Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se
Rapporter
Välfärd

Liberala lärdomar från Landskrona

Drygt tio år har gått sedan den traditionella arbetarstaden Landskrona avskedade den socialdemokratiska kommunledningen, och övergick till en säregen koalition bestående av Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet, med Sverigedemokraterna som vågmästare. Sedan dess har staden fått nytt liv. Nya attraktiva bostadsområden har byggts, eller är på väg att byggas. Skolresultaten har vänt tydligt uppåt, även där 95 procent av eleverna har utländsk bakgrund. Otryggheten och gängkriminaliteten har pressats tillbaka. Hur gick det till, och vad kan en alltmer förlamad rikspolitik lära av den skånska kommunen som brottades med utanförskap och otrygghet långt innan frågorna slog igenom på nationell nivå?

Rapportförfattaren Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.

Inledning

Framtidstro är politisk hårdvaluta i en tid där allt mer tid ägnas åt frågan om hur auktoritär populism, till höger och vänster, kan motverkas.

Landskrona är en kommun som under lång tid brottats med de samhällsproblem som de senaste åren kommit att dominera den politiska debatten: dåliga skolresultat, stor invandring, segregation och brottslighet. Det är också en kommun dominerad av tillverkningsindustri och som drabbats hårt av industrinedläggningar.

Landskrona skulle med andra ord kunna vara precis den typ av plats, som medierapporteringen de senaste åren varit fylld av, där arga män i frustration över förlorade arbetstillfällen och stor invandring lägger sin röster på högerpopulister. Det var också i Landskrona Sverigedemokraterna fick ett av sina första stora genombrott i samband med valet 2006. Sett till de demografi och socioekonomi borde det med andra ord vara en kommun politiskt dominerad av Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Men i stället styrs kommunen sedan tio år tillbaka av en Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet, i den så kallade Treklövern. När Treklövern, som regerar i minoritet, tillträdde vid årsskiftet 2006/2007 var den ingen som trodde att den skulle bli långvarig. Tio år senare kan den ta åt sig äran för att ha kommit en bit på vägen i arbetet med att bryta den samhällsutveckling som fick många att tvivla på om det fanns en framtid för Landskrona.

Det här är historien om hur en liten kommun under tio års tid försökt hantera de samhällsproblem som svensk politisk debatt i dag kretsar kring, samtidigt som partierna tvingats manövrera i en värld av treblockspolitik som på nationell nivå först kommit att diskuteras de senaste åren.

Men framförallt är det en berättelse om hur politiken kan återupprätta framtidstron när den gått förlorad.

När fabrikerna tystnade

Landskrona var drömmen om folkhemmet.

Länge var staden vid Öresund, mellan Helsingborg och Malmö, oerhört framgångsrik. Här tillverkades järnvägsvagnar och det var här grunden lades för både svensk flyg- och bilindustri. Här fanns ledande företag inom växtförädling, tillverkare av konstgödsel och en stor textilindustri.

Men framförallt kom staden att definieras av varvet, som grundades 1915. När Öresundsvarvet stod på sin topp 1974 hade det 3 000 anställda. Till det kom en lång rad småföretag som fungerade som underleverantörer, till vad som sågs som både Landskronas stolthet och framtid.

Några år tidigare hade containerfartyget Nihon levererats till Svenska Ostasiatiska Kompaniet och slagit hastighetsrekord i världsomsegling 42 dygn, 8 timmar 47 minuter.

Människor var stolta över sina arbeten och de ledande företag de arbetade på. Landskrona var som Dagens Nyheter redan 1901 konstaterat i ett reportage en “arbetets stad”.[1] Det satte även sin prägel på politiken i kommunen. Socialdemokraterna kom till makten i kommunen första gången våren 1919, då det första valet med allmän kommunal rösträtt hölls. När alla röster hade räknats den 27 mars hade Socialdemokraterna vunnit 22 av 40 platser i fullmäktige.

Socialdemokraterna kom att behålla den egna majoriteten fram till 1991, då man förlorade den bara för att återkomma tre år senare. Det moderna Landskrona var en kommun som byggdes av en arbetarrörelse som levde i symbios med de stora företagen.

Men den optimism och framtidstro som präglade Landskrona och folkhemssverige skulle på några få år förbytas i dess motsats. För det är svårt att hitta någon plats där det det sena 1970-talets strukturomvandling slog lika hårt

Schlasbergs, en av Sveriges äldsta textilindustrier, gick i konkurs strax före jul 1978. Samtidigt hade marken börjat skaka under varvet. ”Ska statsmakterna riva Landskrona”, undrade kommunalrådet Bengt Öhrvik i september 1978 då flera tusen tusentals landskronabor samlats i kommunens idrottshallen för att lyssna på industriministern Nils G Åsling och debattera varvets framtid.[2]

För de allra flesta var det svårt att ta till sig att varvet gått från att vara lönsamt under stora delar av 1970-talet till att några få år senare vara konkursfärdigt.. En lång kamp, med stora återkommande demonstrationer, fördes för att rädda varvet. Men den 2 juni 1981 fattade riksdagen beslut om att lägga ner Öresundsvarvet och i december 1982 levererades det sista fartyget, nummer 282 i varvets historia. 2 500 personer förlorade sina jobb. Det var då den hittills största företagsnedläggningen i svensk historia.

Samtidigt började andra företag dra ner på antalet anställda. På några få försvann närmare 4 000 industrijobb i en kommun med cirka 36 000 invånare. Med dessa försvann en hela den social struktur som utmärkt Landskrona, och med det stoltheten och identiteten.

Utanförskapet mitt i stan

För Socialdemokraterna i Landskrona var bostadsbyggandet symbolen för det politiska projektet. Precis som på andra ställen i Sverige handlade det om att bygga bort trångboddhet och ge människor möjlighet att flytta till modernare lägenheter. Men det handlade minst lika mycket om att möjliggöra den inflyttning som krävdes för att kunna tillgodose vad som upplevdes vara ett aldrig sinande behov av arbetskraft hos varvet och de andra industriföretagen i kommunen. Något som inte minst tillgodosågs genom en betydande arbetskraftsinvandring från Danmark, Finland och Jugoslavien.

1965 stod 2 400 sökanden i kommunens bostadskö. Prognosen från kommunens sida var att det den kommande femårsperioden behövdes drygt 4 500 nya lägenheter. Resultatet blev miljonprogramsområdena Pilängen och Koppargården, som stod klara för inflyttning i början av 1970-talet.

