SVT: Vi har ingen instrumentell metod för att utvärdera allsidighet över tid
SVT:s programdirektör för samhälle och nyheter Robert Olsson har nyligen varit ute i den mediedebatt som handlade om kravet på opartiskhet som public service har på sig reglerat i sändningstillståndet och innebär att: ”en klart utpekad part som utsätts för kritik ska få möjlighet att bemöta kritiken, kontroversiella ämnen eller händelser inte får behandlas på ett ensidigt sätt och en representant för programföretaget inte får ta ställning i en kontroversiell fråga.” Robert Olsson berörde i sin debattartikel rapporteringen över tid, men tycker inte att opartiskhet är rätt begrepp för att diskutera hur SVT över tid har speglat ett ämne. Opartiskheten gäller det enskilda inslaget, menar han. Han vill hellre tala om allsidighet och balans när man tittar på rapporteringen över tid och han tycker att det här är en viktig aspekt för journalistiken generellt att förhålla sig till.
– Vi bygger mycket av vår trovärdighet på att vi är allsidiga och opartiska. Skulle vi vara för endimensionella i vår rapportering generellt och i enskilda sakfrågor så skulle publiken uppfatta detta och påverka deras relation till oss, så därför är det viktigt med allsidighet och balans över tid, säger han.
Men han tycker det är viktigt att det finns nyans i hur man definierar balans. Han exemplifierar med näthat där SVT efter en kritisk granskning av internets baksida i form av näthatets spridning inte måste vara tvungna att visa på internets positiva sidor i ett inslag en månad senare – det är ingen balans som SVT måste eftersträva tycker han. Robert Olsson menar också att det ibland kan finnas skäl som motiverar att rapporteringen över tid utgår från en och samma vinkel. Han tar exemplet med Mona Sahlin under valrörelsen 2010.
– Kent Asp visar i sin valundersökning från 2010 att socialdemokraterna under valrörelsen inte kom så väl ut i medierna , jämfört med andra partier. Men det behöver inte vara detsamma som att journalistiken var felaktig eller medvetet sneddriven. Mona Sahlin var kontroversiell i sitt eget parti, hon utsattes för kritik i en rad frågor och hennes agerande gentemot vänsterpartiet ifrågasattes. Att beskriva detta är relevant journalistik – vi pratar om partiet och personen som utmanade regeringsmakten och statsministeerposten.
Men det här är ändå undantag, på det stora hela strävar SVT efter att ge en allsidig bild av en fråga över tid. Bolaget jobbar enligt Robert Olsson hela tiden för att ge nyheterna sammanhang och han tycker att man lyckas väl med detta, men medger också att det händer att man brister.
– Från tid till annan kan det vara så att vi inte lyckas ge allsidighet och balans i vissa frågor, men jag har ingen forskning kring hur det ser ut, säger Robert Olsson.
SVT ser relationen med tittarna som kvitto på att de ligger rätt i sin balans.
– Jag vill tro på självsanering, självreflektion och självreglering som hänger ihop med vår trovärdighet och som i sin tur är kopplat till människors uttryck för detta. Våra tittare skulle inte uppfatta oss som trovärdiga om vi inte lyckades ha balans i vår rapportering över tid. Jag tror att det finns en relation däremellan, säger han.
Hur ska en tittare som inte har några förkunskaper i en fråga och ni berättar om frågan ur snarlikt perspektiv i inslag efter inslag över tid kunna avgöra om er rapportering är balanserad eller inte?
– Då utgår du ifrån att det inte finns några konkurrerande medier och så ser det ju inte ut.
Robert Olsson berättar att SVT:s redaktioner inför valet och i valrörelsen är väldigt noggranna med hur partierna kommer speglas i nyhetsrapporteringen. SVT vet vilka frågor och ämnen de kommer att belysa, hur konfliktytorna ser ut och så vidare. Alla partier ska speglas på ett schysst sätt och komma till tals i samma omfattning. Men det här gäller valet specifikt, för andra ämnen och frågor arbetar inte SVT enligt någon särskild metod för att säkerställa balansen i rapporteringen.
– Vi har ingen instrumentell metod som mynnar ut i excel-ark och liknande. Men vi har en känsla och medvetenhet för detta ändå och jag inte sett några undersökningar som visar att vi brustit.
Skulle det inte vara viktigt att varje ämne följdes upp metodiskt för att ni skulle kunna säkerställa balansen och allsidigheten i er rapportering?
– Ja, det är möjligt, men jag vet inte riktigt hur det skulle gå till. Bristen på granskning av oss är ju inget problem. Granskningsnämnden tar emot över 1000 anmälningar mot oss varje år. Och i det dagliga redaktionella arbetet så är det klart att de här frågorna diskuteras: vad hade vi för vinkel senast, vad kan en ny vinkel tänkas vara, hur förhåller vi oss till ny research och så vidare. Vi har genom åren gjort enskilda utvärderingar av hur balansen i vår rapportering har sett ut under längre perioder men då har det inte varit utifrån frågor och ämnen utan till exempel vilka personer som kommer till tals, hur fördelningen mellan män och kvinnor ser ut, vilka delar av Sverige som kommer med i de nationella sändningarna och så vidare.
Men du ser inte ett behov av att metodiskt kunna utvärdera er rapportering över tid?
– Jag förstår att du tycker att vi borde ha det, men jag kan inte vara annat än ärlig och säga att det har vi inte och jag har inte tidigare identifierat ett behov av en instrumentell metod för det.
DANIEL LÖFSTEDT
Här kan du läsa fler intervjuer i serien: