Utanförskap över generationerna

Sammanfattning

• Social rörlighet handlar om sambandet mellan barns socio­eko­nom­­iska status och deras föräldrars. Ju mer socioekonomisk status går i arv, desto lägre är den sociala rörligheten. Att främja social rörlighet är ett viktigt mål för en borgerlig politik. Den här rapp­orten tittar särskilt på ärftligheten av bidragsberoende.

• Ärftlighet av bidragsberoende innebär att barn till bidragstagare själva oftare blir bidragstagare. Det finns forskning från både Sverige och andra länder som visar att sambanden är starka, även om kausaliteten är mer osäker.

• Utanförskapet i Sverige är koncentrerat till utrikes födda och utan­för­skapsområden. I stora områden är nästan ingen syssel­satt. Eftersom bidragsberoende föräldrar även innebär större risk för bidragsberoende barn riskerar en permanent etniskt präg­lad underklass att växa fram.

• Det viktigaste man kan göra för integrationen är att ge en väg till arbete – inte bara för dem som får jobb utan också för deras barn. Där­för avslutas rapporten med reformförslag på tre områden – bidrag­, jobb och skola – som kan hjälpa människor ur bidragsberoende.

Inledning

Sverige är på så gott som alla mätbara sätt ett mycket jämlikt land. Fattigdomen är låg, inkomstskillnaderna är små och den sociala rörligheten hög.

Det finns dock oroväckande tecken på att risken för ett utan­förskap som går i arv ökar. En av den borgerliga poli­tik­ens viktigaste uppgifter framöver måste därför vara att motverka framväxten av en permanent, allt mer  etniskt definierad, underklass.

Social rörlighet är viktigt i ett marknadsliberalt samhälle. Liberaler och konservativa kan leva med ekonomiska skill­nader människor emellan, så länge dessa i stor utsträck­ning bygger på egen ansträngning och inte ens föräldrars missöden och val. Om inkomstskillnader ökar på i huvudsak meritokratiska grunder är det inte ett problem: tvärtom finns starka rättviseskäl att låta fler hårt arbetande – och beskattade – medborgare behålla en större del av sin inkomst.

En positiv trend är därför att den sociala rörligheten har ökat i Sverige sedan 2000-talet, delvis som en följd att att bidragssystemen har stramats åt. Detta trots att inkomst­skillnaderna i stort har ökat (Socialstyrelsen, 2010).  En bidragande faktor har varit att bidrag inte höjts lika snabbt som löner och att skatten på arbetsinkomst sänkts, vilket gör att personer som lever på bidrag får en relativt lägre inkomst. Det har  inneburit att fler människor försörjer sig själva snarare än att vara beroende av bidrag – rörligheten ur fattigdom in i självförsörjning har alltså ökat.

Utanförskapet i Sverige har dock ändrat karaktär på senare år. Sverige har haft en stor invandring under lång tid. Höga trösklar och få vägar in har gjort att hälften av de arbetslösa i Sverige är utrikes födda. Trots god konjunktur och högt ställda mål från den socialdemokratiska regeringen har Sveriges arbetslöshet förbättrats långt mindre än genomsnittet i EU, och i stället för långsiktiga lösningar har regeringen ägnat sig åt siffer­trixande och att gömma arbetslösa i åtgärder (Kupersmidt, 2017).

Att återgå till en mer generös bidragspolitik inne­bär där­för att acceptera att fler barn ärver sina föräld­rars utan­för­skap och bidragsberoende. En försämrad social rör­lighet får dessutom fler negativa, självförstärk­ande effekter: om människor upplever att den soci­ala rörlig­heten är låg kommer de efterfråga större statlig om­för­del­ning (Alesina, Stantcheva & Teso 2018), även om många av de reformer som på kort sikt minskar inkomst­skill­naderna också höjer trösklarna för att ta sig ur bidrags­­beroende (Sowell 2013).

Om vi inte hanterar det här riskerar vi att döma inte bara Sveriges invandrare utan också deras barn till ett lång­varigt utanförskap. Det skulle skapa en permanent etni­fierad underklass, vilket både skadar individerna i den berörda gruppen, de offentliga finanserna, tilltron till staten och också göder främlingsfientlighet.

Lösningen är att få in människor i arbete. Om utrikes födda och deras barn kan få arbete, bli sysselsatta och få en väg in i samhället kommer inte bara deras egna liv förbättras utan hela Sverige må bättre, risken för kriminalitet och bidragsberoende minska och tillväxten öka. För att det ska fungera så bra som möjligt behövs reformer på många områden. Tre av de viktigaste är bidragen, skolan och jobben.

Social ärftlighet

Vad är social ärftlighet? Oftast mäter man det i hur stor samvariation det är mellan föräldrars socioekonomiska status och vilken socioekonomisk status deras barn får som vuxna, mätt i yrkesgrupp, utbildning, inkomst eller lik­nande mått. Ju starkare förklaring föräldrarna har för barnens utfall, desto mindre är den sociala rörligheten. Att mäta social rörlighet över generationerna är ett sätt att få en fingervisning om barns förut­sättningar att ta sig fram oberoende av klass, ursprung och med­födda egenskaper. I ett samhälle som ger jämlika förut­sättningar och bygger på meritokrati snarare än privi­legi­er kommer den sociala rörligheten vara större. Hår­draget kan man säga: Ju större social ärftlighet, desto mindre social rörlighet.