Men redan då hade bostadsbristen vänts till sin motsats. 1972 var problemet outhyrda lägenheter och det talades om om ”isolering, tristess och bråk” i de nya miljonprogramsområdena. 1979 stod det kommunala bostadsbolaget Landskronahem med över 400 outhyrda lägenheter och en akut ekonomisk kris.[3] Samtidigt minskade befolkningen i spåren av varvsnedläggningen, vilket ytterligare bidrog till antalet tomma lägenheter.

Landskrona blev känt som en plats med många tomma lägenheter. Denna situation är avgörande för att förstå framväxten av de problem som kom att prägla Landskrona i början av 00-talet.

Både för Landskronahem och stadens privata fastighetsägare blev utmaningen att fylla de tomma lägenheterna. En sätt var att låta det dåvarande Invandrarverket omvandla tomma lägenheter till flyktingförläggning. 1986 stod en sådan förläggning med plats för 600 flyktingar färdig.

Under 1994 och 1995 kom cirka 2 000 bosnier och kosovoalbaner till Landskrona i spåren av kriget på Balkan. Det handlade om familjer som fått uppehållstillstånd och för att slippa bo på en flyktingförläggning lockats till Landskrona av kommunens många små privata fastighetsägare med tomma lägenheter i äldre hus i centrala Landskrona.

Det förekom också att stadens privata fastighetsägare, kom överens med andra kommuner om att erbjuda lägenheter till människor med försörjningsstöd i utbyte mot en deposition motsvarande några månadshyror. På sätt exporterades andra kommuners sociala problem och kostnader för försörjningsstöd till Landskrona. På motsvarande sätt förekom det att fastighetsägare annonserade på svenska fängelser, om möjligheten att få lägenhet och försörjningsstöd i Landskrona efter avtjänat straff.

Medan utanförskapsområden normalt sett förknippas med miljonprogram utanför stadskärnorna kom många av Landskrona sociala problem att koncentreras i centrum och den centralt belägna stadsdelen Öster. Situationen i Landskrona kom därmed att påminna om den som finns i många amerikanska storstäder, med stadskärnor präglade av sociala problem och kriminalitet, medan de ekonomiskt välmående delarna av befolkningen bor områden utanför staden och i möjligaste mån försöker undvika stadskärnan.

Genom att bostadsbyggandet i Landskrona varit helt inriktat på hyresrätter blev det samtidigt svårt för kommunen att locka till sig invånare som föredrog att äga sin bostad. Landskrona hade blivit en kommun präglad av en hög andel utrikesfödda som stod utanför arbetsmarknaden, omfattande bidragsberoende, hög kriminalitet och sjunkande skattekraft.

Det socialdemokratiska Landskrona hade nått vägs ände.

Kriskommunen

Valåret 2006 var Landskrona en kommun där det satt brunt papper i fönstren på butikslokaler i bästa centrumläge. Oron över brottsligheten i centrala Landskrona var både påtaglig och högst befogad. Kommunen befann sig i snabbt nedåtgående negativ spiral, och hade misslyckats med att bryta den utveckling som inletts med varvsnedläggningen 25 år tidigare.

Den som tog del av statistiken offentliga statistiken, och jämförde Landskrona med andra kommuner i regionerna, kunde konstatera att siffrorna talade ett tydligt språk. Det utbetalade försörjningsstödet hade sedan 1990 ökat med 223 procent, jämfört med 61 procent i Malmö och 75 procent i riket. 17 procent av alla barn i Landskrona växte i bidragsberoende hushåll, jämfört med sju procent i landet som helhet. Anmälda grova brott hade de första åren på 2000-talet ökat med 60 procent, jämfört med 15 procent i Malmö och 11 procent i riket. Utbildningsnivån var låg bland kommunens invånare, och närmare 40 procent av eleverna gick ut grundskolan med underkänt i ett eller flera ämnen. Samtidigt fortsatte arbetstillfällen att försvinna från kommunen. Med alla mått mätt utvecklades kommunen åt fel håll.[4]

Det talades om en kollektiv uppgivenhet och en utbredd känsla av att det inte fanns någon framtid i Landskrona.

Det var bakgrunden till det upprop sju lokala företagare företagare tog initiativ till våren 2006:

Det gick inte längre att gå runt och bara knyta näven i fickan”, heter det när en av företagarna Peter Billquist i dag beskriver initiativets tillkomst.[5]

Under rubriken “Något har gått snett med Landskrona” skrev företagarna till stadens politiker och pekade på hur Landskrona samtidigt som allt fler talade om Öresundsregionen som en av de främsta tillväxtregionerna utveckling gick i rakt motsatt riktning. Landskrona hade, konstaterade de, blivit en “en stad med växande sociala problem, stagnerat näringsliv och ett centrum präglat av butiksdöd och kriminalitet” – en stad som “tillåtits förfalla år efter år.[6]

För att vända utvecklingen krävdes, argumenterade de sju företagarna, en befolkningssammansättning som mer liknade riksgenomsnittet: “Landskrona behöver inflyttning av familjer som har jobb och en rimlig ekonomi för att skapa balans i befolkningsstrukturen. Dessa människor har valfrihet. För att få dessa att välja Landskrona framför alla andra alternativ, måste man ha något attraktivt att erbjuda. Något som alla andra kommuner inte har i samma utsträckning. Dessbättre är Landskrona lyckligt lottad härvidlag. Stadens långa kustremsa ger stora möjligheter för byggnation av attraktiva bostäder.” Att bygga bostäder vid vattnet och att åstadkomma en bättre balans mellan hyres- och bostadsrätter var med andra avgörande.[7]

Mycket av det som företagarna skisserade hade diskuterats inom kommunledningen långt tidigare. Men förslagen hade stupat både på socialdemokratins oförmåga att frigöra sig från bilden av Landskrona som arbetarstad där folk bor i hyresrätt och på små egenintressen bland kommunens borgerliga politiker, som rädsla att komma för nära nya vägar och bebyggelse.

