan att vara solidarisk med en annan folkgrupp från ett annat land och gruppen svenskar ska valet falla på den senare.

Så långt är den Sverigedemokratiska användningen av begreppen svensk och nation begriplig. Problemet är när man kommer till människor som bor i Sverige men som inte tillhör den etniska gruppen svenskar (här förstått som alla som på ett eller annat sätt kan räkna sina anor långt tillbaka i historien) men som har samma historiska hemortsrätt i landet Sverige. Några av dessa grupper är samer, finnar, romer och judar. Med invandring har det tillkommit etniska grupper som nu också räknar sig hemmahörande i Sverige men som etniskt sett inte kan sägas tillhöra gruppen svenskar.

SD använder inte ordet svensk för dessa grupper. En same är således inte svensk, inte heller en jude eller en rom. De är svenska medborgare och har hemortsrätt i Sverige, enligt partiet, men är inte delar av den svenska nationen.

Nationen Sverige omfattar exempelvis då inte judar eftersom dessa (om vi nu talar om praktiserande troende judar) har en mycket stark identitet som judar med en egen religion. De tillhör istället den judiska nationen. Samma sak gäller då också för samer som inte heller ingår i den svenska nationen utan den samiska nationen.

Med detta sätt att resonera kan ingen ha judisk och svensk nationalitet samtidigt. Nationaliteten är knuten till den etniska gruppen svenskar, som förvisso inte är definierad i genetiska termer, det finns ingen biologisk komponent i det hela, utan den är endast knuten till etniciteten. Etnicitet och nationalitet blir därmed samma sak.

Är detta ett problem? För vissa är det inte det. Under hösten 2014 hade vi en debatt i Sverige om SD:s svenskhetsbegrepp efter uttalanden gjorda av vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och partisekreteraren Björn Söder. Bland kommentarerna som följdes menade exempelvis Mattias Åhrén, folkrättsjurist och själv same:

Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.

Dan Korn, rabbin och författare, nämner på sin blogg att många judar reagerade på liknande sätt:

Jag mötte samma reaktion bland svenska judar jag talade med. Det är vanligt att svenska judar i stället för att använda det hebreiska ordet ”gojim” ickejudar i stället använder ordet ”svenskar”. Av detta är ju slutsatsen att vi därmed inte själva räknar oss som svenskar uppenbar. Björn Söder deklarerade också på Facebook att flera judar och samer hört av sig till honom och sagt att han hade rätt.[9]

Uppfattningen att judar och samer inte tillhör den svenska nationen finns alltså företrädd även inom de grupper som det handlar om. Men den är inte oomstridd. Dan Korn menar i samma blogginlägg att Björn Söder och SD har en alltför rigid syn på hur en sådan sak som nationell identitet kan förändras och hur folk kan ha dubbla identiteter. En annan person som också yttrade sig var ishockeyspelaren och samen Börje Salming: ”Man kan inte säga att jag inte är svensk, i så fall skulle jag ha spelat med samerna och borde lämna tillbaka VM-medaljerna.”[10]

Sverigedemokraternas försök att lösa problemet med att definiera den svenska identiteten genom att knyta den till den etniska gruppen svenskar gör att många som menar sig vara svenskar faller utanför ramen. SD menar att ingen människa är förbjuden att ingå i den svenska nationen utan att alla som vill assimilera sig är välkomna. Faktum kvarstår ändå att SD:s definition av begreppet svensk inte fångar in det som Börje Salming pekar på, att han samtidigt är same och svensk, det får absurda konsekvenser om han inte skulle kunna säga att han är svensk. Den samiska nationen har inget landslag i ishockey. Han har spelat i Tre kronor och gjorde han det som endast svensk medborgare?

Nu är Salming född i Sverige och det går inte att skilja ut honom i mängden etniska svenskar. Men hur är det med invandrare som flyttar in till Sverige, assimilerar sig, men där det är uppenbart att de ändå har en annan etnicitet?

Ett exempel är drottning Silvia som flyttat från Västtyskland Sverige. Hon är en assimilerad invandrare, och således en del av den svenska nationen, enligt SD:s sätt att resonera. Men det tyska finns ju kvar hos henne? Hon talar svenska med tysk brytning. Folk har klagat på detta i decennier, men ingenting talar för att brytningen kommer att försvinna. Hon kommer alltså aldrig att bli lika svensk som hennes man, av det enkla skälet att hennes ursprungliga etnicitet är tysk, vilket inte går att ändra på. Ändå måste drottningen av Sverige rimligen sägas vara svensk, inte bara svensk medborgare.

Varför blir diskussionen förvirrad och nästan komisk på detta sätt? Problemet ligger i att begreppen nationalitet och etnicitet inte är klargjorda och inte har någon naturlig definition från början. Begreppet identitet gör heller inte saken lättare, eftersom exempel som Börje Salming och drottningen visar att människor kan ha dubbla identiteter. De har med filosofen Michael Walzers terminologi ”bindestrecksidentiteter”. Salming är samisk-svensk och drottningen tysk-svensk.[11]

Vi kommer alltså inte att lösa frågan om vad som är den gemensamma svenska identiteten genom att utforska begreppsvärlden. Vi tar oss ingenstans genom att fundera över vad begreppet nationen ”egentligen” är. Sverigedemokraternas begreppsutredning är sannolikt tänkt som ett försök att ringa in vad som utgör den etniska gruppen svenskar för att säkerställa att denna grupp inte får sin kultur, sina seder, sitt språk och sin samhörighetskänsla urholkad. Jag gissar att de tänker sig att om vi vet vad som definierar svenska folket kan vi stärka denna grupp internt och uppmana så många som möjligt att ansluta sig till den genom att assimilera sig och anta en ”svensk identitet”, samtidigt som det ska finnas plats för människor som inte kan assimilera sig eller tillhör en minoritetsgrupp som har hemortsrätt i landet sedan gammalt.

I det perspektivet blir det nödvändigt att veta var gränsen går mellan etniska svenskar och andra folkgrupper inom landet. I annat fall blir det etniskt svenska urvattnat. Om vad som helst kan sägas vara svenskt förlorar begreppet sin mening, den svenska identiteten försvinner och därmed allt det goda som kommer med nationell sammanhållning.

Men eftersom jag inte tror att denna väg är framkomlig tror jag att det är mer fruktbart att studera hur mångetniska länder har skapat en gemensam identitet, skapat en nationalitet, där den etniska delen kan vara olika, eller blandad om vi accepterar att människor kan ha blandade etniciteter.

Det mest omtalade exemplet på hur många etniska grupper smält samman och skapat en gemensam nationalitet är USA. Landet kolonialiserades genom att ursprungsbefolkningen trängdes undan med brutala metoder. Fattiga européer lockades att bosätta sig i landet. Människor från olika länder, med skilda språk och kulturer, fick lära sig att de nu var amerikaner. De avlade trohetshed till författningen och uppmanades att lära sig engelska. Ur detta växte sedan en gemensam identitet fram. Idag finns därför en amerikansk nationell identitet som går att kombinera med olika former av etnicitet.