En teoretisk förståelse av social rörlighet utgår ofta från att familjer har en nyttofunktion som spänner över genera­tioner. Föräldrar investerar alltså i sina barns framtid (genom utbildning, sparande, kontakter och annat) vilket är en av faktorerna som påverkar barnens framtida fram­gång. I och med att föräldrar inte bara har olika stora inkomster, utan också olika tillgång till kreditmarknader, olika information och olika stor benägenhet att prioritera sina barn, kan man förvänta sig att viss ojäm­likhet sprids över generationerna (Fox, Torche & Waldfogel, 2017, sid 529–530).

Social rörlighet kan beskrivas med teoretiska modeller som utgår från att föräldrar överför inkomst och välstånd till sina barn genom att investera i deras humankapital, vilket i sin tur gör att barnen blir rikare i framtiden. Dessa modeller bygger framför allt på Becker & Tomes (1979, 1986) och kan i bred bemärkelse kallas Becker–Tomes-modellen, som ligger till grund för det mesta av den ekonomiska forskningen om social rörlighet över generationer, även om teorierna har utmanats och utvecklats kraftigt över tid (Mogstad, 2017). Becker m fl (2018) ger en utförlig teoretisk beskrivning av social rör­lig­het och hur social ärftlighet borde uppstå även i en väl­funger­ande meritokrati. De ekonomiska modellerna är både mest etablerade och användbara, även om det finns andra försök till att beskriva hur klass kan överföras mellan generationer (t ex Walkerdine, 2015).

Teoretiska modeller kan säga mycket om varför social ärftlighet upp­kommer och hur den fungerar, men inte så mycket om hur stor den faktiskt är. Det finns många olika sätt att mäta empiriskt hur den sociala ärftligheten ser ut, med olika fördelar och nackdelar. Ekonomer som forskar om social rörlighet tittar oftast på olika inkomst. Nybom & Stuhler (2015) beskriver och diskuterar olika mått på intergenerationella inkomstsamband. Ett vanligt mått är inkomstelasticitet mellan föräldrar och barn, där Sverige brukar ligga ganska lågt – man kan alltså inte göra så bra förutsägelser om någons inkomster genom att veta vad personens föräldrar hade för inkomst – medan länder som Peru, Kina, Brasilien och USA ligger betydligt högre (se figur 1).

Figur 1. Inkomstelasticitet mellan fäder och söner. Källa: Corak 2012.

Ett annat mått som oftare används av sociologer är att använda yrkes­grupp som proxy för klass (Fox, Torche & Waldfogel, 2017, sid 536–540). Då blir måttet inte bara på rörlighet i inkomst, utan social rörlighet kan också vara att röra sig inom samma inkomstgrupp men till ett annat yrke än ens föräldrar. Det är svårt att göra för starka normativa ställnings­taganden – det är förstås inte nödvändigtvis dåligt om barn till lärare också vill bli lärare – men om rörligheten är väldigt låg är det ett orostecken. I detta avseende är Sverige ett av de mest rörliga länderna (Erikson & Goldthorpe, 1992; Breen & Luijkx, 2004).

I juni 2017 publicerade SCB en nyhet om att arbetslöshet riskerar att gå i arv. De konstaterar, baserat på registerdata, att ungdomar med arbetslösa föräldrar själva löper nästan 70 procent högre risk att hamna utanför både arbets­marknad och studier. Ungdomar med föräldrar som är utrikes födda eller har låg utbildning är särskilt överrepresenterade bland ekonomiskt inaktiva. Ekonomisk inaktivitet verkar gå i arv på den svenska arbets­marknaden, konstaterar myndigheten (SCB, 2017). Det är en form av social ärftlighet.

Sverige har länge haft betydligt större social rörlighet än många andra länder (Bratberg m fl, 2017, Corak, Lindquist & Mazumder 2014). Öster­berg (2000, sid 421) visar att det finns en större rörlighet mellan generationerna än »in most other countries and more especially com­pared to the US«, men att den sociala rörligheten är minst i de översta inkomstgrupperna. Den sociala rörligheten ökade i Sverige under efter­krigstiden, men planade ut från 1980-talet (Jonsson, 2004). Senare forskning visar att den sociala rörligheten minskat något i Sverige för de som föddes mellan 1965 och 1975 (Ludwinek m fl, 2017). Social­styrelsen (2010, s 120) konstaterar dock att under 2000-talet har jämlik­heten i förutsättningar ökat samtidigt som jämlikheten i utfall blivit mindre:

Resultatet tyder på att inkomströrligheten mellan generationer har ökat i Sverige under 2000-talet, vilket är en anmärkningsvärd och lite överraskande slutsats. Det kan tolkas som att jämlikheten i chanser ökar något samtidigt som jämlikheten i villkor minskar eftersom inkomstskillnaderna ökar.

Resultatet sticker ut i förhållande till den så kallade Gatsby-kurvan, som illustrerar ett samband mellan inkomst­ojämlikhet och social rörlighet: länder med större inkomst­spridning har i snitt också lägre inkomst­rörlighet mellan generationerna (Jerrim & Macmillan 2015, se även Bratberg m fl, 2017).

Heidrich (2017, s 1 241) jämför social rörlighet i olika delar av Sverige och konstaterar att »few regions are stat­­ist­ic­ally significantly different from the Swedish aver­age when measuring mobility in relative terms, while a greater number of regional differences emerge when focus­­ing on absolute outcomes«. Barn med föräldrar i 25:e inkomstpercentilen har i snitt en normal månads­lön mer i årsinkomst om de växer upp i de mest socialt rör­liga områdena jämfört med om de växer upp i de minst gynn­samma områdena.