Många talar idag om att det var enklare för Socialdemokraterna att låta skatteutjämningen finansiera ökade sociala problem och en dålig skattebas, än att ta till sig idéer om hur staden skulle kunna utvecklas. Staten försörjer oss ändå, och om människor med goda inkomster flyttar in tappar vi statsbidrag, tycktes många resonera. “Varför stämmer inte kommunpolitikernas bild av verkligheten med den verklighet vi mötet i vardagen”, frågade sig de sju företagarna.[8]

På ett politiskt plan hade diskussionen kring framtiden strypts.

Men att låtsas som ingenting går bara ett tag. Samtidigt som Socialdemokraterna valde att ignorera företagarna, fick deras utspel stort genomslag landskronaborna och bland de borgerliga politikerna i kommunen. De sjus initiativ bidrog att sätta ord på vad många Landskronabor upplevde i sin vardag och bidrog tillsammans med en omfattande debatt om otrygghet och brottslighet till att Socialdemokraterna förlorade makten i kommunen hösten 2006.

I valet blev Folkpartiet största parti på den borgerliga sidan, med 22,5 procent av rösterna. Partiets valmaterial kretsade kring behovet av att bygga upp staden igen, och återigen göra den till en attraktiv plats att bo på. De sju företagarnas tankar kring att bygga attraktiva bostäder vid Öresund var en central del tillsammans med en klassisk borgerlig politik som betonade trygghet och brottsbekämpning, en välfungerande skola och vikten av egen försörjning.[9]

Folkpartiet stack inte under stol med det dåliga utgångsläget, och att förändringsarbetet varken skulle skulle vara enkelt eller gå snabbt. Men man talade också om en skyldighet att vända utvecklingen. I ett långt brev till väljarna knöt Torkild Strandberg, som efter valet skulle bli kommunstyrelsens ordförande an till sin egen uppväxt i Landskrona och upplevelsen av att själv ha blivit förälder:

När fabriksvisslan hördes visste jag och alla andra barn i Landskrona att tusentals män och kvinnor satte sig på cykeln för att åka hem från arbetet. På så vis lärde vi oss något viktigt: Landskrona var en arbetande stad. Våra föräldrar var arbetande människor som försörjde sig själva och sina barn. Det kändes naturligt att vi en dag skulle göra detsamma för oss själva och våra familjer. Inbäddat i allt detta formades en viktig och grundläggande värdering – att vuxna och friska människor både kan och ska arbeta och försörja sig.[10]

Vilken bild skulle de som föddes i början av 2000-talet få av sin hemstad, vad skulle bli framtidens fabriksvissla, frågade Strandberg. Där talade han till alla de som ville att Landskrona skulle vara en stad att vara stolt över.

Att bygga en attraktiv stad

Den politik som förts i Landskrona de senaste tio åren kan bäst förstås som ett långsiktigt och uthålligt arbete för att förverkliga de idéer som presenterades under valrörelsen 2006. En av de bärande tankarna var då att bostadsbeståndet i kommunen behövde anpassas för att stimulera till inflyttning av människor med egen försörjning. Dessa tankar konkretiserades i en rapport framtagen av den dåvarande stadsdirektören Peter Billquist, som inför valet 2006 hade varit en av de sju, och som i likhet med två andra undertecknare, Börje Andersson och Kenneth Håkansson, engagerats i styret av kommunen.

I rapporten “Landskronas vägval – antingen eller…” beskrivs två parallella spår för stadsutvecklingen. För det första att bygga 1 500 bostäder med närhet till Öresund. För det andra att göra problemområdena i staden attraktiva för både butiksetableringar och inflyttning av människor med jobb.[11]

Vad gäller nybyggnation av bostäder är ambitionen att ta vara på de obebyggda områdena, precis norr om den gamla fiskebyn Borstahusen ett par kilometer utanför Landskronas centrum. Men även vid hamnen i centrala Landskrona planeras nya bostäder

Under 2017 börjar de första av sammanlagt 1 100 planerade nya bostäder i Norra Borstahusen vara klara för inflyttning. Det rör sig om såväl lägenheter som radhus och villor. I anslutning till det nya bostadsområdet kommer Internationella Engelska Skolan, som under flera år uppvaktades av kommunen, att öppna en skola inför höstterminen 2017.

Torkild Strandberg beskriver satsningen på Norra Borstahusen som “gaspedalen i utvecklingen av Landskrona”, medan den andra delen av utvecklingsarbetet snarare handlar om att bromsa den negativ utvecklingen, i framförallt centrum och utanförskapsområdet Öster i centrala Landskrona.[12]

Går man runt i Landskrona blir det uppenbart att förutsättningarna för finns där. Till stor del består bebyggelsen i centrum och på Öster av just den typ av flerfamiljshus från 1900-talets första decennier som på andra platser i Sverige ses som mycket attraktiva boenden.

Problemen med hyresvärdar som låtit husen förfalla, och saknat både intresse och resurser för att göra något åt det, har dock varit utbrett, och som en konsekvens av detta fanns stora problem med både mögel och skadedjur. I rapporten Landskronas vägval” beskrevs den fysiska boendemiljön inom delar av Öster som “undermålig”.[13]

Ett exempel som fick stor uppmärksamhet för några år sedan gällde en fastighet, ägd av en privat fastighetsägare som i åratal ignorerat underhållsbehov. När kommunen gjorde en besiktning bedömdes fastighetens skick vara ett hot mot de boendes hälsa, både på grund dålig ventilation, farliga elinstallationer, fukt och ohyra. Detta ledde 2014 till att fastigheten kom att tvångsförvaltas av kommunen för att i början av 2016, tvångsinlösas efter beslut i mark- och miljödomstolen.

Ett instrument för kommunen att bli av med oseriösa fastighetsägare har varit att samordna myndighetsutövningen. Konfronterade med både räddningstjänst, miljöförvaltning och stadsbyggnadskontor på en och samma gång har många av de problematiska fastighetsägarna gett upp och sålt.

