Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se
Rapporter
Arbetsmarknad

Den påtvingade semestern

Är Sveriges semesterlag förlegad? Dennis Avorin, analytiker och verksam inom EU, har gått igenom semesterlagens olika delar, graden av inkomstbortfall för varje lagstadgad semesterdag och vilka grupper som egentligen omfattas av lagen. I vilken utsträckning utnyttjar svenskarna egentligen sin semester, vad händer när dagar brinner inne och borde det vara lagligt att förhandla bort ledighet mot arbetstidsförkortning eller löneförhöjning?

Sammanfattning

  • Sverige bör avskaffa den i lag påtvingade semestern, och i stället låta ledighet bli en förhandlingsfråga mellan arbetsgivare och anställda.
  • Semester innebär inkomstbortfall för alla arbetstagare, enligt samma logik som arbetstidsförkortning. För en lön på 30 000 kronor i månaden, innebär varje semesterdag drygt 1 000 kronor mindre i plånboken efter skatt. Anställda bör få möjlighet att förhandla fram en högre lön istället för den långa semestern.
  • Att fyra veckors semester ska tas ut sammanhängande under sommaren är en kvarleva från 1900-talets industrisamhälle. Om inget annat avtalas kan anställda kräva denna ledighet, men kan också bli tvingade att ta ut den av sin arbetsgivare. Denna del av lagen begränsar alltså både arbetsgivares och anställdas ledighet.
  • Allt färre omfattas av semesterlagen, som exempelvis företagare och visstidsanställda. De utgör i dag en fjärdedel av arbetskraften. Även i den offentliga vården haltar systemet. Vårdförbundets medlemsgrupper har sammanlagt omkring 800 000 innestående semesterdagar, motsvarande 1,3 miljarder kronor. Som lagen ser ut idag finns risken att dessa dagar brinner inne – utan att ersättning betalas ut. Detta undergräver lagens legitimitet.
  • År 2015 var det endast 46 procent av svenska arbetstagare som hade för avsikt att ta ut hela sin semester. Att en så låg andel vill utnyttja ledigheten tyder på att lagen är obsolet och att det i stället behövs en ökad flexibilitet.
Dennis Avorin är företagsanalytiker verksam inom EU. Han har en masterexamen i interdisciplinär research från Bologna universitet och har tidigare tjänstgjort på Utrikesdepartementet som landhandläggare.

Bakgrund

Sveriges semesterlagstiftning växte fram i det tidiga 1900-talets industrisamhälle. Initialt prioriterades frågan varken av facken eller arbetarna som i stället ville ha reglerad arbetstid och kortare arbetsveckor. Semesterlagen blev en kompromiss med arbetsgivarsidan, som visserligen ville att arbetarna skulle ha möjlighet att vila upp sig, men som samtidigt ville ha en billigare reform än förkortade arbetsveckor. År 1917 lades den första motionen om lagstadgad semester av ett par kommunister, men det dröjde fram till 1938 innan den första lagen om två veckors semester antogs av riksdagen. Vid det laget hade många grupper redan ett par veckors semester inskrivna i sina anställningsavtal.

Politiker argumenterade för den lagstadgade semestern med att ”människomaterialet” inte skulle slitas ut i fabrikerna. Eftersom semestern snarare än en frihetsreform sågs som en ekonomisk investering var politikerna mycket ängsliga över att arbetarna skulle hemfalla åt ”skräpkultur” på semestern: att lata sig, supa eller ägna sig åt andra omoraliska aktiviteter. Med lagstiftningen kom därför också diverse riktlinjer för vilka sysselsättningar människor skulle hänge sig åt under ledigheten. Som en hjälp på traven sammanställde Svenska Turistföreningen en guide för hur semestern bäst kunde spenderas, med fokus på friluftsliv. Den gavs ut av Kooperativa förbundets bokförlag 1939.[1]

År 1951 utökades den lagstadgade semestern till tre veckor, 1963 till fyra veckor och 1978 till fem veckors semester – det system som kvarstår i dag.[2]

Sverige är också känt för begreppet industrisemester, en lång sammanhängande ledighet under sommaren, framförallt i juli. Även detta är ett arv från förra seklets industrisamhälle.[3] Juli är fortfarande den månad då flest arbetstagare i Sverige tar ut sin semester, ett mönster som är oförändrat det senaste decenniet. Som framgår av diagram 1 har över två miljoner arbetstagare semester i juli varje år. Det är nästan hälften av den svenska arbetskraften som under samma tid uppgick till 5 164 000 personer.[4] Resten av arbetskraften tar ut sin semester spritt under andra delar av året.