Çelikaksoy & Wadensjö (2018) jämför familjer med olika bakgrund och konstaterar att det för samt­liga fam­­il­jer finns ett tydligt samband mellan föräldrarnas ut­bild­nings­nivå och deras barns utbildningsnivå, men sam­bandet är starkare för inrikes födda föräldrar medan barn till utrikes födda föräldrar oftare gör en uppåt­gående klass­­­resa. De konstaterar också att ju högre utbildning för­äld­­rarna har, desto lägre social rörlighet har barnen – klass­­resor går alltså i stort sett bara uppåt.

Ärftlighet av bidragsberoende

I Sverige och i stora delar av västvärlden finns relativt om­fattande empirisk forskning om hur stor roll föräld­rars bidragsberoende spelar för att barnen också ska hamna där. Det är viktigt att studera separat och inte bara som en fråga om social rörlighet i allmänhet. Bidrags­bero­ende handlar inte bara om låga inkomster och leder inte heller bara till ytter­ligare bidragsberoende i senare generationer, utan barn till föräldrar med ekonomiskt bistånd har även sämre resultat i skolan, hoppar av gym­nasiet i större utsträckning och löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa (Mörk, Sjögren & Svaleryd, 2015).

Resultaten är blandade gällande de kausala mekanism­erna, men sambandet är starkt – växer man upp med föräldrar som lever på ekonomiskt bistånd eller har låga löner är sannolikheten förhöjd att barnen ärver det.

Det är inte ett nyupptäckt samband. Antel (1992) konsta­terar att kvinnor som var 14–19 år gamla 1979 i mycket högre grad levde på bidrag om deras mödrar hade gjort det tidigare, och att det inte heller bara är ett skensamband utan en »unfortunate welfare system side effect« (sid 472–473). Gottschalk (1996) visar att sambandet mellan barns och föräldrars bidragsberoende i svarta familjer i USA håller även efter att ha korrigerat för ett stort antal faktorer. Pepper (2000) visar att barn i familjer som tagit emot bidrag själva tar emot bidrag både oftare och under längre perioder.

Edmark & Hanspers (2011) undersöker om personer som växer upp i familjer med ekonomiskt bistånd själva i högre grad får ekonomiskt bistånd som vuxna. De kon­sta­­terar att sambandet är starkt:

15 procent av alla barn vilkas föräldrar tog emot ekonomiskt bistånd någon gång när barnen växte upp, fick själva ekonomiskt bistånd under det år de fyllde 24, jämfört med 2,8 procent av barnen som växte upp i familjer där föräldrarna inte fick ekonomiskt bistånd under uppväxten. (Edmark & Hanspers, 2011, sid 9.)

De konstaterar också att risken ökar ju längre tid föräld­rarna tagit emot ekonomiskt bistånd. Av barn till föräldrar som fick ekonomiskt bistånd under upp till hälften av barn­ens uppväxt fick 14 procent av barnen sedan samma bidrag i vuxen ålder, medan nästan dubbelt så många barn – 26 procent – fick ekonomiskt bistånd om föräld­rar­na tagit emot det under mer än tre fjärdedelar av upp­växten. Däremot tycks kortvarigt eko­nom­iskt bi­stånd inte påverka barnens risk att ta emot ekonomiskt bi­stånd i vuxen ålder (Edmark & Hanspers, 2011).

Stenberg (2000) är den enda tidigare undersökningen av sambandet mellan barns och föräldrars mottagande av ekonomiskt bistånd i Sverige. Stenberg visar genom analys av registerdata över personer som tar emot socialbidrag att det finns tydliga samband över generationerna, men att effekten »reflects a combination of social assistance in the family of origin, children’s school adjustment, and parental criminality« (Stenberg, 2000, sid 228). För barn som saknar kombinationen av de tre problemen verkar socialbidragen inte gå i arv, vilket antyder att åtgärder för bättre skola och mindre kriminalitet kan minska ärftlig­heten av bidragsberoende.

Det ligger i stort sett i linje med forskning från andra länder. Siedler (2004) konstaterar att sambandet är starkt i Tyskland. Maloney, Maani & Pacheco (2003) visar att det finns en stark korrelation mellan föräldrars och barns beroende av bidrag i Nya Zeeland. Fallesen & Ber­nardi (2018) visar att barn i Danmark med föräldrar som lever på bidrag i lägre utsträckning påbörjar och avslutar gymnasiala studier än barn till föräldrar som inte lever på bidrag, även efter att de kontrollerar för föräld­rarnas utbildning. Föräldrars utbildningsnivå spelar förstås stor roll för barns utbildningsnivå, men även föräldrars bidrags­beroende verkar ha viss effekt på barnens fram­tida utbildning.

En återkommande fråga är hur de kausala mekanismerna ser ut. De Haan & Schreiner (2018) beskriver ärftligheten som mindre kausal än man tidigare trott. Även om sam­bandet fortfarande är starkt kan ärftligheten ha andra orsaker, vilket de visar genom att titta på norsk data. Dahl, Ravndal Kostøl & Mogstad (2014) tittar också på norsk data, och hittar å andra sidan »strong evidence for a causal link across generations« (Dahl, Ravndal Kostøl & Mogstad 2014, sid 1 711). Hur stor kausaliteten är och hur den fungerar är fortfarande en i hög grad öppen fråga.

Även om ärftligheten är betydande är inte allting förut­bestämt. Dels kan man förstås ge människor förut­sätt­­ning att lyfta sig ur bidragsberoende, men det finns också mycket som kan göras för att minska graden av ärft­lig­­het. Hartley, Lamach & Ziliak (2017) visar ock­så att ärft­lig­het av välfärdsberoende är stort. En mammas del­­tag­­ande i välfärdssystem ökar sannolikheten för att hennes dotter senare kommer att delta i samma system med 30 procent. Men de visar också att reformer av väl­färds­­systemen kan dämpa ökningen med hälften genom strikt­are tillämpning av kontroller av bidragen.