Ett annat instrument i arbetet har varit bolaget Landskrona Stadsutveckling, som ägs tillsammans med fem privata fastighetsägare. Bolaget bildades för att rusta upp gatumiljöerna i stadsdelen Öster, men har på senare tid även köpt fastigheter. ”Fastighetsägare som saknar ambitioner, dem skjuter vi prick på” säger bolagets VD Christian Alexandersson i ett reportage i tidningen Dagens Samhälle. Ett exempel handlar om en fastighet, där det bedrevs svartklubbar på nätterna, som bolaget nu tagit över och rustat upp.[14]

Brottsligheten i centrum och på Öster var den dominerande frågan i valrörelsen 2006 – på tio år hade antalet våldsbrott i kommunen fördubblats. Affärsidkare i centrum kunde inte ha öppet på grund av våld och hot, medan Landskronabor inte längre vågade röra sig i stadskärnan.. Kommunanställda attackerades, vilket av kommunen avfärdades som “bus”. “Själva vetskapen att rån och överfall ökar skapar en stämning som förgör vår trygghet” sammanfattande Torkild Strandberg läget under valrörelsen 2006.[15]

Folkpartiet gick till val på programmet “Tidigare, tydligare och tuffare”, och budskapet att det var “dags att förklara krig mot kriminaliteten i Landskrona”. Programmet fick framförallt nationell uppmärksamhet på grund av förslagen om kameraövervakning i stadskärnan och möjligheten för skolor att göra drogtester, men var långt bredare – från gratis stöldmärkning av skolelevers mobiltelefoner till bättre samarbete mellan polisen och kommunens verksamheter.[16] Värt att notera är att de mest kontroversiella förslagen stoppades – kameraövervakningen i regeringsrätten och drogtesterna av Skolinspektionen.

Även om brottsligheten totalt sett i Landskrona fortfarande ligger på en hög nivå, och över riksgenomsnittet, har det sedan slutet av 00-talet synts en markant nedgång i Centrum och på Öster, de områden som tidigare var extremt brottsutsatta och upplevdes som särskilt otrygga.[17] Det är givetvis svårt att peka ut en enskild faktor bakom utvecklingen. Men en faktor är hur stadsutvecklingsarbetet resulterat i en mer attraktiv stadskärna med fler verksamheter och mer folkliv, genom att exempelvis kedjor som H&M, Gina tricot och Espresso house etablerat sig. I brist på patrullerande poliser har kommunen även valt att satsa på synliga ordningsvakter i centrum.

En annan faktor är det förbättrade samarbete mellan kommunen och polisen, genom ett samverkansavtal som första gången tecknades 2008 och fördelar ansvaret mellan kommunens förvaltningar och polisen. Från kommunens sida talar man i dag om hur det tidigare saknades gemensamma mål. Polisen menade att brottsligheten handlade om sociala problem som var kommunens ansvar, medan man själv skyllde ifrån sig på polisen.

Den senaste tiden har det märkts tilltagande problem med gänguppgörelser och sprängdåd i Landskrona Det har återigen aktualiserat frågan om kameraövervakning av utsatta områden: “Vi vill i första hand utreda möjligheterna till kameraövervakning i Karlslundsområdet. I ett andra skede tittar vi även på förutsättningarna för kameror på brottsutsatta platser i hela kommunen”, konstaterade Torkild Strandberg i en intervju i slutet av sommaren.[18]

Medan situationen i Centrum och på Öster successivt förbättras framstår Karlslundsområdet, med de två miljonprogrammen Pilängen och Koppargården, där det senare finns med på polisens uppmärksammade lista över de 53 mest utsatta områdena i Sverige, som ett allt större problem för kommunen. Ambitionen här är att på samma sätt som på Öster, öppna upp för mer kommersiell aktivitet och olika upplåtelseformer, men också att genom rivningar och nyproduktion öppna upp stadsdelen mot omkringliggande parker och övriga staden. På så sätt handlar det inte bara om en upprustning av den fysiska miljön av det slag som är vanlig när kommuner vill förbättra sina miljonprogramsområden.

För att finansiera denna satsning och annan nyproduktion planeras en försäljningen av delar av det kommunala bostadsbolaget Landskronahems bestånd. Tanken är att en försäljning av bostadsområdet Sandvången till Stena Fastigheter ska frigöra cirka en miljard. För många socialdemokrater i Landskrona är Sandvången emellertid stadens främsta kvarvarande folkhemssymbol, och partiet har därför under mer än ett års tid försökt förhala försäljningen genom att i flera omgångar överklaga kommunfullmäktiges beslut. I november 2016 stod det dock klart att affären genomförs vid årsskiftet.

Socialdemokraterna har gång på gång anklagat Torkild Strandberg och Treklövern för att vara emot Landskronas befintliga befolkning. “Det sker en gentrifieringsprocess; folket ska omvandlas, områden ska omvandlas – väck med dem! Och in med det nya som passar Torkild Strandberg”, konstaterade exempelvis S-politikern Aqba Ar-Rawi i en intervju häromåret.[19]

Frågan är bara vad som varit bra i den samhällsutveckling styret i Landskrona nu försöker bryta.

I själva verket är de två delarna av Landskronas stadsutvecklingsprojekt till stor del varandras förutsättningar. Utan satsningar på Borstahusen eller genom att sälja delar av allmännyttan blir det omöjligt att rusta upp Öster, Karlslundsområdet och andra delar av staden och göra den attraktiv för de som redan bor i Landskrona och upplever staden som nedgången och otrygghet. Och utan satsningar på att locka nya köpstarka invånare, blir det svårare att återskapa en attraktiv stadskärna.

Den politiska striden kring Sandvången och stadsutvecklingen i stort har med andra ord kommit att stå mellan dem som vill värna ¨ett folkhemslandskrona” som inte längre finns, och dem som vill bygga vidare på människors längtan efter och minnen av en stad som var en attraktiv plats att bo på. Det senare perspektivet sammanfattades av Torkild Strandberg i hans brev till väljarna inför valet 2010:

Min farmor bodde på Bredgatan i nästan hela sitt vuxna liv. Under årtionden såg hon Öster förändras. De sista åren hon bodde där blev miljön allt stökigare och allt mer sliten. Mycket av den gamla trivseln försvann. Jag är helt och fullt övertygad om att vi kan återskapa den trivseln.[20]

Att främja egen försörjning

Sedan 2005 har andelen av Landskronas invånare med ekonomiskt bistånd från kommunen minskat från 8,9 procent till 6,9 procent, enligt Socialstyrelsens statistik. På nationell nivå har andelen under samma period gått från 4,5 procent till 4,2 procent.[21]

Arbetet med att minska bidragsberoendet i Landskrona är intimt sammankopplat med stadsutvecklingsfrågorna. Det handlar både om att bygga nya bostäder för människor med arbete, om att stimulera inflyttning av människor med egen försörjning i det befintliga bostadsbeståndet och göra Landskrona attraktivt för företagsetableringar.