Ett annat exempel på ett mångetniskt land med en gemensam nationell identitet är Schweiz. Landet består av folkgrupper med olika språk och religioner, men konstituerades som ett rike redan under medeltiden, om än inte erkänd som egen stat förrän 1648 i och med westfaliska freden. Som många länder har Schweiz genom åren haft sin beskärda del av inre oroligheter, men idag är landet en välfungerande demokrati där folket trots etnisk blandning uppfattar sig som schweizare.

Ett tredje exempel är Finland som inom sig har folkgrupperna finnar, finlandssvenskar och samer. Även om finnarna är den överlägset största gruppen och ofta i svenskt språkbruk får beteckna alla som kommer från Finland är det istället begreppet finländare som används i officiella sammanhang. På samma sätt används ordet finländsk för att beskriva exempelvis produkter producerade i Finland.

Gemensamt för dessa länder är att de har en nationell identitet som är skild från etniciteten. Den nationella identiteten fungerar som en ram. Olika etniciteter kan sättas in i ramen.

Begreppen etnicitet och nationalitet kan alltså hållas isär om vi vill. Vad som utgör den svenska nationen behöver inte vara kopplat till en viss etnisk grupp. Frågan om vad en nationalitet ”egentligen” är behöver inte nödvändigtvis ställas eftersom de begrepp vi använder för vårt tänkande inte utgör verkligheten utan försök att beskriva verkligheten.

USA, Finland och Schweiz är exempel på länder som har valt att formulera sitt nationalitetsbegrepp på ett sätt så att det är skilt från etniciteten. De vet att den etniska blandningen kräver att den nationella identiteten bör stå fri från den etniska tillhörigheten om det är så att det ska finnas en gemensam föreställning om vilka vi är.

Räcker det då inte med att bara säga att vi är de som har samma medborgarskap? Juridiskt sett är medborgarskapet det enda ”svenska” som finns. Staten har idag ingen uppfattning om vad nationalitet eller etnicitet är eller ska vara.

Nej, enligt min mening räcker det inte med endast en juridisk definition enligt min mening, för här talar vi om identiteten hos människorna i ett land. Identiteten är nära sammankopplat med föreställningar om vilken grupp man själv tillhör, var ens vänner finns, var man kan räkna med att andra kommer till ens hjälp. Kanske är denna känsla irrationell? Kanske är det endast ett mänskligt tankefel att vi vill veta vilken grupp vi tillhör? Må så vara och jag har ingen förklaring till människors behov av att veta vilken identitet de har är så stor, men det är uppenbart att behovet finns där.

Vad som dock inte fungerar är att tro att alla som har ett svenskt personnummer automatiskt ska känna samhörighet på grund av detta. Att staten delar ut personnummer och bestämmer att det finns en sådan sak som medborgare inger ingen känsla av att vi hör ihop. Tidigare skrev jag att vi inte kan se Sverige som bara ”ett system” eftersom ingen kommer att vilja känna ansvar för bara ett system. ”Systemkärlek” kommer aldrig att uppstå, men väl fosterlandskärlek. På samma sätt är det med medborgarskap och nationalitet. Det är nationaliteten som frammanar en känsla av samhörighet, inte medborgarskapet.

Går det att påverka gemenskap och identitet? Får man? Om vi vet att det är bra med en stark gemenskap i ett land och om vi vet att detta hänger tätt ihop med att vi uppfattar oss som ett vi, och att detta inte måste vara knutet till vars och ens etniska härkomst, vad kan vi åstadkomma med politiska medel?

Jag har nämnt olika skäl till varför det är bra med nationell sammanhållning och nämnt att en gemensam identitet är något som hör ihop med detta. Men om det ska kunna förverkligas är det nödvändigt att det passar ihop med vad vi i övrigt vet om hur politik bör bedrivas. Sedan länge har vi ju etablerade moralteorier som har kommit till för att vi inte ska gå bort oss i politiken.

Den mest dominerande av dessa är tanken att politiken ska syfta till att ge människor så stor frihet som möjligt att leva sina liv som de själva vill. Tanken är liberal från början men har kommit att bli politiskt allmängods. Idag finns ingen politisk rörelse med inflytande som menar att individuell frihet är något som bör begränsas. Istället handlar de politiska striderna om vilka metoder som ska användas för att främja friheten.

Om vi ska försöka hitta någon form av politiska åtgärder som kan främja skapandet av gemenskap och gemensam identitet måste dessa ha den individuella friheten som ledstjärna. Grundprincipen måste alltjämt vara att den enskilde ska ha möjlighet att utforma sitt liv såsom hon själv vill, så länge hon inte skadar någon annan.

Idéer om att ett land ska vara en gemenskap och inte bara ett ställe där människor bor tillsammans finns det gott om i historien, och det finns gott om dåliga exempel på nationsbyggande som inte skett med acceptabla metoder. Nationalismen har en mycket otäck baksida. Sverige har också genomfört försvenskningsprojekt som inte skulle accepteras idag. Jag tänker här på försvenskningen av de landområden Sverige erövrade från Danmark och Norge på 1600-talet samt försöket att försvenska samerna.

Men för svensk del är det annars idén om folkhemmet som måste ses som det viktigaste politiska initiativet under demokratisk tid som har haft som syfte att skapa en känsla av gemenskap. Det var Per Albin Hansson som myntade begreppet:

Vid högtidliga och, för övrigt, även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället – staten, kommunen – såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet. (…) Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där se icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker inte ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.[12]

När Hansson lanserade sitt begrepp pågick en diskussion inom arbetarrörelsen om socialdemokratin endast var till för arbetarklassen. Från borgerligt håll fanns också sedan länge en kritk mot på denna punkt där de borgerliga menade att arbetarrörelsen drev en klassegoistisk linje som splittrade landet. Socialdemokraterna var dessutom från början en internationalistisk rörelse som menade att solidariteten mellan arbetare i olika länder stod över gemenskapen inom landet.[13] Genom att likna Sverige vid ett hem och kräva social rättvisa inom hemmet lyckades han bli kvitt det problemet. Det var inte Socialdemokraterna som stod för splittringen utan de som inte ville göra upp med orättvisorna. Det var genom socialismen som Sverige skulle bli ett fosterland för alla, menade han.[14] Liknelsen i sig – fosterlandet som ett hem – lånade han från högern. Liknelsen var redan flitigt använd inom borgerligheten.[15]

Någon särskild sakpolitik fanns inte kopplad till det nya begreppet, men med Hansson påbörjade Socialdemokraterna sin långa tid vid makten samtidigt som välfärdsstaten kom att byggas upp. Tiden som Per Albin Hansson och Tage Erlander var statsministrar kom på så vis att bli den tid som vi starkast förknippar med folkhemmet.