Underlättar man för utrikes födda att driva företag verkar det också ha betydande positiva effekter på syssel­sättningen för andra utrikes födda (Hammarstedt & Miao, 2019). Effekterna av företagande är alltså inte bara att en enskild person kommer i arbete och per­son­ens barn alltså löper mindre risk att själva hamna i utan­­för­skap, utan också andra anställda och deras barn. Quad­rini (1999, sid 17) visar att entreprenörer upp­­visar större rörlighet uppåt i inkomstgrupperingar, men att möjlig­heterna begränsas av såväl kunskap som till­gång till kreditmarknader. Politik för att under­lätta före­tag­ande är alltså även i sig ett sätt att öka den soci­ala rörligheten. En större fördjupning och diskussion om just företagandets roll, inte minst för utrikes födda, finns i Carlson & Schölin (2016).

Black & Devereux (2010) konstaterar att nyare forskning har kunnat visa betydande kausala effekter, men också vilken politik som kan motverka ärftlighet av bidrags­bero­ende, och understryker att »intergenerational per­sist­ence can be heavily influenced by education policy re­forms that extend the length of compulsory education« (Black & Devereux, 2010, sid 69).

Utanförskapet i Sverige

Utanförskapet i Sverige präglas i stor utsträckning av gruppen första och andra generationens invandrare. Ut­rikes födda och personer med utländsk bakgrund kommer att öka som andel av befolkningen. År 2017 var nästan en fjärdedel av personerna i åldern 20–64 år födda utom­lands. Andelen beräknas öka till 30 procent i mitten av 2030-talet för att sedan sjunka mot en fjärdedel igen (SCB, 2018).

Arbetslösheten bland inrikes födda är i dag 3,8 procent, medan den för utrikes födda är 15,4 procent. Nedbrutet på ursprung är skillnaderna ännu större. Medan personer från Europa och Sydamerika har knappt dubbelt så hög arbets­­lös­het, så är arbetslösheten mer än sex gånger så hög bland personer födda i Asien och nästan sju gånger så hög bland personer födda i Afrika. Ska man analys­era utan­för­­skapet i Sverige är det ett mer rätt­vis­ande mått att använda förvärvsfrekvens, och inte arbetslös­hets- eller sysselsättningsmått, eftersom man jämför an­delen förvärvsarbetande med hela befolkningen. I exem­pel­­vis arbetslöshetsmåttet kan arbetslöshet och bidrags­­­beroende gömmas undan genom sjuk­­skriv­ningar, föräldra­­ledighet och vissa kommunala åt­­­gärder. Förvärvs­­­­frekvensen för inrikes födda är 81,1 procent, medan den för flyktinginvandrare efter 16 år i Sverige bara är 65,4 procent. Det är stora varia­tioner i gruppen flykt­­ingar, där lägst andel förvärvsarbetande finns i grupp­­erna födda i Asien och Afrika. Bland afrikanska kvinnor, oavsett hur länge de har varit i Sverige, är för­värvs­­­frekvensen 45 procent (se figur 2). Det kan jämföras med för­värvsfrekvensen bland inrikes födda med minst en inrikes född förälder, som är 85 procent.

Figur 2. Andel förvärvsarbetande födda i olika regioner. Källa: SCB 2018b.

Genom EBO-lagstiftningen och bostadssegregation bor ofta många asyl- och anhöriginvandrare i samma bostadsområden. Totalt bor 500 000 personer i ett utsatt område och 74 procent av dessa har utländsk bak­grund, jämfört med 22 procent för riket i stort. Dousa (2016) beskriver hur utanförskapsområden i stor utsträckning präglas av svartarbete, bidragsfusk, kriminalitet och en parallell bostadsmarknad. Utan­för­skapets karaktär har förändrats de senaste 20 åren, från en större svenskfödd befolkning, utspridd i landet som levde på arbetslöshetskassa och förtidspension, till en utrikesfödd befolkning som bor koncentrerat på samma platser i förorter eller förortsliknande områden i anslutning till tätorter.

Med en kraftig överrepresentation av utrikes födda och vissa specifika orter i utanförskap, blir den sociala ärftligheten och ärftlighet av bidrags­beroende ännu viktigare att bryta. Risken är annars att Sverige får en långvarig, kanske till och med permanent, underklass som är etniskt och geografiskt präglad. Det skulle både döma människor till utanförskap över generationerna, öka risk för radikalisering och brottslighet i stora grupper, och stärka motsättningar mellan inrikes och utrikes födda.

Reformer för att motverka bidragsberoende

I ljuset av den förståelse vi har av social ärftlighet blir det ännu viktigare att sätta in politiska åtgärder som låter människor ta sig ur bidrags­beroende. Det är ofrån­komligt att barn präglas av sina föräldrar – även i de mest meritokratiska system, med den mest likvärdiga och hög­kvalita­tiva utbildningen, kommer barn att präg­las av sina föräldrar i fråga om ideal, drivkrafter och före­bilder. En social ärftlighet som ligger på noll är orealist­iskt att sträva efter. Men det finns mycket att göra för att under­lätta klassresor och minska betydelsen av föräld­rarna livssituation.

Lyckas man ge människor ett sätt att ta sig ur bidrags­bero­ende får de inte bara själva en arbetsinkomst i stället för bidrag, utan – och ännu viktigare – de får även låta sina barn växa upp i en miljö där förvärvsarbete är det normala. Det gör det lättare för barnen att röra sig uppåt ekonomiskt och socialt.

För att nå dit finns mycket att göra på många plan – från brotts­­bekämp­ning till stadsplanering. Som avslutning på detta briefing paper föreslår jag reformer på de tre viktig­aste områdena för att motverka att bidrag ärvs över generationerna: Bidragspolitiken, jobbpolitiken och skol­politiken.

Bidrag

Krav på motprestation, så kallade aktiveringskrav, ökar arbetsutbudet och minskar bidragsberoendet. Delvis ökar incitamenten för att över huvud taget inte hamna i hos social­tjänsten, och delvis stärks driv­krafterna att ta sig ur försörjningsstödet eftersom alternativkostnaden stigit. Evidens visar att teorin stämmer, och det är framför allt unga mellan 18 och 24 år som undviker att börja med ekonomiskt bistånd och utrikesfödda som efter införandet av aktiv­eringskraven 1998 i större utsträckning tar sig ur (Dahlberg, Mörk & Svaleryd, 2008).

Försörjningsstöd regleras ytterst av socialtjänstlagen (SoL) men verk­ställs av landets kommuner. SoL styr golvet av den service som det offentliga ska tillhandahålla, men frihetsgraderna för socialhandläggare och kommuner är ändå relativt stort. Flera kommuner, bland andra Solna, Växjö och Sundbyberg, har inom ramen för nuvarande lagrum bedrivit en mer restriktiv bidragspolitik med imponerande resultat. I Solna levde 6 procent av kommun­invånarna 1998 på försörjningsstöd, medan samma siffra 2017 var 1,1 procent. I absoluta tal har siffran fallit från 2 197 till 653 hushåll. Figur 3 visar utveck­lingen i Växjö efter att även de infört hårdare krav för utbetal­ning av ekonomiskt bistånd. Under samma period har antalet hus­håll som tar emot ekonomiskt bistånd minskat från 1 576 till 868.

Figur 3. Utbetalt ekonomiskt bistånd 2017 jämfört med 2012, större städer. Källa: Kommun- och landstingsdatabasen, SKL.

I konkreta termer finns en rad åtgärder politiken har förändrat genom nya riktlinjer. Först och främst tillämpar dessa tre kommuner aktiveringskrav på heltid. Kommunerna tillämpar bland annat 4 kap 4 § SoL så långt­gående som möjligt. Paragrafen lyder:

 

4 kap 4 §

 

Socialnämnden får begära att den som får försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat erbjudas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Den praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket ska syfta till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. Verksamheten ska stärka den enskildes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den ska utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar.

Kraven som ställs kan vara långtgående. I praktiken tvingas personer med försörjningsstöd att delta i insatser klockan 8–17 varje dag. Den som inte deltar får inget bidrag. Även föräldralediga ska delta i aktiviteter, exempelvis sfi (svenska för invandrare). Om barnen får indraget studie­bidrag vid ogiltig frånvaro ges ingen ekonomiskt kompensation till föräldrarna. Genom FUT-utredare (FUT står för felaktiga utbetalningar), hem­besök, nog­granna ut­redningar och polis­anmälan kan dessa kom­muner motverka fusk och felaktig­heter. Enligt tidigare upp­skattningar från Social­styrelsen är så mycket som 18 procent av alla försörjnings­stöd felaktigt utbetalda (Delegationen mot felaktiga utbetalningar, 2007).

Kommunerna kan också arbeta med differenti­ering av påföljder. I Tysk­land används en modell där hand­lägg­are inom vissa social­försäkrings­­system kan an­vända milda och hårda sanktioner. Milda sankti­oner an­vänds när bidragstagaren exempelvis missar ett möte, medan hårda används när personen vägrar att delta i ett anvisat program. Sanktionerna skiljer på ung­domar eller vuxna (särskilt föräldrar), där skalan vari­er­ar på ett helt borttaget bidrag (förutom hyra) i tre mån­ader till en nedsättning av bidraget på 10 procent. I Sverige ges möjlighet inom ramen för SoL att dra bort hela, eller delar, av beslutat ekonomiskt bistånd, även om det är mycket ovanligt att detta sker i någon större utsträckning om inte bidragstagaren uppenbart obstruerar. Den tyska sanktionsmodellen leder till ökad egenförsörjning, allra mest när hårda sanktioner används (van den Berg, Uhlendorff & Wolff, 2013). I en svensk kontext skulle detta kunna användas i flera delar av social­försäk­rings­systemet.

Jobb

Utöver en ny riktning för bidragspolitiken, behöver ock­så nya branscher och jobb växa till. Flykting- och anhörig­­invandrare har inte sällan lägre produktivitet än genomsnittssvensken, till följd av låg utbildning och brist­­ande kunskaper i språket. Det finns två huvudsakliga sätt för en arbetsmarknad i det läget att öppna upp sig: genom utbildning och andra kompetenshöjande insats­er, och genom sänkta kostnader för företag att an­ställa. Inte sällan i kombination. Både höger- och vänster­­regeringar har försökt att kompensera denna produkt­ivitets­­­nedsättning, genom att på olika sätt subven­­tionera anställningar: instegsjobb, ny­starts­jobb, trainee­­­anställningar och beredskapsjobb. I förhållande till vårt BNP, är Sverige det land i hela EU som lägger mest skattepengar på anställnings­subven­tioner. Detta trots att denna typ av åtgärd är den minst effektiva, och dyraste, arbetsmarknadspolitiska åtgärden som finns i verk­tygs­­­lådan (Avorin, 2017).