Bland de mer omdiskuterade delarna av Landskronas arbete med att bryta kommunens negativa utveckling återfinns den uthyrningspolicy som både det kommunala bostadsbolaget och flera privata fastighetsägare ställt sig bakom. Policyn, som trots uppmärksamheten är långt ifrån unik för Landskrona, innebär att hyresgästen måste ha en inkomst, och att försörjningsstöd inte räknas, samt att två tredjedelar av inkomsten ska finnas kvar när hyran är betald. Personer med försörjningsstöd hänvisas direkt till kommunen, som förfogar över ett antal lägenheter för detta syfte.

Sedan policyn antogs 2013 har antalet ansökningar om försörjningsstöd från nyinflyttade minskat markant. ”Jag skulle ljuga om jag sa att det finns något annat mål än att stoppa bidragstagare från att flytta in”, konstaterade Torkild Strandberg i en intervju häromåret.[22] Bakgrunden till detta är givetvis de problem som funnits med att andra kommuner i samarbete med privata fastighetsägare i Landskrona såg till att kostnaderna för försörjningsstöd kunde vältras över på Landskrona.

Utvecklingsbolagets VD Christian Alexandersson vittnar också om ett allt annat än positivt mottagande för den nya uthyrningspolicyn bland andra kommuner. På ett seminarium där han skulle tala om policyn hörde han det exempelvis muttras bland socialsekreterare i publiken om “den där jäkla uthyrningspolicyn, den har verkligen ställt till det”.[23]

Lika kontroversiellt, inte minst i media, var beslutet om att ställa krav på motprestationer för att få försörjningsstöd. Alla arbetsföra bidragssökande blev skyldiga att delta i 30 timmars praktik i veckan. Det handlade både om att understryka att det finns en förväntan om att alla har något att bidra med och borde kunna försörja sig själv, och om att göra det tydligt att det inte är självklart att kunna leva på andra. Socialstyrelsen menade dock att motprestationskravet, för personer över 25 år, stred mot socialtjänstlagen.

Motståndet från journalister och Socialstyrelsen fick också en plats i Folkpartiets valrörelse 2010, där man konstaterade:

Byråkrater och journalister har en stor fördel framför oss andra. De kan kosta på sig att hela tiden leva i nuet. Det kan inte vi. I mitt dagliga arbete måste jag ta hänsyn till var kommunen befann sig för tio år sedan, och var den kan komma att befinna sig om tio år.

Landskrona vann dock striden när riksdagen i maj 2013 röstade för en ändring i socialtjänstlagen som innebär att det nu är tillåtet för kommuner att kräva en motprestation av den som ansöker om försörjningsstöd.

En långsiktigt lika viktig del av arbetet med att minska bidragsberoende och öka möjligheterna till egen försörjning har var att förbättra företagsklimatet. Från 2005 då kommunen placerade sig på plats 211 i Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimatet i kommunerna har Landskrona klättrat till plats 102 i 2016 års undersökning.[24] Inte minst har några stora företagsetableringar – logistikföretaget DSV och vindkraftföretaget Enercon – varit symboliska viktiga. “De har visat att Landskrona är en kommun som företag kan flytta till och inte bara från”, konstaterar Torkild Strandberg.[25]

Men arbetet med att främja egen försörjning handlar också om att minska beroendet av det statliga utjämningssystemet genom att öka den egna skattekraften. Som Torkild Strandberg konstaterade i Folkpartiets valmaterial inför de senaste valet är frågan om det är rimligt att en kommun med Landskronas läge i så hög utsträckning som i dag är beroende av andra:

Jag hävdar med bestämdhet att vi måste bli bättre på att bära våra egna kostnader. Annars blir vi alltför beroende av av andras godtycke och välvilja, för vår lokala välfärd. Det är farligt att varje år vara beroende av andra för att inkomster och utgifter ska gå ihop. Landskrona måste stå på egna ben. Därför måste vi bli fler som arbetar och betalar skatt i Landskrona.[26]

I strävan att minska bidragsberoendet i kommunen har Landskrona konfronterats med ett av skatteutjämningens inbyggda systemfel.

Den kommun som lyckas förbättra sin ekonomiska ställning, drabbas direkt av minskade statsbidrag. Skatteutjämningssystemet har genom sin utformning – som till stor del bygger på att mottagarkommunerna är glesbygdskommuner vars problem är kopplade till geografi – tagit bort incitamenten för kommuner med goda förutsättningar att ta tag i problem och långsiktigt hantera sina utmaningar. Det var, menar flera i Landskronas nuvarande kommunledning, en faktor som bidrog till att det tidigare S-styret var ointresserat av att motverka segregation och bidragsberoende i börja av dessa effekter.

“Om man som Landskrona ordentligt minskar det långsiktiga beroendet av försörjningsstöd, slår det direkt i nästa års budget då ett antal miljoner i utjämningen försvinner. Någon form av incitament för den som lyckas borde finnas”, menar Torkild Strandberg.[27]

Som systemet är utformat idag är vinsterna för en kommun att öka sin skattekraft högst begränsad. Men ytterst är frågan som kommunpolitiker bör förhålla sig till om det är bättre att bo i en stad på dekis, som lever på statsbidrag, eller i en kommun som försöker göra något åt sina problem.

Att vända utvecklingen i skolan

De elever som gick ut nian i en av Landskronas kommunala skolor i juni 2016 hade ett genomsnittligt meritvärde på 227, vilket kan jämföras med riksgenomsnittet på 218,8. För tio år sedan var förhållandena de omvända. Det genomsnittliga meritvärdet i Landskronas kommunala skolor var då 196,9 jämfört med 206,8 i riket.

Landskronas skolresultat står sig i dag även väl i jämförelsen med andra kommuner med stor utanförskapsproblematik. I Botkyrka var det genomsnittliga meritvärdet i de kommunala skolorna 221, i Södertälje 218,3 och i Malmö 220,5.