Diagram 1. Semester totalt i åldrarna 15-74 år (i tusental)

Sverige tillhör även de länder som har skrivit på ILO:s (International Labour Organization) semesterkonvention. Denna konvention specificerar en semester om minst tre veckor per arbetsår för undertecknande stater att garantera.[5]

Semesterlagstiftningen i Sverige

Den svenska semesterlagstiftningen ger arbetstagare rätt till fem veckors semester, sammanlagt 25 dagar. Fyra av dessa veckor, den så kallade huvudsemestern eller industrisemestern, har arbetstagaren rätt att ta ut sammanhängande mellan juni och augusti. Denna del av lagstiftningen är dispositiv, vilket innebär att annat kan avtalas mellan arbetsmarknadens parter. Även om inget annat har avtalats så kan även semestern förläggas under en annan del av året om särskilda skäl föreligger.[6] Andra paragrafen i semesterlagen inskränker dock möjligheten att förhandla ner antalet semesterdagar.[7] Stora delar av semesterlagen är alltså inte dispositiv, vilket skiljer sig från andra delar av arbetsrätten, såsom lagen om anställningsskydd (LAS) och arbetstidslagstiftningen.

Dispositivt – vad som går att förhandla i semesterlagen

Grundregeln är att semestern ska förläggas till en ledighetsperiod mellan juni och augusti. Enligt lagen har alltså arbetstagare rätt till detta. Samtidigt har också arbetsgivaren en skyldighet att förlägga fyra veckors sammanhängande semester under sommarmånaderna för arbetstagaren, om inget annat har avtalats. Arbetstagare kan därmed tvingas ta ut sin semester under sommaren. Detta innebär naturligtvis en bristande flexibilitet och frihet för både arbetsgivare och arbetstagare.

Den del av lagen som reglerar semesterns förläggning är dispositiv. När och hur sparade dagar ska kunna tas ut och rätten för arbetsgivare att avtala bort rätten till semester för en anställning kortare än tre månader kan alltså avtalas genom enskilda avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare, samt genom kollektivavtal. Delar av semesterlagstiftningen är också semidispositiv, vilket innebär att delar av lagen kan avtalas bort, men bara på ett visst sätt. Inom arbetsrätten betyder det vanligen via kollektivavtal. Detta gäller bland annat definitionen av semesteråret och semesterdagar, vissa aspekter utav beräkningen av semesterlön, samt semesterersättning[8] för sparade dagar.[9] Även detta innebär naturligtvis en sämre flexibilitet för arbetstagare och arbetsgivare som inte har kollektivavtal.

Industrisemestern är också ett problem för många mindre arbetsgivare som kan ha svårt att få ihop logistiken under sommaren. Enligt en undersökning av medlemsorganisationen Företagarna från 2015 avstår 29 procent av alla småföretagare med anställda från att ta semester. Bland de som tar semester jobbar nio av tio på något sätt under semestern.[10] I en liknande studie från 2014 framgår att kunders förväntan på tillgänglighet gör att företagare fortsätter leda företaget även under semestern.[11]

Det finns flera grupper på arbetsmarknaden som inte omfattas av semesterlagstiftningen, såsom personer med tidsbegränsade och kortare visstidsanställningar. I juni 2017 hade 844 000 personer mellan 15 och 74 år en tidsbegränsad anställning, motsvarande 16,4 procent av arbetskraften.[12] Enligt en rapport från Svenskt Näringsliv så vill en tredjedel av de visstidsanställda inte heller ha en fast tjänst. Vad gäller enbart personer mellan 15 och 24 år så vill enbart 54 procent ha en fast tjänst.[13] Det rör sig ofta om unga vuxna som studerar och behöver en extra inkomst, inte sällan anställs personer i visstidsanställningar för att en fast anställd är på semester. Även egenanställda och egenföretagare har naturligtvis svårt att ta semester enligt semesterlagen.