En viktig reform är att få ned ingångslönerna. Den som väl får in en fot på arbetsmarknaden, har större sannolikhet att göra karriär och att ens barn också får ett jobb (Corak & Piraino 2011). Därför är första foten in i arbete särskilt viktigt, även om det inte från första dagen är drömjobbet. Lägre ingångslöner leder till högre sysselsättning, sär­skilt för marginal­iserade grupper som nyanlända och lågutbildade (Arbets­marknads­politiska rådet, 2016). På lite längre sikt leder lägre minimilöner även till att nya branscher kan växa till, och att enkla jobb inte ersätts av mask­iner och datorer. Höga minimilöner leder å andra sidan till en omfördelning av sysselsättning från svagare till starkare grupper (Neumark & Wascher, 2007).

Även om effekterna av ingångslöner kan diskuteras i vissa delar av världen, är den svenska situationen otvetydig – lägre minimilöner skulle ge högre sysselsättning, sär­skilt i marginalgrupper (Daunfeldt, 2018). Enklare jobb behöver inte heller leda till att människor fastnar i låg­kvali­ficer­ade sektorer, men bör kombineras med utbild­nings­­möjligheter för att ytterligare stärka möjlig­heten att röra sig uppåt (Ek, 2018).

Skatten på låga inkomster bör också sänkas. Det finns ett politiskt behov att uppfinna nya reformer, samtidigt som beprövade fungerar väl. En sådan reform är sänkt skatt på låga inkomster, exempelvis genom ett jobbskatteavdrag. När USA införde ett motsvarande avdrag för kvinnor med barn, ökade sysselsättningen i just den gruppen med 2,8 procent­enheter (Eissa & Liebman, 1996). I en forskningsöversikt visar Lundberg & Norell (2018) att effekterna av marginal­skatte­sänkningar på syssel­sättningen är betydande, och att ett brett jobb­skatte­avdrag skulle leda till över 165 000 nya jobb i Sverige.

Skola

Skolan spelar en central roll för barns klassresor, så mycket som 30 till 40 procent av inkomströrligheten kan förklaras av skolgången (Björk­lund, Jäntti & Nybom, 2017). Under de senaste decennierna har vi sett en kraftig försämring av svenska elevers resultat i flera inter­nationella mätningar. Exempelvis föll matematik­resul­tatet i årskurs 8 med 39 poäng mellan TIMSS 1995 och 2015. Det var det största raset av alla länder som deltog de åren (Skolverket, 2016). Enligt Pisa saknar var femte elev grundläggande kunskaper i läsförståelse, natur­kunskap eller matematik. Det betyder att var femte elev lämnar den svenska grund­skolan med svårig­heter att läsa och förstå en enkel dags­tidnings­artikel. På kort sikt är antagligen den enskilt viktigaste åtgärden att lägga ner dåliga skolor med låg kunskapsprogression, men på längre sikt behövs en ny riktning för utbildningspolitiken.

En viktig förklaring till skolsegregationen är boendet. Skolsegregationen, där första och andra generationens invandrare tenderar att gå i samma skolor, är en av de mest avgörande faktorerna till om det går bra i skolan eller inte för barn med utländsk bakgrund. Elever med begränsade språk­kunskaper som interagerar och utbildas tillsammans med andra elever med begränsade språkkunskaper är mycket negativt för barnens inlärning (OECD, 2015). Ska man behålla det fria skolvalet, undvika bussnings­lösningar och samtidigt förbättra invandrarbarnens möjligheter, behöver fler svenskfödda eller välintegrerade invandrare flytta till utanför­skaps­områden. Det skulle kunna ske genom ombildningar och förtäta områden med hög andel hyresrätter med radhus, villor och bostadsrätter.

Dessutom pekar OECD på att barn med utländsk bak­grund kan nå högre resultat om man har höga för­vänt­ning­ar på barnen, och att dessa ska vara minst lika höga som för barn med inrikes födda föräldrar (OECD, 2015). I USA finns ett program som heter KIPP, (Knowledge Is Power Program), där socialt utsatta barn får gå i en skola som präglas av lugn och ro, ordning och reda, kon­tin­uerlig uppföljning av akademisk progression och där kraven och förväntningarna är mycket höga (Henig, 2008). Man borde välja ut vissa förortsskolor för ett svenskt KIPP-program.

Ytterligare en åtgärd är ökad kontroll av friskolors och kommunala skolors pedagogiska upplägg. Sverige skulle aldrig tolerera ett system där en läkare tillåts bas­era sin operationsmetod på vad Socialdepartementet eller huvudmannen för sjukhuset för tillfället tycker, utan arbetssätt, läkemedel och behandlingar framtas uti­från evidens och måste ta sig igenom flera kvalitets­kontroller. Motsvarande kontroller för flera lärares, fri­skole­koncerners och kommunpolitikers pedagogik och uppfattningar om hur undervisningen ska se ut finns inte. Trots att evidensbaserad forskning visar att tradi­tion­ell katederundervisning, stark lärarauktoritet, och tydliga hierarkier är det mest effektiva sättet att för­medla kunskap på, väljer en del skolor och lärare det rakt motsatta (Clark, Kirschner & Sweller, 2012). Låg­prest­er­ande och invandrarelever verkar ha störst nytta av hierarkiska skolmiljöer och traditionella undervisnings­metoder (Angrist m fl, 2012).

