Vår historia

Bakgrunden till bildandet av en tankesmedja var en lång tid av olika opinionsbildande insatser från näringslivet som syftade till att försvara viktiga grundvärden som marknadsekonomi, privat ägande, avtalsfrihet, individuella rättigheter, pluralism och ett öppet samhälle.

På 1940-talet hade ett antal företrädare för näringslivet bildat Näringslivets Fond, en organisation med syfte att försvara den fria ekonomin mot den statliga intervention som hade varit populär på 1930-talet. Många länder i Europa hade infört statlig kontroll över stora delar av ekonomin under andra världskriget, och även i Sverige fanns sådana tendenser.

SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, anses allmänt ha varit den första svenska tankesmedjan. SNS grundades 1948, i hög grad som en reaktion på Socialdemokraternas efterkrigsprogram, för att stärka kopplingen mellan forskning och politiska beslut.  I grundandet av SNS var flera personer centrala som skulle komma att spela en stor roll i skapandet av Timbro. I början av 1950-talet delade SNS och Näringslivets Fond kansli i Stockholm. SNS hyrde sina lokaler av fonden genom ett bolag som döpts till Timbro. Det var Ernfrid Browaldh, direktör i Handelsbanken, som namngett bolaget efter sina barn Tore och Ing-Marie – Timbro.

 

Som reaktion på nästa våg av vänsterradikalism 1968 såg Sture Eskilsson, informationschef på Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF)  – det som i dag är Svenskt Näringsliv – hur uppfattningarna om begrepp som ”näringsliv” och ”vinst” hade börjat betraktas som negativa av studenter. Han föreslog att en opinionsbildande insats behövdes. Det blev upprinnelsen till den så kallade ”hemliga promemorian”: en skrivelse från Sture Eskilsson till SAF-ledningen i mars 1971 som identifierade ett behov av att från näringslivets håll organisera informationsinsatser för att stärka de marknadsekonomiska institutionerna i Sverige.

Tankesmedjan föds

1978 slogs Utredningsbyrån för samhällsfrågor, en verksamhet som drivits av Näringslivets Fond, ihop med Timbro. Vid samma period startades också en tidskrift, Opinion, med Johan Hjertqvist som redaktör, och en mer akademiskt inriktad verksamhet, Ratio, under ledning av Carl-Johan Westholm. Efter några år lades Utredningsbyrån ner och verksamheterna konsoliderades under namnet Timbro.

Timbro satte tonen snabbt genom ett antal uppmärksammade utgivningar, bland annat av Henri Lepages Imorgon kapitalism 1980, som lanserade begreppet ”nyliberalism” i Sverige, och F A Hayeks Frihetens grundvalar 1983.

Samma år, 1983, flyttade Timbro till mer centrala lokaler, på Birger Jarlsgatan, där bokhandeln ”Market Corner” etablerats några år tidigare. Under de kommande åren etablerade sig Timbro som ett mer renodlat bokförlag, och bokförläggaren Kjell-Erik Selin rekryterades som vd. Selins efterträdare, Mats Johansson, hade varit ansvarig för Näringslivets Presstjänst och under hans ledning utvecklades vid sidan av förlaget även utgivningen av Marknadsekonomisk Tidskrift (från 1991 kallades tidningen Smedjan), dels Timbro Idé som lyfte de mer ideologiska perspektiven. Näringslivets Presstjänst och Näringslivets Medieinstitut hade funnits som parallella verksamheter under 1980-talet, för att tillhandahålla media med relevant underlag.

 

Flera personer som hade varit verksamma i anslutning till Timbro under 1980-talet kom att få framträdande positioner i den borgerliga regeringen 1991–1994, bland annat Carl Bildt och Bengt Westerberg.

Nästa flytt gick till Grev Turegatan. 1997 etablerade Timbro även en löpande verksamhet i Malmö-Lund, under namnet Timbro Syd. Under den senare delen av 1990-talet startades andra särskilda verksamheter inom ramen för Timbro, bland annat Timbro Hälsa och Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten (CVV), som var inriktade på policyrelevanta publikationer och aktiviteter.