Sammantaget utgör visstidsanställda, småföretagare och egenföretagare mer än en fjärdedel av den svenska arbetskraften. Det faktum att tid är pengar och semester innebär inkomstbortfall, avspeglas tydligt i det låga semesteruttag som återfinns inom denna del av arbetskraften, som i många fall avstår semester.

Indispositivt – vad som inte går att förhandla bort

Den indispositiva (tvingande) delen av semesterlagen utgörs av de mest centrala paragraferna. Dessa gäller framförallt rätten till de lagstadgade 25 dagarna, samt beräkning av semesterlönen. Lagen föreskriver att alla avtal som inskränker rätten till semester ogiltigförklaras.[14] Det går med andra ord inte att avtala bort delar av, eller hela, den egna semestern mot andra villkor. En arbetstagare kan endast helt avstå semesterdagar som är utan semesterlön. Semesterlön är den ersättning som betalas ut av arbetsgivaren under semestern.

Om en arbetstagare inte arbetat ett helt intjänandeår har denna ändå rätt till semester, dock kommer en del av dagarna att vara obetalda.[15] Det ska poängteras att arbetsgivare är skyldiga att se till att arbetstagaren tar ut de lagstadgade semesterdagarna, samt att semestern förläggs under sommaren eller enligt annat avtal, och kan bli skadeståndsskyldig för brott mot semesterlagen om så inte sker.[16] Parterna på arbetsmarknaden eller den enskilda arbetstagaren kan dock avtala om fler semesterdagar än de 25 lagstiftade dagarna.

En arbetstagare kan enbart spara de dagar som överstiger huvudsemestern om 20 dagar varje år. Det betyder i regel att en arbetstagare kan spara fem dagar per år såvida de inte har utökade semesterdagar enligt avtal. Semesterdagar får sparas i högst fem år.[17] Rätten att väcka talan om semesterlön, semesterersättning eller skadestånd gäller inom två år från utgången av det semesterår som förmånen gäller.[18]

En bransch som återkommande har problem att organisera sin verksamhet under semestertider och placera ut alla semesterdagar är den offentliga vården. Vårdfokus rapporterade i maj 2017 att Vårdförbundets medlemsgrupper sammanlagt har omkring 800 000 dagar av innestående semester, motsvarande 1,3 miljarder kronor. Inget tydligt svar finns angående vad som händer med Vårdförbundets medlemsgruppers innestående semesterdagar som i flera fall passerat 40 dagar per anställd trots att grundregeln är att de därefter ska betalas ut.[19]

Så som lagen ser ut förefaller det inte omöjligt att Vårdförbundets medlemsgruppers innestående dagar skulle kunna brinna inne om de sparas utöver år 6 och förbundet eller medlemmarna därefter avstår från att väcka talan under de efterkommande två åren. Då lär talan ogillas om saken lyfts av arbetstagaren på grund av preskription.[20]

Utöver den svenska lagstiftningen så regleras även semestern av EU:s arbetstidsdirektiv. Artikel 7 i direktivet föreskriver att alla arbetstagare inom EU har rätt till minst fyra veckors betald semester som inte kan bytas mot betalning.[21]

Semesterlagen jämfört med arbetstidslagen och LAS

Även i jämförelse med andra delar av arbetsrätten är semesterlagen rigid. Arbetstidslagen är exempelvis dispositiv, parterna kan genom kollektivavtalen komma överens om andra, mer flexibla villkor. [22] Ett exempel på detta är de så kallade centralavtalen ALFA och AVA som för statliga anställda i princip helt ersätter arbetstidslagen och ger större utrymme för flextid.[23] Lagen om anställningsskydd (LAS) är semidispositiv, och kan alltså till vissa delar avtalas bort genom kollektivavtal. Däremot kan den inte avtalas bort genom enskilda anställningsavtal.[24]

Inkomstbortfall av semester

Eftersom semester är en typ av arbetstidsförkortning har den samma effekt på BNP, offentlig sektors ekonomi, löner och pensioner som kortare arbetsdagar skulle ha. Vänsterpartiet gav 2014 ut en rapport för att visa på effekterna av en övergång till sex timmars arbetsdag över en tioårsperiod. Rapportförfattarna drar själva slutsatsen att vi kommer bli fattigare: BNP skulle bli 10 procent lägre, vilket motsvarar 350 miljarder kronor. Den offentliga sektorns ekonomi skulle dessutom försämras med 110 miljarder och både löner och pensioner skulle sannolikt bli lägre.[25]

På samma sätt innebär den påtvingade ledigheten som lagstadgad semester är, lägre inkomst för individen. Om löntagarna arbetar mindre kommer de att producera mindre. Ett lägre antal arbetade timmar i ekonomin minskar BNP, såvida inte arbetsproduktiviteten samtidigt ökar, och någon måste bära denna kostnad. Snittlönen i Sverige ligger på 30 000 kronor i månaden – ungefär 1 400 kr per arbetsdag.[26] Det blir drygt 1 000 kronor mindre i plånboken efter skatt, för varje semesterdag. Fem veckors semester innebär alltså lägre nettoinkomst med ungefär 25 000 kronor per år för medelinkomsttagare. Tabellen nedan visar några räkneexempel för vanliga månadslöner.[27]

 

Inkomstbortfall efter skatt
Månadslön Per semesterdag För hela semestern
20 000 680 17 011
25 000 851 21 263
30 000 1 021 25 516
35 000 1 131 28 283
40 000 912 22 800
45 000 1 026 25 650
50 000 1140 28 500

Internationella jämförelser av semester

Semesterlagstiftningen skiljer sig mycket åt mellan länder inom OECD. En tydlig skiljelinje går mellan europeiska länder där alla har minst 20 dagar lagstadgad semester och USA som inte har någon lagstadgad rätt till semester. Sverige skiljer sig dock från övriga europeiska länder genom den avtalsmodell som i många avseenden reglerar vår arbetsmarknad. Exempelvis har de allra flesta EU-länder lagstadgade minimilöner, något som vi inte har i Sverige och som fackförbunden dessutom kraftigt motsatt sig. Att detaljreglera arbetsmarknaden genom lagstiftning är i Sverige alltid ett avsteg från vår arbetsmarknadsmodell, vilket inte är fallet i länder med en annan ordning. Fördelen med avtal är att de kan skräddarsys för dem de berör, och detta gäller naturligtvis även semester.

En studie av analysföretaget YouGov[28] från 2015 visade att endast 46 procent av svenskarna tänkt ta ut hela sin semester.[29] Dessvärre avslöjar inte studien vad de övriga 54 procenten haft för avsikt med sin semester – huruvida den kommer sparas eller betalas ut i semesterersättning. Studien är inte heller tydlig angående vilka som ingått som ”arbetstagare” i underlaget. Räknar man bort visstidsanställda och företagare, givet att de skulle vara med i underlaget, så skulle det dock oavsett innebära att nära 20 procent av den svenska arbetskraften inte tar ut hela sin semester. Enligt studien leds semesterfirandet av Storbritannien där 75 procent av alla arbetstagare tänkte ta ut all eller nästan all semester om sammantaget 27 dagar år 2015.[30]

I diagram 2 visas några av de länder som är med i YouGovs studie. Dessa har valts utifrån att de är hyfsat jämförbara och alla ingår i OECD. Sverige sorterar förhållandevis lågt och uppvisar liknande semestertendenser som USA och Australien, trots våra många fler lagstadgade semesterdagar. Det tyder alltså på att semesterdagarna i stor utsträckning inte nyttjas av arbetstagarna i Sverige. Det låga semesteruttaget kan indikera att arbetstagare i större utsträckning skulle föredra att ha mer makt att avtala kring denna del av sitt arbetsliv.