Anledningen till varför man har svårigheter i skolan kan bero på en rad faktorer. Men det som präglar skolor i utanför­skapsområden är ofta att många elever har begränsade språk­kunskaper och att det är stökigt i klassrummet. Om det tar fem minuter av varje lektion till annat än undervisning på en 40-minuterslektion, motsvarar det att man missar ett helt skolår under grundskolan (Lakomaa, 2017). Förlänger man skoltiden för lågpresterande elever, exempelvis genom sommarskola eller extra timmar varje vecka, då kompenseras eleverna för eventuellt bort­­fall eller sämre förutsättningar. Förlängd skoltid gör störst skillnad för barn och unga som riskerar att hoppa av skolan (Patall, Cooper & Batts Allen, 2010). Förlängd skol­tid för lågpresterande elever borde införas.

Referenser

Alesina, Alberto; Stantcheva, Stefanie & Teso, Edoardo (2018). »Intergenerational mobility and preferences for redistribution«, American Economic Review, 108:2.

Angrist, Joshua D; Dynarski, Susan M; Kane, Thomas J; Pathak, Parag A & Walters, Christopher R (2012). »Who benefits from KIPP?«, Journal of Policy Analysis and Management, 31:4.

Antel, John J (1992). »The intergenerational transfer of welfare dependency: Some statistical evidence«, The Review of Eco­nomics and Statistics, 74:3.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet (2016). Dags för större löne­spridning?, Arbetsmarknadsekonomisk rapport.

Avorin, Dennis (2017). Undanträngningsarbeten: En rapport om Sveriges anställningssubventioner, Timbro.

Becker, Gary S; Kominers, Scott Duke; Murphy, Kevin M; Spenkuch, Jörg L (2018). »A theory of intergenerational mobility«, Journal of Political Economy, 126:1.

Becker, Gary S & Tomes, Nigel (1979). »An equilibrium theory of the distribution of income and intergenerational mobility«, Journal of Political Economy, 87:6.

Becker, Gary S & Tomes, Nigel (1986). »Human capital and the rise and fall of families«, Journal of Labor Economics, 4:3.

van den Berg, Gerard J; Uhlendorff, Arne & Wolff, Joachim (2013). Sanctions for young welfare recipients, IFAU 2013:26.

Birkelund (2006). »Welfare states and social inequality: Key issues in contemporary cross-national research on social stratification and mobility«, Research in Social Stratification and Mobility, 24.

Björklund, Anders & Jäntti, Markus (2012). »Intergenerational income mobility and the role of family background«, Oxford Handbook of Economic Inequality, Oxford University Press.

Björklund, Jäntti & Nybom (2017). »The contribution of early-live versus labour market factors to intergenerational income persistence: A comparison of the UK and Sweden«, The Eco­nomic Journal, 127.

Black & Devereux (2010). »Recent developments in inter­genera­tional mobility«, National Bureau of Economic Research, 15889.

Bratberg, Espen; Davis, Jonathan; Mazumder, Bhashkar; Nybom, Martin; Schnitzlein, Daniel D & Vaage, Kjell (2017). »A comparison of intergenerational mobility curves in Germany, Norway, Sweden, and the US«, The Scandinavian Journal of Economics, 119:1.

Breen, Richard & Luijkx, Ruud (2004). »Social mobility in Europe between 1970 and 2000«, i Richard Breen (red.), Social Mobility in Europe, Oxford University Press.

Carlson, Benny & Schölin (2016). Etniskt företagande som startmotor: Erfarenheter från somaliska företagare i USA, Timbro.

Çelikaksoy, Aycan & Wadensjö, Eskil (2018). »Sweden: Inter­genera­tional mobility patterns in immigrant and native families«, i OECD, Catching up? Country studies on intergenerational mobility and children of immigrants, OECD Publishing

Chetty, Raj; Friedman, John N; Hendren, Nathaniel; Jones, Maggie R & Porter, Sonya R (2018). »The opportunity atlas: Mapping the childhood roots of social mobility«, National Bureau of Economic Research, 25147.

Clark, Richard E; Kirschner, Paul A & Sweller, John (2012). »Put­ting students on a path of learning: The case for fully guided instruction«, American Educator.

Corak, Miles (2012). »Inequality from generation to generation: The United States in comparison«, IZA Discussion Paper, 9929.

Corak, Miles (2013). »Income inequality, equality of opportunity, and intergenerational mobility«, Journal of Economic Perspectives, 27:3.

Corak, Miles; Lindquist, Matthew J & Mazumder, Bhashkar (2014). »A comparison of upward and downward intergenerational mobility in Canada, Sweden and the United States«, Labour Economics, 30.

Corak, Miles & Piraino, Patrizio (2011). »The intergenerational transmission of employers«, Journal of Labor Economics, 29:1.

Corcoran Mary (2002). »Mobility, persistence, and the conse­qu­en­ces of poverty for children: Child and adult outcomes«, i Danziger, Sheldon H & Haveman, Robert H, Understanding Poverty, Harvard University Press.

Dahl, Gordon B; Ravndal Kostøl, Andreas & Mostad, Magne (2014). »Family welfare cultures«, The Quarterly Journal of Economics, 129:4.

Dahlberg, Matz; Hanspers, Kajsa & Mörk, Eva (2008). Effekter av aktiveringskrav på socialbidragstagare i Stockholms stadsdelar, IFAU 2008:24.

Daunfeldt, Sven-Olov (2018). Ingångslönens effekt på sysselsätt­ningen i Sverige, Timbro.

De Haan, Moniqeu & Schreiner, Ragnhild C (2018). »The intergene­rational transmission of welfare dependency«, CESifo Working Papers, 7140.

Delegationen mot felaktiga utbetalningar (2007). Vad kostar felen? Omfattning av felaktiga utbetalningar från trygghetssystemen, underlagsrapport 7.

Dousa, Benjamin (2016). Utanför: Människorna utanför den svenska modellen, Timbro.

Duncan, Greg J; Hill, Martha S & Hoffman, Saul D (1988). »Welfare dependence within and across generations«, Science, 239.

Edmark & Hanspers (2011). Går socialbidrag i arv? En analys av svenska syskondata, IFAU, 2011:29.

Eissa, Nada & Liebman, Jeffrey B (1996). »Labor supply response to the earned income tax credit«, Quarterly Journal of Eco­nomics, 111:2.

Ek, Simon (2018). »Vart leder lågkvalificerade jobb?«, Ekonomisk Debatt, 46:5.

Erikson, Robert & Goldthorpe, John H (1992). The constant flux: A study of class mobility in industrial societies, Clarendon Press.

Fallesen, Peter & Bernardi, Fabrizio (2018). Parental welfare depen­dency and children’s educational attainment in Denmark, Rockwool Foundation, study paper 126.

Fox, Liana; Torche, Florencia & Waldfogel, Jane (2017). »Inter­generational mobility«, i David Brady & Linda M. Burton, The Oxford handbook of the social science of poverty, Oxford University Press.

Gottschalk, Peter (1996). »Is the correlation in welfare participation across generations spurious?«, Journal of Public Economics, 63.

Hammarstedt, Mats & Miao, Chizheng (2019). »Företagande bland utrikes födda – ett bidrag till integrationen«, Ekonomisk Debatt, 47:1.

Hartley, Robert Paul (2017). Essays on intergenerational dependency and welfare reform, University of Kentucky.

Hartley, Robert Paul; Lamarche, Carlos & Ziliak, James P (2017). »Welfare reform and the intergenerational transmission of dependence«, IZA Institute of Labour Economics, discussion paper 10942.

Heidrich, Stefanie (2017). »Intergenerational mobility in Sweden: A regional perspective«, Journal of Population Economics, 30.

Henig, Jeffrey R (2008). What do we know about the outcomes of KIPP schools?, Education Policy Research Unit.

Jonsson, Jan O (2004). »Equality at a halt? Social mobility in Sweden, 1976–99«, i Richard Breen (red.), Social Mobility in Europe, Oxford University Press.

Kupersmidt, Isak (2017). Stefan Löfvens viktigaste löftesbrott, Timbro.

Lakomaa, Erik (2017). Skolor som företag: Möjligheter till bättre skol­resultat eller lägre kostnader genom samarbete och koncern­tänkande, Svenskt Näringsliv.

Ludwinek, Anna; Anderson, Robert; Ahrendt, Daphne; Jungblut, Jean-Marie & Leoncikas, Tadas (2017). Social mobility in the EU, Eurofound.

Lundberg, Jacob & Norell, Jesper (2018). Skatter, bidrag och syssel­sättning: En forskningsgenomgång, Timbro.

Maloney, Tim; Maani, Sholeh A & Pacheco, Gail (2003). »Inter­gene­rational welfare participation in New Zealand«, Australian Economic Papers, 42.

Mogstad, Magne (2017). »The human capital approach to inter­generational mobility«, i John List & Harald Uhlig (red.), The past, present, and future of economics: A celebration of the 125-year anniversary of the Journal of Political Economy and of Chicago Economics, University of Chicago Press.

Mörk, Eva; Sjögren, Anna & Svaleryd, Helena (2015). Hellre rik och frisk – om familjebakgrund och barns hälsa, IFAU 2015:13.

Neumark, David & Wascher, William L (2007). »Minimum wages and employment«, Foundations and Trends in Microeconomics, 3:1–2.

Nybom, Martin & Stuhler, Jan (2015). Att skatta intergenerationella inkomstsamband: en jämförelse av de vanligaste måtten, IFAU 2015:9.

OECD (2015). Immigrant students at school: Easing the journey towards integration, OECD Publishing.

OECD (2017). Catching up? Intergenerational mobility and children of immigrants, OECD Publishing.

Patall, Erika A; Cooper, Harris & Batts Allen, Ashley (2010). »Extend­ing the School Day or School Year: A Systematic Review of Research (1985–2009)«, Review of Educational Research, 80:3.

Pepper, John V (2000). »The intergenerational transmission of welfare receipt: A nonparametric bounds analysis«, The Review of Economics and Statistics, 82:3.

Quadrini, Vincenzo (1999). »The importance of entrepreneurship for wealth concentration and mobility«, Review of Income and Wealth, 45:1.

SCB (2017). »Risk för att arbetslöshet går i arv«, scb.se, 16 juni 2017.

SCB (2018a). Sveriges framtida befolkning 2018–2070, demografisk rapport 2018:1.

SCB (2018b). »Lägre andel förvärvsarbetande bland utrikes födda i Norden«, scb.se, 10 december 2018.

Siedler, Thomas (2004). »Is the receipt of social assistance trans­mitted from parents to children? Evidence from German panel data«, University of Essex Working Paper.

Skolverket (2016). TIMSS 2015: Svenska grundskoleelevers kun­skaper i matematik och naturvetenskap i ett internationellt perspektiv, rapport 448.

Socialstyrelsen (2010). Social rapport 2010.

Sowell, Thomas (2013). »The mindset of the left: part II«, Townhall.

Stenberg, Sten-Åke (2000). »Inheritance of welfare recipiency: An intergenerational study of social assistance recipiency in postwar Sweden«, Journal of Marriage and Family, 62:1.

Walkerdine, Valerie (2015). »Transmitting social class across generations«, Theory & Psychology, 25:2.

Österberg, Torun (2000). »Intergenerational income mobility in Sweden: What do tax-data show?«, The Review of Income and Wealth, 46:4.