Begreppet folkhemmet, som från början endast var en ram, kom att fyllas med hela välfärdsstatsbygget och landets modernisering i övrigt. Det var en väldig resa för svenska folket. Folkhemstiden sammanfaller med utbyggnad av pensionssystemet och att alla fick tillgång till rinnande vatten inomhus och tv-apparater. Andreas Heinö Johansson har beskrivit systemet när det stod på sin höjdpunkt:

Folkhemmet hölls samman av starka band mellan medborgarna. Folkskolan, industrisemestern, lumpen och repmånaden, statlig TV, idrottsrörelsen, samma kändisar, samma husmanskost, samma klädkod, samma högtider och samma sätt att fira dem…[16]

Om Per Albin Hansson hade fått leva in på 1970-talet hade han förmodligen varit mycket stolt och nöjd med denna skapelse. Här fanns utbyggda socialförsäkringssystem och ett folk som levde som om de bodde i ett gemensamt hem.

Folkhemmet som det såg ut fram till åtminstone mitten på 1980-talet får idag sägas vara en avslutad epok. Det avvecklades inte, ingen fattade beslut som att det skulle bort, men samhället förändrades. Svenskarna var inte längre lika intresserade av att vara kopior av varandra. Nymodigheter som videobandspelare och satellitantenner gjorde att den statliga tv:n inte längre höll folk i samma grepp. Nya klädstilar och ny mat dök upp. Så småningom kom också de stora valfrihetsreformerna i välfärdstjänsterna och EU-medlemskapet. Och sist men inte minst kom många invandrare.

Per Albin Hanssons gamla idé – att bygga gemenskap genom att inkludera alla i välfärdsbygget – fungerade inte längre lika bra.

Idag lever vi i ett mycket mer pluralistiskt samhälle, vilket inte bara beror på invandringen utan även på att de infödda svenskarnas tycke och smak har förändrats. Men det är ändå invandringen som står för den största förändringen på senare tid och som gör att det på nytt finns anledning att fråga vad som kan göras för att skapa en gemenskapskänsla.

Att köra en repris på Per Albin Hanssons metod är inte möjligt, men vad kan göras istället? Det som gjorde att folkhemmet gav en känsla av gemenskap var den delade kulturen. Talar man samma språk, äter samma mat, firar samma högtider, bär samma typ av kläder, bänkar sig samtidigt framför tv:n för att se på samma program uppstår en känsla av gemenskap. Den homogena kulturen skapar detta, men går det att med politiska medel få människor att anamma en mer homogen kultur?

Det är här det blir problem, för enligt principen om att varje individ ska ha rätten att själv bestämma hur hon vill leva är det inte statens uppgift att bestämma vad hon ska ha för intressen. För då finns det risk för att staten prackar på henne något som hon alls inte vill ha. Risken för förtryck är stor.

Men samtidigt är inte denna princip helt igenom perfekt. För den bygger på att vissa förutsättningar ska vara för handen för att den ska fungera.

När den liberale filosofen John Rawls presenterade sin berömda bok A Theory of Justice möttes han av kritik från en grupp filosofer som kom att kallas kommunitärer.[17] Rawls presenterade en modell för hur vi skulle kunna tänka om rättvisa och samhälleliga institutioner i stort. Han menade att vi bör tänka oss att vi går in i livet utan att själva veta vilken lott vi tilldelas. Hur vill då att samhället ska vara beskaffat? Han kallade detta att man skulle ha en slöja för ansiktet, okunnighetens slöja. Eftersom alla riskerar att födas fattiga och sjuka är det mest rationella för en själv att förespråka institutioner som hjälper den som är fattig och sjuk, istället för att förespråka en modell där var och en själv ska försäkra sig om att skydda sig mot detta. Vi känner igen resonemanget som grunden för hur den moderna välfärdsstaten är uppbyggd, med omfördelning av rikedomar.

Vad den liberale Rawls tänker sig är att när vi ska bilda oss en uppfattning om vad staten ska göra ska vi bortse från våra uppfattningar om vilka vi är, vilket kön vi har, religion, klasstillhörighet, etnicitet och så vidare. Utifrån den positionen ska vi bygga upp politiska institutioner och utforma politiska förslag. Men är detta verkligen möjligt om vi inte först vet vilka vi är? Hur ska vi kunna bortse från religion och etnicitet om vi inte redan vet vilken religion och etnicitet vi har? Och om vi redan har en religion och etnicitet; kan det vara så att detta sitter så djupt i ryggmärgen på oss att vi alls inte kan frigöra oss från det? I så fall fungerar inte Rawls tankeexperiment.

Kommunitärerna, som inte var en enhetlig grupp och inte ens hemmahörande på samma ställe på höger–vänster-skalan, menade istället att man fick erkänna att någon opartiskhet inte existerade och att någon idé om att staten aldrig skulle ha några synpunkter på vad folk tyckte och tänkte, även i högst privata sammanhang, inte var möjlig.

Det är framför allt två aspekter av den kommunitära kritiken mot liberalismen som är värda att ta fasta på. Det ena är att de har rätt i att ingen individ föds som vuxen utan utvecklas och därför blir medveten om sig själv och sin plats i samhället först en bra bit in i livet. Det är först i det sociala sammanhanget som hon blir en individ.

Det andra är påpekandet att ingen människa kan veta något om sig själv utan att det finns ett socialt sammanhang att relatera till. Anledningen till att vi kan göra oss idéer om hur vi vill leva våra liv är att vi befinner oss i en social miljö som någon har skapat. Våra livsval sker inte i ett tomrum. Någon har gått före oss och byggt upp ett samhälle.

Om vi erkänner att det är på detta sätt räcker det inte med att säga att statens enda uppgift är att tillhandahålla de basala politiska institutionerna utan staten kan också behöva sörja för att det som har med ett samhälles kultur, sedvänjor, traditioner och inte minst uppfattningen om vår nationella identitet vårdas och bevaras.

Kommunitärerna menade på så vis att det inte var kränkande mot individen om staten understödjer den kulturella infrastruktur som behövs för att kunna fatta ett rationellt beslut om hur hon vill leva sitt liv.

Kritiken mot liberalismen har sedermera fått liberala filosofer att grunna över om det inom ramen för traditionellt liberalt tänkande kan finnas utrymme för en mer aktiv politik när det gäller kulturen i samhället. Med kultur menas här kultur i bred bemärkelse, inrymmande allt som har med livsstilar, sociala sedvänjor, högtider och traditioner att göra.