Bakom utvecklingen ligger en medveten satsning på att ha höga förväntningar på alla elever, och en insikt om att det är de svagaste eleverna som drabbas hårdast om man inte har det. “Skola ska vara skola, det är särskilt viktigt för svaga elever. Skoltiden kan inte användas till att lösa konflikter eller sociala problem”, sammanfattar utbildningsnämndens ordförande Lisa Flinth (L) förhållningssättet och betonar även vikten av att det pedagogiska arbetet på skolorna är tydligt förankrat i forskningen.[28] Samma perspektiv har Lena Andersson, rektor på Dammhagskolan:

Man kan inte bara tycka synd om de nyanlända eleverna, då riskerar de att hamna i utanförskap. Vi förutsätter att alla elever kan, och vår uppgift är att hjälpa dem att lyckas.[29]

Dammhagskolan, en F-6-skola i utanförskapsområdet Öster, kan fungera som illustration till hur Landskrona arbetat med att höja skolresultaten. På skolan som byggdes för 100 år sedan som stadens läroverk, har 95 procent av eleverna i dag utländsk bakgrund, varav en fjärdedel är nyanlända.

Som många skolor i utanförskapsområden präglades Dammhagskolan länge av dåliga resultat, och var en skola med dåligt rykte som elever och föräldrar helst ville undvika.

2007 inleddes därför en särskild satsning på nyanlända. Ambitionen var att ge lärarna som arbetade med elever med utländsk bakgrund redskap förankrade i forskningen. Utifrån forskning kring framgångsfaktorer för undervisning av elever med annat modersmål skapades ett antal modellklasser för att utveckla metoderna.

Basen för arbetet i modellklasserna var en kartläggning av elevernas grundläggande färdigheter, som läsförståelse, utveckling av ordförråd och matematikkunskaper. Resultaten av testerna som gjordes två gånger per läsår, sammanställdes i en färgkarta där elevernas resultat kodades med hjälp av tre färger, där grönt var mycket bra, gult okej och rött inte bra. Utifrån detta kan undervisningen anpassas till den specifika klassens behov. På Dammhagskolan är man noga med att påpeka att det inte handlar om att utvärdera eleverna, utan om att kartlägga undersöka hur undervisningen fungerar sett till elevernas behov.

En problem som identifierades var att man på skolan underskattat elevernas kognitiva förmågor, men på grund av bristande kunskaper i svenska, inte minst i fråga om ämnesspecifika begrepp, gick skolarbetet inte framåt.

En viktig del i arbetet med modellklasserna blev därför att utveckla elevernas kunskap i modersmålet parallellt med svenskan. Genom att utveckla modersmålet blir det enklare både att få fram elevernas kunskaper och underlätta inlärningen av svenska på en nivå som gör det möjligt att klara av skolan med bra resultat.

Det finns med andra ord ingen motsättning mellan satsningar på modersmålet och att lära sig svenska, tvärtom uppvisar eleverna bra resultat på de nationella kraven.

“Om vi förenklar och inte lär eleverna de korrekta begreppen är risken att vi får elever som bara tillägnar sig vardagsspråk på både modersmålet och svenska och då är det omöjligt att klara skolan”, konstaterar, Lena Andersson, som varit drivande bakom det pedagogisk utvecklingsarbete.[30]

Samtidigt som skolan är noga med regeln att eleverna ska prata svenska på rasterna och sköter kommunikationen med föräldrarna på svenska, innebär det att man prioriterat rekrytering av tvåspråkiga behöriga lärare och att eleverna har möjlighet att få hjälp på modersmålet under lektionstid.

För att stärka språkutvecklingen arbetade modellklasserna även med så kallad genrepedagogik, som innebär att arbetet med språkutvecklingen integreras i samtliga ämnen och inte bara är koncentrerat till svenskundervisningen. Tanken är att eleverna med ett sådant arbetssätt utvecklar ett mer avancerat språk, och på så sätt får lättare att tillägna sig kunskaper i de enskilda ämnena. Det är en arbetsmetod som inte bara gynnar elever med ett annat modersmål, utan alla elever.

Projektet med modellklasserna avslutades 2012 och arbetsmetoderna används nu på hela skolan, samtidigt som de successivt börjar tillämpas även på andra skolor i kommunen

Nyckeln till det framgångsrika förändringsarbetet har enligt Lena Andersson varit långsiktigheten, och uppbackningen från både politik och förvaltning under hela arbetet. Även uppslutningen bland personalen är en avgörande faktor:

Hela lärarkåren måste vara med. I början var arbetet kontroversiellt bland delar av personalen, som senare valde att sluta. Tankarna kring att vi måste granska vårt eget sätt att arbete, utmanade självbilden som finns bland många lärare om att själv kunna utforma undervisningen.[31]

Att skapa en kultur där det är självklart att ha höga förväntningar på eleverna gäller inte bara skolorna i utanförskapsområden, utan lika mycket skolorna i de socioekonomiskt välmående delarna av kommunen, där skolledarna fått tydliga resultatmål att arbeta utifrån. “För en del skolor har det handlat om att komma bort från tanken att det räcker med godkänt”, konstaterar Lisa Flinth.[32]

För att bryta segregationen, och göra det fria skolvalet reellt för alla elever, har Landskrona även infört ett system med fria busskort för elever som väljer en annan skola än den som ligger närmast. Det har lett till att många elever från utanförskapsområdena i centrala Landskrona i dag går i skolan i byarna runtom staden.

Men det senaste året har utvecklingen på Dammhagskolan även gjort att det blivit en skola som elever aktivt väljer och inte väljer bort. “Vi har blivit en attraktiv kunskapsskola med höga förväntningar på eleverna”, sammanfattar Lena Andersson utvecklingen.[33]

Att leva med treblockspolitik

Begreppet treblockspolitik har efter valet 2014 blivit den självklara beskrivningen av situationen i riksdagen där inget av de traditionella blocken längre kan räkna med att få egen majoritet. I Landskrona har treblockspolitiken varit en realitet i tio års tid.

Sverigedemokraterna tog sina första mandat i kommunfullmäktige vid valet 2002. Fyra år senare blev partiet med 22,3 tredje störst i kommunalvalet, efter Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Den stora frågan i valrörelsen 2006 var, som tidigare beskrivits brottsligheten i centrala Landskrona. Otryggheten var i hög grad närvarande i väljarnas vardag och lokaltidningen hade i en stor artikelserie några månader innan valet lyft fram ungdomsbrottsligheten.