Diagram 2. Planerat semesteruttag bland utvalda OECD-länder

Källa: Dahlgreen (2015). *Siffror för semesterdagar (median) för Frankrike saknas, varav lagstadgat minimum visas.

Slutsats och diskussion

Dagens rigida semesterlagstiftning är en kvarleva från 1900-talets fabrikssamhälle. Sedan dess har behovet av flexibilitet vad gäller tid, rum och ersättning för arbete blivit allt större. Semesterreglernas mest centrala delar är inte dispositiva och utgör därmed den kanske mest rigida lagstiftningen vi har för att reglera svensk arbetsmarknad.

De 25 lagstadgade semesterdagarna, som i praktiken tvingas på de anställda, hindrar flexibilitet i arbetet för såväl anställda som arbetsgivare. Småbarnsföräldrar borde exempelvis ha chansen att förhandla bort semesterdagar mot mer tid med familjen på vardagarna. Människor med ett hårt arbete kanske hellre vill ha arbetstidsförkortning än 25 semesterdagar – utan att nödvändigtvis behöva gå ned i lön. Och många skulle sannolikt vilja ha pengar i stället för semester. För den enskilda innebär den påtvingade semestern ett stort inkomstbortfall: För en person med 30 000 kronor i månaden innebär det drygt 1 000 kronor mindre i plånboken efter skatt, för varje semesterdag.

Vikten av och trenden mot flexibilitet syns inte minst genom nya former av arbete. En fjärdedel av den svenska arbetskraften utgörs i dag av företagare och visstidsanställda. Dessa grupper omfattas inte av semesterlagen, som är uppbyggd kring en traditionell anställningsnorm. Den tvingande lagstiftningen omfattar alltså en allt mindre del av arbetskraften och tappar därmed i legitimitet.

Mot denna bakgrund vore det önskvärt att semesterlagstiftningen avskaffas och att semester liksom andra villkor på den svenska arbetsmarknaden blir föremål för avtal mellan arbetsmarknadens parter eller den enskilda arbetsgivaren och arbetstagaren. Lagstiftning som detaljreglerar villkor på arbetsmarknaden är alltid ett avsteg från den svenska modellen, vilket innebär en maktförskjutning från parterna till staten och politikerna. Dessvärre finns flera lager av komplikationer för ett sådant avskaffande utöver den svenska lagstiftningen. Dels EU:s arbetstidsdirektiv som föreskriver fyra veckors semester, dels ILO:s semesterkonvention som föreskriver tre veckor.

Det vore önskvärt om semesterlagen i sin helhet avskaffades. För att nå detta mål bör Sverige primärt reformera den nationella lagstiftningen i linje med EU:s minimum om fyra veckor, samt lyfta ut paragraf 12 ur lagboken, som handlar om semesterns förläggning under juni-augusti. Därefter bör arbetet inriktas mot påverkansarbete för att bli kvitt överstatlig reglering av semestervillkoren inom EU.

Det ska naturligtvis vara frivilligt att vara ledig hur länge man vill såvida det har avtalats med en eventuell arbetsgivare. För arbetarrörelsen och fackförbund borde en avskaffad semesterrätt, liksom makten över andra villkor som löner, vara en eftertraktad fråga att driva om de värnar den svenska modellen. Det ger mer makt till arbetsmarknadens parter, vilket i sin tur blir ett argument för människor att organisera sig i fackförbund. På samma gång måste dock den negativa föreningsfriheten, rätten att stå utanför arbetsmarknadens organisationer, värnas. Enskilda arbetsgivare och arbetstagare måste själva ha rätt att avtala om villkor, som antal semesterdagar, mellan sig.

Noter

[1] Greén, (2013).

[2] Sveriges Radio (2015).

[3] Aléx et al (2001a); Aléx et al (2001b).

[4] SCB (2017).

[5] ILO (1970).

[6] SFS (1977:480), § 12.

[7] Ibid, § 2.

[8] Semesterlön betalas ut från arbetsgivaren till arbetstagaren i samband med semestern. Antalet semesterdagar med semesterlön beräknas genom att de dagar då arbetstagaren varit frånvarande utan lön dras av från anställningstiden under intjänandeåret. Intjänandeåret löper från 1 april till 31 mars året innan det semesterår då semestern ska tas ut om inget annat avtalats. Frånvaro som beror på semesterledighet, permittering, korttidsarbete eller semesterlönegrundande ledighet, samt arbetsfria dagar som infaller under frånvaroperioder, ska räknas in i anställningstiden. Skillnaden divideras med antalet dagar under intjänandeåret och kvoten multipliceras med 25. Ojämnt tal avrundas uppåt.

Semesterersättning betalas ut i stället för semesterlön vid till exempel korttidsanställningar, eller om arbetstagaren slutar sitt arbete och inte tagit ut sina semesterdagar i semesterlön, eller för sparade semesterdagar som inte tas ut. Semesterersättning beräknas på samma sätt som semesterlön.

[9] SFS (1977:480), §§ 3, 11, 26a och 29.

[10] Företagarna (2015).

[11] Företagarna (2014).

[12] SCB (2017), AKU juni, tabell 2.

[13] Svenskt Näringsliv (2014), sid 3.

[14] SFS (1977:480), §§ 1, 2 och 4.

[15] Ibid, § 8.

[16] Ibid, § 32.

[17] Ibid, § 18.

[18] Ibid, § 33.

[19] Vårdfokus (2017).

[20] SFS (1982:673), § 33.

[21] Europaparlamentets och Rådets direktiv 2003/88/EG, artikel 7.

[22] SFS (1982:673), § 3.

[23] Arbetsgivarverket (2009), sid 43.

[24] SFS (1982:80).

[25] Vänsterpartiet (2014).

[26] Räknat på 21 arbetsdagar per månad. Månadslönen räknas inklusive semestertillägg.

[27] Inkomstbortfallet per semesterdag räknas fram som månadslön / 21 * (1 – marginalskatt). Inkomstbortfallet för hela semestern är detta multiplicerat med 25. Marginalskatten är 29 procent vid 20 000–30 000 kr/månad, eftersom jobbskatteavdraget fasas in. Vid 35 000 är marginalskatten 32 procent, alltså genomsnittlig kommunalskatt. Vid 40 000–50 000 kr är marginalskatten 52 procent (kommunalskatt plus statlig inkomstskatt).

[28] I studien listas de länder i världen där flest arbetstagare tänkt ta ut hela sin semester, jämfört med hur många semesterdagar de har rätt till enligt lag eller avtal. Antalet semesterdagar visas som median, det inkluderar därav såväl lagstadgade dagar i det fall sådana existerar samt vad som avtalats fram. YouGov har angett 30 semesterdagar för Sverige. Dahlgreen (2015).

[29] Ibid.

[30] Ibid.

Referenser

Achor, Shawn & Gielan, Michelle (2016), The data-driven case for vacation. Harvard Business Review, 13 juli, hämtad 2017-08-12, <https://hbr.org/2016/07/the-data-driven-case-for-vacation?cm_mmc=email-_-newsletter-_-management_tip-_-tip_date&referral=00203&utm_source=newsletter_management_tip&utm_medium=email&utm_campaign=tip_date>.

Aléx, Peder & Hjelm, Jonny (red) (2001a), Efter arbetet : studier av svensk fritid. Lund: Studentlitteratur.

Aléx, Peder & Söderberg, Johan (2001b), Förbjudna njutningar : spår från konsumtionskulturens historia i Sverige. Stockholm: Ekonomisk-historiska institutionen, universitetet.

Amato, Neil (2017), “The business reasons to take a vacation: organizations are beginning to understand the importance of requiring managers and staff to take time off from work”. Journal of Accountancy, 1 juni.

Arbetsgivarverket (2009), Verksamhetsanpassa arbetstiden. Hämtad 2017-08-27, <https://www.arbetsgivarverket.se/globalassets/avtal-skrifter/skrifter/arbetstid2009webb.pdf>.