En av dessa filosofer är Will Kymlicka som har skrivit om etniska minoriteter och hur deras kulturer ska bevaras när en majoritetsbefolkning med en annan kultur dominerar samhället i övrigt. Kymlicka är från Kanada och använder urbefolkningen och quebekierna som exempel. Frågan han ställer sig är om staten ska hjälpa minoriteterna att bevara sin kultur. Majoritetskulturen är så dominerande att deras egna kulturer riskerar att försvinna. Alla kanadensare som vill delta i samhällslivet i stort måste lära sig hur majoritetskulturen fungerar, men risken är överhängande att den gamla kulturen glöms bort. Finns det en liberal lösning? Kymlicka menar att så är fallet och föreslår att staten ska skydda dem med exempelvis självstyre eller särskilda rättigheter.[18]

Det liberala argumentet skulle ligga i att alla människor behöver ett kulturellt sammanhang att ingå i, och om man råkar vara född in i en kulturell minoritet vars kultur riskerar att utplånas får man sämre förutsättningar att klara sig i samhället. Om det är centralt för en människa att hon har kunskap om sin egen kultur och identitet, och om hon tillhör en minoritetskultur, kan man se överlevnaden av hennes kultur som en rättighet för henne.

I vårt fall handlar inte ämnet om hur minoriters kulturer ska bevaras utan om det går att skapa en kultur som är gemensam för majoritet och minoritet. Här menar Kymlicka att det ofrånkomligen måste finnas en samhällelig kultur som är gemensam för alla.[19] Med detta åsyftar han den kultur som alla på ett eller annat sätt måste bli en del av i ett land. Det rör det gemensamma språket men också mycket annat som hör till livet utanför det egna hemmet.

Denna samhälleliga kultur kan i sin tur vara anpassningsbar, så att minoriteter kan få plats med de sedvänjor som är viktiga för dem. Kymlickas exempel är sikher som ville gå in vid Ridande polisen. För sikherna är turbanen en omistlig del av deras religion, men uniformsreglementet tillät inte detta. Lösningen blev att ändra reglementet. Argumentet var att det var bättre att sikherna fick plats i Ridande polisen, och således integerades i den samhälleliga kulturen, än att de isolerade sig själva som en egen grupp.[20]

Kymlicka påpekar också att staten inte kan vara helt neutral när det gäller vilken kultur som ska vara dominerande i ett land. Vissa kulturella förhållanden måste staten bestämma ska vara ledande.[21] Staten måste bestämma vilket eller vilka språk som har företräde. Den måste bestämma vilka helgdagar som ska vara allmänna och gälla för hela folket. Statsceremonier och det statliga symbolspråket har också stor betydelse för hur ett land skapar sin identitet. Ett land kan bara ha en flagga.

Utöver en delad samhällelig kultur i bred mening menar Kymlicka att man inte kan gå när det gäller att med statliga medel skapa en gemensam kultur. När man kommer till traditionella sedvänjor, religiösa riter med mera blir skillnaderna för stora. Gemensamma värderingar går inte att kräva.

Istället bör vi fokusera på den gemensamma identiteten. En delad identitet i ett land som inte förutsätter att alla har exakt samma sedvänjor skulle lösa problemet. Religiösa minoriteter kan då uppleva att de delar samma nationalitet som majoriteten men inte behöva överge sina djupt rotade religiösa seder (i praktiken är det så religiösa minoriteter som judar och muslimer redan gör i Sverige). En gemensam idé om vilka vi är, trots skillnader i kulturer, skapar enighet.[22] Men därtill menar alltså ändå Kymlicka att någon form av gemensam kultur och gemensamma värderingar måste finnas på ett övergripande samhälleligt plan.[23]

”Det finns vissa saker som staten måste bestämma och som har stor kulturell påverkan: språk, allmänna högtider, och nationella symboler.”

Kymlickas diskussion om den samhälleliga kulturen och att en gemensam identitet kan skapa en känsla av gemenskap är en parallell till mitt tidigare resonemang om hur vi bör se på nationalitetsbegreppet. Den övergripande samhälleliga kulturen och den gemensamma identiteten kan konstrueras så att den går att kombinera med olika etniska identiteter och sedvänjor från flera olika kulturer.

Vad blir då svaret på frågan? Går det att med politiska medel påverka människors föreställningar om gemensam identitet och går det att skapa en gemensam kultur? Kan man göra en heterogen befolkning homogen? Går detta att göra utan att vi kränker principen om att varje människa ska ha rätt att utforma sitt eget liv utifrån sina egna val?

Ja, inom vissa försiktiga ramar är det rimligt att säga att detta inte bara är tillåtligt utan även nödvändigt.

För det första är det ofrånkomligen sant att ett samhälle behöver någon form av gemensam kultur för att fungera. Som minst krävs umgängesregler i statens egna institutioner. Seder för hur politik bedrivs, för hur rättsväsendet fungerar, för hur man bör uppträda om man har en statlig tjänst.

För det andra gäller att det finns vissa saker som staten måste bestämma och som har stor kulturell påverkan: språk, allmänna högtider, och nationella symboler.

För det tredje är det rimligt att staten tar hänsyn till att människan möjligen är ett oskrivet blad när hon föds men inte när hon träder in i vuxenlivet. Hon har då ett behov av att veta vem hon är och var hon befinner sig i livet. Hon har ett behov av en social kontext.

Den sista punkten faller utanför ramen för vad den liberala teorin traditionellt säger att staten bör hålla på med, men är rimlig att ta hänsyn till av andra skäl. Den liberala teorins styrka ligger i att den inte tillåter staten att påverka det som har stor betydelse för vars och ens innersta övertygelser. Men i vissa fall äger staten dessa frågor ändå. En sådan fråga är vilken nationell identitet en människa har. Det är tyvärr inte helt och hållet upp till den enskilde själv att bestämma, trots att det kan vara mycket personligt och viktigt för henne. Vad som konstituerar staten, vad den ska heta, vilka dess nationella symboler ska vara, vad människor i andra länder ska kalla människor som bor i staten, är beslut som den enskilde inte kan avgöra själv.

Det etniskt svenska som utgångspunkt

Om det då är rimligt att försöka bygga en gemensam identitet och en viss gemensam samhällelig kultur, hur skulle man gå tillväga?

Det är här som jag vill återknyta till inledningen och exemplet med familjemiddagen. För det finns en fråga som jag inte har berört än och det är hur vi ska göra med det faktum att vi i Sverige har en majoritetskultur som är starkt kopplad till den största etniska gruppen i landet, den grupp som vi inte har något annat namn för än ”svenskarna”, vars etniska kultur förut var densamma som hela nationens, trots förekomst av minoriteter som samer och judar.

Att staten skulle kunna säga att vi ska skapa en helt ny samhällelig kultur med en helt ny identitet och be den stora etniska gruppen infödda svenskar ansluta sig till den på samma sätt som exempelvis judar kombinerar sin judiska identitet med sin svenska identitet får nog anses som omöjligt och inte heller önskvärt. Hypotetiskt skulle staten kunna säga att vi börjar om på ny kula och byter namn på landet. Staten skulle kunna säga att från och med nu heter statsbildningen ”Det nordiska konungariket”, och säga att det är en mångetnisk stat där svenskarna utgör den största etniska gruppen (en stat som har en liknande konstruktion på plats är Förenade konungadömet Storbritannien och Nordirland).

