Bistånd eller representation? Om Sidafinansierad verksamhet i irakiska Kurdistan
Aram Jamal Sebir arbetar med filmvisningar i städerna Sulemania, Tikrit och Kirkuk i norra Irak. Han gillar sitt jobb och tycker det är kul att många är intresserade av att se de tre dokumentärfilmer om ickevåldsmetoder som han har dubbat till kurdiska. Tanken är att publiken efter visningarna ska delta i workshops och seminarier för att diskutera filmen.
Visst kunde det här projektet ha varit finansierat av irakiska myndigheter eller av en lokal entreprenör, men så är inte fallet. Ett antal utländska biståndsorganisationer finansierar filmvisningarna. Sida gör det genom Olof Palmes internationella Centrum (OPC), som har gett 165 000 kronor till projektet. Om projektet bidrar till att minska våldet i norra Irak är det ingen som vet. Det vi vet är dock att färre än hälften av besökarna deltar i diskussionerna. Och sannolikheten, att människor som har för vana att använda våld, skulle delta är liten. Säkert är också att ingen lokal biografägare kan konkurrera med gratis filmvisningar.
Från Dohuk till Erbil, med buss genom Kirkuk och vidare mot Sulemania med ett kort stopp i Halabja. Vi träffade Aram och många andra under en intensiv månadslång resa genom irakiska Kurdistan sommaren 2007, i syfte att granska biståndet i regionen. Vi, två studenter på pol magprogrammet vid Linköpings universitet, granskade biståndet i regionen och såg på plats vilken effekt de olika insatserna hade. Möten med FNoch biståndspersonal varvades med besök på minfält och i flyktingläger. Att en av oss har rötter i irakiska Kurdistan underlättade arbetet.
På plats efter plats kunde vi se hur biståndsapparaten har slagit rot i samhället och bedriver verksamhet som ofta varken är relevant eller långsiktigt hållbar. Att korruption och ineffektivitet inom biståndet skulle finnas var vi förberedda på. Men vi anser att det är lite märkligt att två svenska studenter under relativt kort tid kunde upptäcka så många brister som Sida verkar blunda för.