I efterhand har många beskyllt Landskrona-Posten för att ha bidragit till Sverigedemokraternas framgångar, men artikelserien gjorde ingen explicit koppling mellan brottslighet och invandring. Problemen fanns där redan, och kopplingen till invandring fanns i människors medvetande och hade tidigare gjorts av bland annat polisen som publicerat en lista över de 50 mest kriminella ungdomarna i Landskrona, varav 49 hade utländsk bakgrund, de de flesta kosovoalbaner.[34]

Debatten om brottsligheten bidrog utan tvivel till SD:s framgångar. ”Vi hade mycket gratis”, konstaterade den lokale SD-ledaren Stefan Olsson apropå valet 2006, i en intervju förra året.[35]

Men Sverigedemokraterna fick inte äga frågorna ensamma. Medan Socialdemokraterna försökte tona ned problemen med brottslighet valde Folkpartiet att göra det till en av huvudfrågorna i sin valrörelse. “Många är rädda för att gå ut”, konstaterade Torkild Strandberg i sitt brev till väljarna, och argumenterade för att Landskrona borde inspireras av den då uppmärksammade New York-modellen inom brottsbekämpning, och skapa en tryggare stad genom att inte bara prioritera de grövsta brotten.[36]

Tonen hade slagits an an i programmet “Tidigare tydligare och tuffare” tidigare under året.

“Brottsligheten har ofta sociala rötter, men sökandet efter förklaringar till brottsligheten övergår lätt i ett försvar för den.” Det var ett rakt och tydligt budskap, som i tonfallet snarare påminde om det som brukar användas av konservativa partier.

I detta ligger åtminstone en del av svaret på frågan om vad som gjort Liberalerna i Landskrona framgångsrika. Väljarna upplevde att Folkpartiet tog frågorna på allvar och ansträngde sig för att försöka hitta lösningar på problemen. Genom att vara trovärdig i de frågor som fick många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna kunde Folkpartiet erbjuda ett alternativ för de många väljare som var oroliga över utvecklingen i kommunen och trötta på det socialdemokratiska styrets ointresse för att bekämpa brottsligheten. Utan en sådan strategi hade Sverigedemokraterna sannolikt fått monopol på trygghetsfrågorna, och kunnat utnyttja dem för att driva sin invandringskritiska linje.

Detta förhållningssätt, och att väljarna märkt av konkreta förbättringar i stadskärnan, bidrog till att Sverigedemokraterna, samtidigt som partiet tog steget in riksdagen, backade 6,4 procentenheter, medan Folkpartiet gick fram 7,5 procentenheter i 2010 års kommunalval. Trots en uppgång i valet 2014 ligger Sverigedemokraterna fortfarande på valresultat under 2006 års nivå.

Medan politiker på de flesta håll i Sverige fortfarande kämpar med hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraternas närvaro i de folkvalda församlingarna, har den styrande Treklövern i Landskrona valt att integrera Sverigedemokraterna i det politiska beslutsfattandet. Tanken är att de ska behandlas och ta ansvar som alla andra. Det innebär att Treklövern lyssnar på Sverigedemokraternas synpunkter precis som man lyssnar på förslag från andra partier.

Treklövern, som styr i minoritet, lägger fram sina förslag för de som vill lyssna, varefter fullmäktige avgör. Generellt sett röstar Sverigedemokraterna med Treklövern, inte minst i de övergripande frågorna om stadens utveckling.

Medan det på många håll finns en oro över att ett sådant förhållningssätt skulle normalisera Sverigedemokraterna, är perspektivet i Landskrona ett annat. Normaliseringen har redan skett, och fortsatt demonisering skulle göra större skada än nytta genom att förstärka partiets offerroll, konstaterade exempelvis Vänsterpartiets gruppledare i kommunfullmäktige Henning Süssner Rubin i en intervju häromåret. [37]

Torkild Strandberg menar att arbetet i kommunfullmäktige underlättats av att bakgrunden till Treklöverns framgångar och Sverigedemokraternas styrka i kommunen delvis är densamma: människors vilja att göra något åt den negativa utvecklingen i kommunen. Men ett framgångsrikt minoritetsstyre handlar också om att ha en tydlig uppfattning om vad man vill åstadkomma, och inte se makten som ett egenvärde. “Ju mer av taktiserandet man förmår kasta överbord, desto lättare blir det att åstadkomma politiska resultat. Jag har svårt att tro att en ingenjör skulle ta taktiska hänsyn när han konstruerar en maskin”, sammanfattar Torkild Strandberg.[38]

Lärdomar från Landskrona

Den som läser om den lokala debatten i Landskrona inför valet 2006 kan inte undgå att se likheterna med dagens samhällsdebatt på riksnivå. Frågorna, och människors oro, var densamma: det handlade om invandringen, brottsligheten och en känsla av att samhället befann sig i ett sakta förfall som få politiker tycktes ha någon som helst idé om hur det skulle brytas.

Många av de åtgärder den treklöver, bestående av Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet som tillträdde efter valet 2006, genomfört för att bryta utvecklingen är givetvis lokala och präglade av de specifika förutsättningarna som finns i Landskrona.

Men i förhållningssättet till politiken finns ett antal erfarenheter som lätt kan överföras både till andra kommuner och till politiken på nationell nivå. Det är erfarenheter som är relevanta för alla som är intresserade av att lösa vår tids stora samhällsproblem och formulera ett liberalt alternativ till höger- och vänsterpopulismen.

Ta väljarna på allvar och var trovärdig i de frågor som engagerar väljarna. Att ignorera frågor som otrygghet och migration, eller förklara att väljarna oroar sig över fel saker, är detsamma som att skapa utrymme för populister. Förmår man däremot att formulera en tydlig och trovärdig politik i dessa frågor kan utrymmet för populister minskas. Det gäller som Torkild Strandberg konstaterat att vara “kolossalt ärlig i problembeskrivningen och öppen i sökandet efter svar.”[39]

Politikens leveransförmåga är central. Det räcker inte med att prata, eller säga att man tar människors oro på allvar, politiken måste kunna leverera tydliga resultat. Först när väljarna ser att saker förändras till det bättre skapas framtidstro. Därför gäller det att inte vara rädd för att gå in i befintliga verksamheter och förändra deras arbetssätt, som exempelvis skett på Dammhagskolan, även om det initialt kan vara kontroversiellt.

Lägg taktiserandet åt sidan. Det viktiga är att man har en klar idé om vad man vill uppnå och arbetar för att förverkliga den. Att våndas över vilka man pratar med eller hämtar stöd från tjänar inget till.

Ha självförtroende. Exemplet Landskrona visar att liberal politik, byggd kring traditionella borgerliga idéer som vikten av egen försörjning och en skola med höga förväntningar på eleverna, inte bara kan bidra till att lösa samhällsproblem, den kan även vara attraktiv för väljarna på platser där liberala idéer tidigare haft svårt att få fotfäste.

Men de senaste tio årens politiska utveckling i Landskrona rymmer också en annan viktig erfarenhet – människor vill vara stolta över den plats de bor på, oavsett om det är en kommun eller ett land. Mycket av arbetet med att förändra Landskrona har tagit avstamp i just människors minnen av hur Landskrona en gång i tiden var, och önskan om att staden även i framtiden skulle kunna vara, en plats att vara stolt över, vilket också betonas av Torkild Strandberg:

Människor vill känna stolthet över ett arv. Därför gäller det att ha respekt för den kultur och de traditioner som präglat en ort. Annars blir det svår att få acceptans för förändringar.

Slutligen gäller det att ha tålamod. Att vända en negativ samhällsutveckling går inte snabbt, men Landskrona visar att det finns en förståelse för detta bland väljarna, om det finns en tydlig inriktning på politiken och man kan visa resultat längs vägen, eller som Torkild Strandberg uttrycker det:

Om man tar folk på allvar tar de till sig även komplicerade budskap.[40]

Det skulle kunna vara den liberala motsatsen till populism.

Noter

  1. Jönsson, 1997, sid 8.
  2. Jönsson, 1997, sid 413.
  3. Jönsson, 1997, sid 307.
  4. Statistikuppgifterna är SCB:s och hämtade från de sju företagarnas skrivelse “Något har gått snett i Landskrona”, 2006-05-29..
  5. Intervju med Peter Billquist, 2016-11-09
  6. “Något har gått snett i Landskrona”, 2006-05-29
  7. “Något har gått snett i Landskrona”, 2006-05-29
  8. “Något har gått snett i Landskrona”, 2006-05-29
  9. “Tidigare, tydligare och tuffare, 55 förslag för ett tryggare Landskrona”, mars 2006, och “Så vill jag förändra Landskrona”, September 2006.
  10. “Så vill jag förändra Landskrona”, September 2006.
  11. “Landskronas vägval – antingen eller…”, 2010-03-02.
  12. Intervju med Torkild Strandberg, 2016-11-08.
  13. “Landskronas vägval – antingen eller…”, 2010-03-02, sid 34.
  14. “Så vill Landskrona bryta trenden”, Dagens Samhälle, 2015-11-12.
  15. “Så vill jag förändra Landskrona”, September 2006.
  16. “Tidigare, tydligare och tuffare, 55 förslag för ett tryggare Landskrona”, mars 2006.
  17. Se Brås statistik: https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/statistik/utsatta-omraden/landskrona.html#
  18. “Kommunalråd vill ha kameror efter sprängningar.” Lokaltidningen Landskrona, 2016-07-29.
  19. “Så vill Landskrona bryta trenden”, Dagens Samhälle, 2015-11-12.
  20. “Mycket gjort. Mer att göra.”, september 2010.
  21. Se: http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/ekonomisktbistand
  22. Sandelind, 2014, sid 170.
  23. “Så vill Landskrona bryta trenden”, Dagens Samhälle, 2015-11-12.
  24. Se: http://www.foretagsklimat.se/landskrona
  25. Intervju med Torkild Strandberg, 2016-11-08.
  26. “Jag vill fortsätta förändringen”, augusti 2014.
  27. Intervju med Torkild Strandberg, 2016-11-08.
  28. Intervju med Lisa Flinth, 2016-11-10.
  29. Intervju med Lena Andersson, 2016-11-11.
  30. Intervju med Lena Andersson, 2016-11-11.
  31. Intervju med Lena Andersson, 2016-11-11.
  32. Intervju med Lisa Flinth, 2016-11-10.
  33. Intervju med Lena Andersson, 2016-11-11.
  34. Sandelind, 2014, sid 162.
  35. “Partiernas dilemma: Ta initiativet från SD”. Dagens Nyheter, 2015- 08-29.
  36. “Så vill jag förändra Landskrona”, september 2006.
  37. Sandelind, 2014, sid 169.
  38. Intervju med Torkild Strandberg, 2016-11-08.
  39. Intervju med Torkild Strandberg, 2016-11-08
  40. Intervju med Torkild Strandberg, 2016-11-08.

Referenser

Litteratur

Jönsson, Åke, 1997. Historien om en stad del 3. Landskrona 1900-1997. Landskrona kommun.
Sandelind, Clara, 2014. European Populism and Winning the Immigration Debate. Fores.

Tidningsartiklar

“Kommunalråd vill ha kameror efter sprängningar.” Lokaltidningen Landskrona, 2016-07-29.
“Partiernas dilemma: Ta initiativet från SD”. Dagens Nyheter, 2015-08-29.
“Så vill Landskrona bryta trenden”, Dagens Samhälle, 2015-11-12.

Rapporter och övriga dokument

“Något har gått snett i Landskrona”, 2006-05-29.
Folkpartiet Liberalerna. “Tidigare, tydligare och tuffare, 55 förslag för ett tryggare Landskrona”, mars 2006.
Folkpartiet Liberalerna. “Så vill jag förändra Landskrona”, September 2006.
Folkpartiet Liberalerna. “Mycket gjort. Mer att göra.”, september 2010.
Folkpartiet Liberalerna. “Jag vill fortsätta förändringen”, augusti 2014.
Landskrona stad. “Landskronas vägval – antingen eller…”, 2010-03-02.

Intervjuer

Börje Andersson, ordförande i stadsbyggnadsnämnden, 2016-11-10.
Lena Andersson, rektor på Damhagsskolan, 2016-11-11.
Peter Billquist, tidigare stadsdirektör, 2016-11-09.
Lisa Flinth, ordförande i utbildningsnämnden, 2016-11-10.
Kenneth Håkansson, ordförande för Landskronahem, 2016-11-09.
Torkild Strandberg, kommunstyrelsens ordförande, 2016-11-08.

Statistik

Brottsförebyggande rådet (Brå): https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/statistik/utsatta-omraden/landskrona.html
Socialstyrelsen: http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/ekonomisktbistand
Svenskt Näringsliv: http://www.foretagsklimat.se/landskrona