En organisation som har denna uppfatting är Individuell människohjälp. I januari 2017 startade den en kampanj som man kallade #detnyalandet. Uppropstexten förklarar att nu ska någonting nytt byggas, att Sverige aldrig mer ska bli sig likt igen.

Det är inte bara nya svenskar som ska integreras. Alla behöver integreras, även etablerade svenskar. Integration betyder inte att den ena parten ska anpassa sig till den andra eller att alla ska tänka, göra och känna lika. Integration handlar om ömsesidighet.[24]

Hur vi ska förstå denna tanke är oklart eftersom den kultur som de etniska svenskarna ska integreras i inte finns än, vilket gör integrationen logiskt omöjlig. Invandrarna i sin tur kommer från många olika kulturer och de etniska svenskarna kan inte låta sig integreras i alla dem. Det rör sig ju om hundratals olika folkslag.

Nej, den enda rimliga vägen att gå är att låta det etniska svenska vara utgångspunkten för vad som ska utgöra en gemensam samhällelig kultur och en gemensam nationell identitet, och låta detta vara normerande för alla. Och det låter sig göras om den stora etniska majoritetsgruppen agerar som exemplet med familjemiddagen visar. Om familjemiddagen utökas med ytterligare en maträtt för att tillfredsställa en enskild person kan gemenskapskänslan bevaras utan att någon annan förlorar på det. Den ende som blir upprörd är den som menar att det viktiga med middagen skulle vara att alla vid bordet åt exakt samma mat.

Att basen för vår övergripande samhälleliga kultur måste vara den etniska svenska är för att den är den minsta gemensamma nämnaren för alla folkslag som bor i Sverige. Det finns inte en uppsättning kulturneutrala seder som kan användas som fungerar i alla lägen över hela jorden. Det som finns till hands är den stora etniska gruppens seder som finns på plats sedan gammalt. Dessa är givetvis färgade av just denna grupps historia, vilket kan uppfattas som godtyckligt, men något alternativ finns inte.

Därtill är det orimligt att begära av dem sedan bor i landet och har hemortsrätt där att de ska byta ut sina seder på grund av att människor från andra länder har flyttat in.

Samma sak bör rimligen också gälla för hur vi ser på vår gemensamma nationella identitet. Basen bör vara den som redan existerar, som förvisso är knuten till en särskild etnisk grupp, men vad hindrar denna etniska grupp att låna ut sitt namn till andra etniska grupper? Om människor kan adoptera barn och säga att de är ens riktiga barn och ge dem sitt namn kan den etniska folkgruppen svenskarna göra detsamma; kalla sina invandrare för adopterade svenskar.

Det finns två missuppfattningar när det gäller den etniskt svenska kulturens ställning och som tyvärr är väl utbredda i debatten och ofta omsatt i verklig politik.

Det ena är föreställningen att om det kommer in en utländsk sed i samhället petar den ut en äldre svensk. Föreställningen är felaktig eftersom den förutsätter att det bara kan finnas en viss uppsättning seder i ett land och om något ska tillföras måste något annat först kastas ut. Ibland händer detta naturligtvis, som när julbocken ersätts av jultomten, men den etniskt svenska kulturen utökas ständigt med diverse utländska påhitt. Mexikansk taco, italiensk pizza, turkisk kebab och amerikanska hamburgare är maträtter som idag är etniskt svenska även om de var osvenska från början. De är etnisk svenska idag eftersom den etniska folkgruppen svenskarna har gjort dem till sina och skapat sina egna sociala mönster för när de ska ätas och hur.

Därmed inte sagt att det inte finns seder som är ursvenska och som härstammar från vikingatiden men som lever kvar, ibland kanske till och med i oförändrat skick. Vissa vill säkert hävda att endast dessa ska räknas som ”äkta etniskt svenska”, men ska en sådan hård linje dras blir det inte mycket kvar. Exempelvis faller de flesta folkdanser bort, som exempelvis polskan, som importerats från kontinenten och som antas komma från Polen. Som Wikipedia berättar är flera av de mest kända svenska visorna polskor: Hej tomtegubbar, Räven raskar över isen, Prästens lilla kråka och många fler.[25] Dessa kan ju inte sägas vara polska visor därför att musikstilen och dansen möjligen har sitt ursprung i Polen.

Nej, det vi vet om etniska kulturer är att innehållet förändras över tiden. Det gör inte innehållet mindre ”äkta svenskt” på något vis, men de är föränderliga.

Den andra missuppfattningen är svårare att komma tillrätta med eftersom den tyvärr ofta ges politiskt stöd. Det är idén att majoriteten måste ge upp sin egen kultur för att vara inkluderande mot minoriteterna.

Tydligast visar sig detta problem när det är dags för skolavslutning. Det är sed på många håll i Sverige att skolavslutningar hålls i kyrkan, med konfessionella inslag som bön och psalmsång. Men inför varje jul- och sommaravslutning blir det bråk om det religiösa innehållet ska accepeteras eller inte. Vissa menar att ickekristna elever då utesluts ur gemenskapen eftersom de omöjligen kan tillägna sig kristna religiösa seder.

I grunden måste även detta sägas bygga på en felaktig föreställning om att bara likhet kan skapa gemenskap. Det bygger på föreställningen att alla måste äta samma mat, ha samma typ av kläder, gilla samma musik, titta på samma tv-program, läsa samma böcker och tro på samma gud på samma sätt för att vi ska kunna känna att vi är en gemenskap.

Båda dessa föreställningar har det gemensamt att de ser den etniska kulturen som fixerad, som omöjlig att rubba på. Den etniskt svenska kulturen sägs ha ett bestämt innehåll. Antingen köper man hela paketet eller ingenting. Ingenting kan bytas ut eller ändras och ingen får välja de delar som passar och avstå annat.

Denna rigida syn på vad det etniskt svenska innehåller menar jag är felaktig och den tar inte hänsyn till hur människor faktiskt beter sig. Det är det jag menar med att vi egentligen redan vet hur vi ska göra för att behålla och underhålla vår existerande etniska kultur men göra den inkluderande. Som middagsexemplet visar finns det praktiska lösningar som vi redan använder oss av.

Men finns det inte en punkt där förändringarna ändå är så stora att man kan säga något omistligt gått förlorat? Även om vi vet hur vi ska inkludera människor som av någon anledning inte kan anpassa sig till den äldre kulturen kan denna grupp bli stor och kräva omfattande anpassning från majoritetens sida. Att inkludera någon enstaka person med annorlunda önskemål om mat vid familjemiddagen är inte ett problem, men låt säga att de plötsligt var många fler?

Det är sannolikt många som fruktar att invandringen till Sverige riskerar att ha den effekten på den svenska etniska kulturen och att den därför förändras till oigenkännlighet. Frågan är rimlig att ställa och bör inte avfärdas som ett utslag av rädsla för förändring eller fiendskap gentemot främlingar.

Jag tror att lösningen på problemet alltjämt är att använda den etniska svenska gruppens kultur som basen för hela nationens kultur trots att de nya minoritetsgrupperna kan vara mycket stora. Om vi tror att ett samhälle behöver en övergripande samhällelig kultur för att fungera finns inget alternativ till att använda sig av den etniska kultur som redan är på plats. De invandrare som har kommit till Sverige kommer från många olika länder och har ingen gemensam identitet invandrarna sinsemellan. Helt utan den etniskt svenska gruppen behöver de ett sätt att umgås sinsemellan. Vilka seder ska de använda sig av? Vilket språk? Sederna är inte desamma i Afghanistan som i Somalia. Iranier och irakier talar inte samma språk. I slutändan blir därför majoritetskulturen den som alla kan anpassa sig till.

Vad kan göras mer konkret?

Jag har skrivit om vad staten kan och bör göra när det gäller att skapa nationell sammanhållning, men det är viktigt att understryka att gemenskap i grunden är något som människor själva måste vilja uppnå och arbeta för. Och de gemenskaper som uppstår när människor själva sluter sig samman är alltid tusen gånger starkare och mer äkta än de myndigheterna kan skapa. Detta gör att politikens möjligheter att åstadkomma något är begränsade redan från början.

Men om vi ändå utgår ifrån det hittills förda resonemanget som säger att gemenskap är viktig i ett land, att detta hänger samman med uppfattningen om gemensam identitet, att den nationella identiteten inte är densamma som den etniska identiteten och dessutom formbar, att det finns ett visst utrymme för staten att agera utan att kränka principen om att alla människor ska rätt att forma sina egna liv, att ett land behöver i alla fall någon form av gemensam kultur på övergripande nivå samt att utgångspunkten för att skapa en gemensam kultur och identitet bör vara den största folkgruppens seder och traditioner; vad skulle konkret kunna göras?

Svaret på den frågan begränsas givetvis bara av den egna kreativiteten, men här är några exempel. En del är nytt och en del görs redan men kan utökas och förstärkas.

Nationalitetsbegreppet. Staten kan i sitt eget språkbruk börja tala om invandrare med svenskt medborgarskap som svenskar men erkänna att de har en annan etnisk härkomst. Den kan säga att nationalitet och etnicitet är olika saker och erkänna att människor de facto har ”bindestrecksidentiteter”. En invandrare från exempelvis Kurdistan är svensk-kurd och på så vis svensk, svensk genom att ha blivit ”adopterad” av gruppen svenskar. Det är en kraftigare markering av nationell samhörighet än att tala om medborgarskapet eftersom medborgarskapet är en juridisk konstruktion, en praktisk nödvändighet, men ingenting som talar om att vi är en gemenskap där vi bryr oss om varandra, stöttar och hjälper varandra.

Svenska språket. Få kulturella institutioner i ett samhälle har större symbolisk och samtidigt praktisk betydelse än det gemensamma språket. Svenskans roll i samhället är inte hotad på något sätt och alla invandrare erbjuds möjlighet att läsa svenska. Acceptabel svenska som grund för medborgarskap är något som skulle kunna övervägas, även om man måste erkänna att undantag måste göras för äldre personer som inte har möjlighet att lära sig ett nytt språk.

Statliga ceremonier och symboler. Sverige har ett mycket blygsamt statsceremoniellt liv. Vi har en nationaldag som vi inte firar med någon större entusiasm, eftersom den inte är kopplad till något levande minne som en dag för självständighet eller liknade. Riksdagens högtidliga öppnande är också mycket blekt och ingenting som väcker allmänhetens intresse. Ytterligare ett exempel är att hela det kungliga ordensväsendet ligger i träda sedan 1974. Få vet att Sverige precis som alla andra länder i världen har statsordnar som delas ut under högtidliga former. Till skillnad från andra länder delar vi bara ut dem till utländska medborgare och medlemmar av kungahuset (märkligt nog delas ändå kungliga medaljer ut).

Den enda del av det statsceremoniella livet som är levande och tillför en känsla av nationell samhörighet och stolthet är kungahuset. Att bevara monarkin får i detta sammanhang ses som en självklarhet. Att införa republik vore ett grundskott mot hela idén om att bygga upp en gemensam nationell identitet.

Det statsceremoniella livet kan således förbättras. Ett förslag är att utnyttja försvarsmaktens traditioner med högvakt och parader. I de flesta länder har försvarsmakten traditionellt sett viktiga ceremoniella funktioner och detta kan utnyttjas i ännu högre utsträckning än idag. Listan över förslag kan säkerligen göras längre.

Kulturarvet. Om vi tänker oss att vi behöver en gemensam identitet, att utgångspunkten för detta ska vara det etniska svenska, blir det viktigt att försäkra sig om att minnet av vad denna grupp har gjort och upplevt i det förflutna lever kvar. Det svenska folket har efter århundraden lämnat efter sig en kulturskatt. Den består av sånger, dikter och litteratur men även av byggnader och hemslöjd och mycket mer. Staten bedriver redan en politik för att bevara detta, men hur levande är det i medvetandet hos allmänheten i stort?

För bara en eller två generationer sedan var alla skolelever tvungna att läsa samma litteratur. Här ingick Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg och Frithiofs saga av Esaias Tegnér. Detta gjorde att litterära verk som dessa användes som gemensam referenspunkt för allt möjligt.”Släpp ingen djävul över bron!” används som ett allmänt uttryck i svenska språket för att sätta stopp för något. Som bekant kommer detta från historien om Sven Duva i Fänriks ståls sägner.

Den gamla tidens läslistor kommer måhända inte tillbaka i skolan men det finns onekligen en poäng i att alla i landet under sin utbildning läser samma litterära verk. Inte minst gäller detta för invandrare som inte kan räkna med att de ska lära sig vilka de stora svenska författarna var på samma sätt som dem som växer upp i Sverige gör. Även den som inte har fått höra talas om namn som Carl Michael Bellman, Evert Taube eller Selma Lagerlöf under sin skolgång kommer förr eller senare under sin uppväxt ändå att stöta på dem. Men hur är det för den som kommer till Sverige i vuxen ålder och endast får SFI (svenska för invandrare) som introduktion till landet, men inte mer? Kommer han att lära sig vem Evert Taube är? Det är inte säkert.[26]

Svensk historia. Näst efter språket är förmodligen kunskapen om folkets historia det mest betydelsefulla för hur vi ska se på vår nationella identitet. Identiteten är svaret på frågor som ”Vilka är vi? Var kommer vi ifrån?”. Svaren på dessa frågor kan man bara få genom att lära sig folkets historia. Ett folk har en levnadshistoria på samma sätt en människa har det. Vill man veta något om vem en människa är frågar man henne om hennes liv. Var kommer hon ifrån? Vad har hon gjort i sitt liv? Vad jobbar hon med? Vad har hon för bakgrund? Det är inte annorlunda för den som vill veta något om ett land. Lär man sig landets historia förstår man hur folket är.