Bildandet av Stiftelsen Fritt Näringsliv

Under i princip hela 1990-talet fördes diskussioner om hur de två stor arbetsgivarorganisationerna, SAF och Industriförbundet, skulle kunna slås ihop. 2001 skedde slutligen detta, och Svenskt Näringsliv bildades. I samma skede uppstod frågan om vad som skulle hända med Näringslivets Fond. Beslut fattades 2002 om att Näringslivets Fond skulle övergå till att bli forskningsinstitutet Ratio, och att de anslag som Svenskt Näringsliv gett till Näringslivets Fond skulle upphöra. 2003 bildades i stället Stiftelsen Fritt Näringsliv (SFN), som fortfarande är huvudman till Timbro, och ett grundkapital om drygt 300 miljoner kronor tillsköts till stiftelsen från Svenskt Näringsliv. I likhet med Näringslivets Fond har Stiftelsen Fritt Näringsliv finansierat Timbro, men även andra projekt och satsningar.

Flytt till Kungsgatan

2005 fick Timbro sin första kvinnliga vd i Cecilia Stegö Chiló. När hon övergick till posten som kulturminister i den nyvalda regeringen 2006 efterträddes hon av Maria Rankka, som varit chef över Timbro Idé. 2007 flyttade Timbro från Grev Turegatan till de nuvarande lokalerna på Kungsgatan 60. En ny grafisk profil togs fram och det tidigare Näringslivets Medieinstitut återstartades under namnet Timbro Medieinstitut, med inriktning på granskning av mediers rapportering om näringslivets frågor.

”Generationerna” och utbildningsverksamheten

En insikt som ledningen för Timbro fick i slutet av 1980-talet var behovet av utbildningsinsatser. City-universitetet bedrev sin verksamhet mellan 1988 och 2002, inom ramen för Timbro Idé med Gunnar Hökmark som projektledare. Syftet var att erbjuda ett fristående, icke-statligt universitet, för att främja mångfald och kvalitet i utbildningen, med kurser och forskning om bland annat marknadsekonomins grunder, ledarskap, retorik och Sveriges roll i Europa.

Under 1980- och -90-talet hade viss verksamhet också bedrivits för att upprätthålla Timbro som ”ekumenisk” arena, där personer från de olika borgerliga partierna kunde mötas, tillsammans med personer ur den bredare idéborgerligheten. Dessa samlades från början i grupper kallade ”generationer”. Ursprunget till dessa var ett möte i Washington DC i slutet av 1980-talet mellan Janerik Larsson, som under många år varit chef för opinionsbildning på SAF, och en ung student vid namn PJ Anders Linder. Janerik rekryterade PJ för att samla unga borgerliga talanger från hela landet i ett nätverk där syftet var att diskutera, inte att debattera mot varandra. Många från den första omgången av generationsnätverket kom att bli centrala politiska tjänstemän under Bildtregeringen 1991–1994. I början av 2000-talet falnade dock generationsnätverkens aktivitet. Däremot har Timbro sedan 1990-talet återkommande haft sommarpraktikanter, som i många fall gått vidare till antingen anställning på Timbro eller framgångsrika karriärer på andra områden.

2003 startades Stureakademin, ett årslångt utbildningsprogram i politisk filosofi, kommunikation och skrivande. Sedan Stureakademins grundande har ett tiotal utbildningar startats av olika aktörer med Stureakademin som förlaga, och Timbro har även startat bland annat Reformakademin och Digitala akademin.

Kända projekt genom åren

40 år är en lång tid i politiken, och Timbro har opinionsbildat i många frågor även om den ideologiska kursen har legat fast.

I början av 1980-talet var kampen mot de socialdemokratiska löntagarfonderna ett huvudnummer där både Timbro och Utredningsbyrån var involverade i informations- och opinionsbildningsinsatser. Ett femtiotal kritiska rapporter producerades under en förhållandevis kort period mellan 1980 och 1983.

En bok som ledde till omfattande debatt var Industrispionage av Charlie Nordblom som gavs ut 1984. I boken pekade författaren ut spionage mot företag och forskning i Sverige som Sovjetunionen och andra länder från östblocket bedrev, bland annat genom ambassadtjänstemän. Sovjetunionens ambassad lämnade in en formell protest till UD, och frågan ledde till hätsk debatt i Konstitutionsutskottet som medförde att statssekreteraren Ulf Larsson fick avgå. Många av de ambassadanställda som pekades ut i boken blev hemkallade inom ett halvår efter att boken kom ut.