Nu lär sig väl alla skolbarn i Sverige svensk historia? Ja, så är det, men återigen är det ingenting som den som flyttar in till Sverige som vuxen får del av automatiskt. Det ingår inte i den grundläggande SFI-undervisningen att lära sig svensk historia.[27] Alla kommuner i Sverige bedriver vuxenutbildning och där finns möjlighet att exempelvis läsa historia, men då är det fråga om att läsa den vanliga gymnasiekursen i historia. Det är inte alla som tycker att historia är ett viktigt ämne ens bland infödda svenskar och man kan därför knappast räkna med att samtliga invandrare ska anmäla sig till Komvux för att få en chans att lära sig Sveriges historia.

Att kunna svensk historia och att själv uppfatta sig vara en del av den är dock inte samma sak. När uppfattar en person att hon är en del av ett kollektivs historia? När börjar hon tänka i termer av att det som står i historieböckerna om Gustav Vasa och Karl XII är en del av hennes historia? Om hon invandrar från Kurdistan, och har levt där i större delen av sitt liv, tänker hon sannolikt att hon är en del av Kurdistans historia snarare än en del av Sveriges, och kunskap om svenska folkets underbara öden och äventyr gör inte automatiskt att hon ser detta som sitt folks historia.

Här är inte platsen att reda ut exakt hur identitetsformering sker. Att identiteter formas och omformas kan det dock inte råda något tvivel om. När människor ingår i ett kollektiv börjar de förr eller senare tala om sig själva som ett vi. Samma sak sker även med dem som flyttar in i redan existerande kollektiv. Hon är en främling först och talar om sin nya grupp som de. Men någonstans längs vägen skiftar det och hon börjar säga vi istället. Samma sak antar jag sker när det gäller hur hon ser på sitt nya kollektivs historia. Först är svenskarnas historia deras men senare blir den vår.

Till sist vill jag också nämna internationella idrottsevenemang som betydelsefulla för den nationella identiteten. Av någon anledning som jag inte kan förklara är idrott ett område där det är fritt fram att ge uttryck för sina nationalistiska känslor utan att någon misstycker. Alla de varningsord som alltid förekommer annars när nationalistiska känslor kommer på tal är som bortblåsta. Nu bestämmer inte staten över idrottsrörelsen i Sverige men det är värt att nämna idrottens betydelse eftersom den mer tydligt än något annat visar att det finns samhörighet svenskar emellan, och att svensk i dessa sammanhang aldrig syftar på etniska svenskar utan även på samer som t.ex. Börje Salming.

Slutord

Uppgiften i denna rapport är att försöka ta reda på om det finns något som vi med politikens hjälp kan göra för att bygga gemenskap i ett land med stor invandring, och att göra detta utan att kränka vars och ens personliga frihet.

Mitt argument kan kort sammanfattas i ett antal teser:

  • Gemenskap i ett land är viktigt.
  • Ett land behöver en gemensam identitet.
  • Den nationella identiteten måste inte var densamma som den etniska identiteten och är dessutom föränderlig.
  • Det finns ett visst utrymme för staten att påverka människors föreställningar om gemenskap och identitet utan att kränka principen om att alla människor ska ha rätt att forma sina egna liv.
  • Ett land behöver någon form av gemensam kultur på övergripande samhällelig nivå.
  • Utgångspunkten för skapandet av en gemensam samhällelig kultur och gemensam nationell identitet bör vara den etniska svenska gruppens kultur och identitet.

Slutligen har jag gett några exempel på konkreta politiska åtgärder som skulle kunna användas, eller som används men skulle kunna utvecklas.

Nu är den intressanta frågan om det alls fungerar. Vilka skulle de främsta invändningarna vara?

En första invändning har jag redan nämnt, och det är att staten inte är den bästa kandidaten när det gäller att initiera känslor av gemenskap hos människor. Vi talar här om människors inre upplevelser och även om staten vill påverka dem brukar det ofta inte vara möjligt. Många vill inte att staten ska ha den rollen alls och vägrar därför lyssna redan från början.

Jag ifrågasätter inte att det är på detta vis, och vill verkligen inte påstå att jag kommit med ett evangelium som ska rädda landet. Ambitionen är betydligt mer blygsam än så. Jag har velat visa att det finns vissa saker som staten kan göra som inte inkräktar på människors frihet utan som snarare förbättrar deras möjligheter till att leva sina liv som de vill. Staten är inte helt hjälplös när det gäller att stödja människor att hitta gemenskap med sinsemallan trots stora kulturella skillnader. I slutändan kommer kanske statens insats att vara mycket liten, men den har i alla fall några saker som den skulle kunna hjälpa till med, exempelvis få ordning på sitt statsceremoniella liv och förstärka sina kulturhistoriska institutioner.

Vad gäller ceremonier vet jag att många i Sverige tycker att riter är pinsamma. Inte minstanses hela idén om att hålla sig med ett kungahus pinsam eftersom alla medeltida idéer om kungens upphöjdhet är borta ur samhället. Men jag anser att vi ska vara glada över att vi har kungahuset kvar eftersom det ger oss goda möjligheter att utveckla det statsceremoniella livet utan att behöva börja om från början. Det är otroligt svårt att skapa nya traditioner som folk i allmänhet uppfattar som genuina och verkligen vill delta i. Se hur nationaldagen i Sverige inte firas trots att staten beslutat att det ska vara en röd dag.

Ytterligare en stående invändning som ofta förekommer i Sverige handlar om att nationella känslor är farliga, eftersom nationalismen har varit till så stor skada i världen.

Nu är det strängt taget bara ett land som har låtit sin nationalism spåra ur så till den milda grad att den anstiftade världskrig och folkmord samtidigt, och det är Tyskland. Det finns många exempel på där nationalismen istället har räddat människor från förtryck. Skulle det finländska folket inte ha uppmanat varandra att stå emot Sovjetunionens invasion på grund av att nationella känslor är farliga? Och hur gick det egentligen till när Sovjetunionen självt krossade Hitlertyskland? Insisterade man på att hålla tillbaka folkets nationella känslor eller manade man dem till uppoffringar för att vinna Det stora fosterländska kriget? Var det inte också så på västsidan? Var det inte patriotiska känslor som fick människor i de demokratiska staterna att som fria män dra i fält mot nazisterna?

I Sverige håller vi ofta tillbaka de nationella känslorna för att vi är rädda för den irrationella chauvinism som Tyskland en gång uppvisade, men vi glömmer att det är samma känslor som räddat många länder från förtryck. Vilka är det därför som beter sig irrationellt? Finländare som stolt firar att deras land funnits i hundra år och överlevt en attack av Sovjetunionen eller svenskar som inte törs säga att de är stolta över sitt land trots att det inte gjort en fluga förnär på mer än 200 år?

I någon mån tror jag således att staten kan underlätta för oss som bor i Sverige att utveckla en gemenskap och en gemensam identitet. Jag räknar inte med underverk, men staten är inte hjälplös. Därför vill jag avsluta på samma sätt som jag började, med familjemiddagen. Det vi vill undvika är att staten tvingar sig på oss och trycker ned något i halsen på oss som vi inte vill ha. Men att servera någon en maträtt är inte detsamma som att tvinga personen ifråga att äta den.

Invandringen till Sverige har gjort att vi har många nya människor vid middagsbordet. De kommer från hundratals olika kulturer och saknar kunskap om vår kultur och våra traditioner. De vet inte vad det är för mat vi äter. De vet inte om att den är god och något som de kan komma att uppskatta. Gör vi då fel om vi erbjuder dem att äta den mat som vi själva gillar? Begår man en kränkande handling mot dem om man bjuder dem till bords och visar vilket utbud som finns? Är det inte snarare så att man visar sig generös och gästfri?

När Per Albin Hansson myntade begreppet folkhemmet tog han en bild som redan fanns hos människor och förklarade att han ville bygga en gemenskap. Liknelsen med hemmet var ett enkelt sätt att beskriva vilka värderingar som skulle vara rådande. Det var ett pedagogiskt knep som gick hem, men hade också en reell politisk innebörd i att Socialdemokraterna med honom tonade ned klasskampsretoriken, som många uppfattade som splittrande.

Idag behöver Sverige en liknande idé för att skapa enighet. Vi har en etnisk grupp, svenskarna, som tagit emot en stor grupp invandrare. Någon gemenskap mellan dem och invandrarna finns inte sedan tidigare. Men vi är egentligen inte ovana att hantera främlingar. Per Albin Hansson påminde människor om att vi redan visste vad som utmärker det goda samhället: det skulle vara som den goda familjen. På samma sätt kan vi tänka om invandringen. De nya gästerna vid middagsbordet är ännu främlingar, men ett sätt att göra dem mindre främmande är att ge dem en möjlighet att bli en del av gemenskapen genom att erbjuda dem att ta del av den mat som står framdukad. Inte tvinga någon, utan bara ge dem en möjlighet att ta del av maten.

Noter

[1] Nilsson, 2014.

[2] Olsson, 2011, sid. 128 ff.

[3] Det givna exemplet är Adolf Hitlers syn på Tyskland: ”Och vi vet att framför oss ligger Tyskland! I oss marscherar Tyskland! Efter oss kommer Tyskland!” Tal till ungdomen vid partidagarna i Nürnberg 1934. Med denna inställning, att det tyska folket är ett ting i sig som ska värnas, blir individerna obetydliga.

[4] Hitler startade ett krig för att göra idén om Tyskland stor. Det finländska folket försvarade sig inte för att idén om Finland skulle leva för evigt i historien, utan för att människorna i Finland annars hade underkuvats av Sovjetunionen.

[5] Kymlicka, 1998, sid 58 ff.

[6] Heinö Johansson, 2009, sid 16 ff. För en vidare diskussion om statsproblemet i demokratiseringsprocesser se Linz & Stepan, 1996, sid 16 ff.

[7] Putnam, 2006.

[8] Sverigedemokraternas principprogram 2011.

[9] Korn 2014.

[10] Dagens Nyheter, 17 december 2014.

[11] Walzer 1998, s. 51.

[12] Per Albin Hansson citerad i Lagergren 1999, s. 58.

[13] Tingsten 1967, s. 147 ff.

[14] Isaksson 1996, s. 184 ff.

[15] Isaksson 1996, s. 184 ff; Lagergren 1999.

[16] Johansson Heinö 2015, s. 148.

[17] Rawls 1979 (1971); Mulhall & Swift 1992.

[18] Ibid. s. 46 f.

[19] Ibid. s. 116 och 137.

[20] Ibid. s. 186 ff.

[21] Ibid. s. 119.

[22] Jfr. Walzers sätt att tänka om bindestrecksidentiteter. Se not 11.

[23] Ibid. s. 201.

[24] Individuell människohjälp 2017.

[25] Wikipedia, Polska (dans), citerat 5 januari 2017.

[26] Olsson 2016.

[27] Skolverket 2016.

Referenser

Dagens Nyheter, 17 december 2014, Folkrättsjurist: Björn Söder har rätt.

Heinö Johansson, Andreas, 2009, Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige, Gleerups förlag, Malmö.

Heinö Johansson, Andreas, 2015, Farväl till folkhemmet: Frihet, jämlikhet och sammanhållning i invandrarlandet Sverige, Timbro förlag, Stockholm.

Individuell människohjälp, Det nya landet, januari 2017, http://detnyalandet.nu.

Isaksson, Anders, 1996, Per Albin III: Partiledaren, Wahlström & Widstrand förlag, Stockholm.

Korn, Dan, 2014, ”Varför både Björn Söder och hans kritiker har fel”, Dan Korns blogg, 24 december.

Kymlicka, Will, 1998, Mångkulturellt medborgarskap, Bokförlaget Nya Doxa, Nora.

Lagergren, Fredrika, 1999, På andra sidan välfärdsstaten: En studie i politiska idéers betydelse, Brutus Östlings förlag Symposion, Eslöv.

Mulhall, Stephen & Adam Swift, 1992, Liberals & communitarians, Blackwell publishers, Oxford.

Nilsson, PM, 2014, Ledare: Sverige är ett system mer än ett folk, 3 januari.

Olsson, Stefan, 2011, Handbok i konservatism, Atlantis förlag, Stockholm.

Olsson, Stefan, 2016, ”Hur förtryckande är en sång av Evert Taube?”, Norrköpings Tidningar, 27 september.

Przeworski, Adam, 1991, Democracy and the market: Political and economic reforms in Eastern Europe and Latin America, Cambridge University Press, Cambridge.

Putnam, Robert D., 2006, “E pluribus unum: Diversity and community in the twentyfirst century”. The 2006 Johan Skytte prize lecture, Scandinavian Political Studies, nr 32.

Rawls, John, 1999(1971), A theory of justice, Oxford university press, Oxford.

Skolverket 2016, Kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare: Kursplan och kommentarer.

Sverigedemokraternas principprogram 2011.

Tingsten, Herbert, 1967, Den svenska socialdemokratins idéutveckling, Tidens förlag, Stockholm.

Walzer, Michael, 1998, Om tolerans, Atlas, Stockholm.

Wikipedia, Polska (dans), citerat 5 januari 2017.