Under tidigt 1990-tal ökade intresset för välfärdsstatens organisering och medborgarnas grad av valfrihet, efter den uppmärksammade statliga Maktutredningens slutrapport, som visat på ett utbrett missnöje med den offentliga sektorns verksamheter. Sociologen Hans L Zetterberg, tidigare chefredaktör på Svenska Dagbladet som hade varit med och skrivit Moderaternas framtidsprogram samma år, engagerades för att leda vad som kom att kallas ”socialstatsprojektet”. Ett antal böcker gavs ut, av bland andra nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson och tidigare finansminister Anders Borg.

Ett annat område som hade kommit att få ökad uppmärksamhet var miljöfrågorna. Från mitten av 1990-talet bedrev Timbro ett aktivt arbete med att etablera en liberal och marknadstillvänd syn på hur miljöproblem bör hanteras. Skribenten Per Ericson hade nyhetsbrevet Ekvilibrium och böcker gavs ut av liberala miljödebattörer som Björn Lomborg och Stephen Budiansky.

Det internationella perspektivet och spridandet av demokrati har länge varit framträdande. Flera av de drivande personerna bakom Måndagsrörelsen för de baltiska staternas självständighet runt 1990 hade en bakgrund på Timbro, bland annat Gunnar Hökmark och Andres Küng. På 1990- och 2000-talet gav Timbro ut Per Ahlmarks uppmärksammade böcker om den svenska vänsterns medlöperi med diktaturer under föregående årtionden. Under 2000-talet har Timbro engagerat sig på europeisk nivå, bland annat genom tankesmedjesamarbetet Epicenter och samarbetet med den handelspolitiskt inriktade tankesmedjan ECIPE i Bryssel. Den stiftelsefinansierade tankesmedjan Frivärld, inriktad på utrikes- och säkerhetspolitik, grundades också 2011.

Det sena 1990-talets uppsving för motståndet mot frihandel och globalisering innebar en stor utmaning för marknadsliberaler, men erbjöd också en möjlighet för Timbro att spela en nyckelroll i en motrörelse. Timbro organiserade försvarare av frihandel att gå i polemik med dåtidens främsta antiglobaliseringsorganisation, Attac. 1999 hade Johan Norberg anställts på Timbro, med ansvar för idéutveckling. Norberg skrev boken Till världskapitalismens försvar, som gavs ut i juni 2001 i samband med EU-toppmötet i Göteborg och det som blev känt som Göteborgskravallerna. Boken fick omedelbart stor uppmärksamhet och såldes i tiotusentals exemplar redan de första åren. I dag är boken Timbros mest spridda publikation och översatt till ett trettiotal språk. Norberg blev en nationellt känd debattör och gick senare vidare till en internationell författarkarriär.

 

I början av 2000-talet höjdes också tempot i utgivningen av liberala klassiker, både genom ett flertal antologier och genom översättningar av centrala liberala verk av bland andra Hayek, Nozick, Rand, Bastiat, Paine, Smith, Friedman med flera. Under 2010-talet breddades klassikerutgivningen med namn som Mises, Buchanan och Shklar.

Ett inrikespolitiskt projekt som fick mycket uppmärksamhet i slutet av 2000-talet var också ”Folkkapitalism”, lett av Dick Kling. Genom böcker, seminarier, granskningar och intervjuer syftade projektet till att uppmärksamma det omfattande statliga ägandet, och samtidigt hur privat sparande missgynnas. Lågt eget sparande gör en stor del av svenskarna beroende av offentliga trygghetssystem, samtidigt som automatiska avsättningar till bland annat pensionsfonder ackumuleras och förvaltas av ”ombudskapitalister”.

Det är naturligtvis bara ett axplock av alla projekt som Timbro har drivit genom åren. Vissa strider har vunnits – som de mot de långtgående löntagarfonderna och mot globaliseringsmotståndet runt millenieskiftet – och vissa är fortsatt aktuella.

Lista över vd:ar

1978–1981: Sture Eskilsson
1981–1983: Mats Svegfors
1983–1988: Kjell-Erik Selin
1988–1995: Mats Johansson
1995–1996: Odd Eiken
1996–2000: PJ Anders Linder
2000–2005: Mattias Bengtsson
2005–2006: Cecilia Stegö Chiló
2006–2010: Maria Rankka
2010–2014: Markus Uvell
2014–2020: Karin Svanborg-Sjövall
2020–2023: Benjamin Dousa
2023–: PM Nilsson

 

 

Text: Patrick Krassén