Dahlgreen, Will (2015), British workers take more of their holiday days than anyone else in the world. YouGov, 6 november, hämtad 2017-08-12, <https://yougov.co.uk/news/2015/11/06/british-workers-holiday-takers-world/>.

Europaparlamentets och Rådets direktiv (2003/88/EG), Om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. Europeiska unionens officiella tidning, 2003-11-18, hämtad 2017-08-21, <http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32003L0088&from=EN>.

Företagarna (2014), Semestertider – alltid redo och uppkopplad : en undersökning om småföretagarnas semestervanor. Juli, hämtad 2017-08-22, <http://www.foretagarna.se/contentassets/b0f4c4439c4d4962b37a9c0344fa005a/semestertider-alltid-redo-och-uppkopplad.pdf>.

Företagarna (2015), Semestertider – men inte för småföretagarna. 13 juli, hämtad 2017-08-18, <http://www.foretagarna.se/nyheter/riks/2015/juli/semestertider—men-inte-for-smaforetagarna/>.

Greén, Samuel (2013), Sommarledighet har inte alltid varit självklart. Forskning.se, hämtad 2017-08-31, <http://www.forskning.se/2013/07/22/sommarledighet-har-inte-alltid-varit-sjalvklart/>.

Holland, Kelly (2013), Paid time off : why you should use it or lose it. CNBC, 30 juni, hämtad 2017-08-19, <https://www.cnbc.com/id/100848850>.

ILO (1970), C132 – holidays with pay convention (revised). Normlex. Hämtad 2017-08-18, <http://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0::NO::P12100_ILO_CODE:C132>.

Kommunal (2017), Semester – vad är det som gäller för mig?. Hämtad 2017-08-22, <https://www.kommunal.se/svar/semester-vad-ar-det-som-galler-mig>.

Lindemann, Andrea & Miller, Kevin (2012), Paid time off: the elements and prevalence of consolidated leave plans. CLASP. Hämtad 2017-08-19, <http://www.clasp.org/resources-and-publications/publication-1/PTO-Paper-1-the-basics-FINAL-6-5-12.pdf>.

OECD (2016a), Average annual hours actually worked per worker. Hämtad 2017-08-18, <http://stats.oecd.org/index.aspx?DataSetCode=ANHRS>.

OECD (2016b), Average annual wages. Hämtad 2017-08-18, <https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=AV_AN_WAGE>.

Oxford Economics (2014), An assessment of paid time off in the U.S. : implications for employees, companies, and the economy. Februari, hämtad 2017-09-21, <http://www.oxfordeconomics.com/my-oxford/projects/280061>.

SCB (2017), Arbetskraftsundersökningarna (AKU), juni 2017. Hämtad 2017-08-18, <https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/pong/statistiknyhet/arbetskraftsundersokningarna-aku-juli-2017/>.

SFS (1977:480), Semesterlag.

SFS (1982:80), Lag om anställningsskydd.

SFS (1982:673), Arbetstidslag.

Svenskt Näringsliv (2014), Stabil andel visstidsanställda på växande arbetsmarknad. Mars, hämtad 2017-08-18, <https://www.svensktnaringsliv.se/migration_catalog/visstidsanstallda_582229.html/BINARY/Visstidsanst%C3%A4llda>.

Sveriges Radio (2015), Semesterns historia. 15 juni, hämtad 2017-08-12, <http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=6191229>.

Vårdfokus (2017a), Innestående semestrar till miljardbelopp i vården. 10 maj, hämtad 2017-08-18, <https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2017/maj/innestaende-semestrar-till-miljardbelopp-i-varden/>.

Vårdfokus (2017b), Innestående semestrar. Hämtad 2017-08-18, <https://www.vardfokus.se/globalassets/2017/maj/innestaende-semester-ny-version.pdf>.

Vänsterpartiet (2014), Striden om tiden – dags att förverkliga visionen om sex timmars arbetsdag. Hämtad 2017-09-22: <http://www.vansterpartiet.se/assets/Striden-om-tiden.pdf>

Östman, Annika & Almkvist, Jonas (2011), Ny forskning : lång semester är dåligt. Sveriges Radio, 18 juli, hämtad 2017-08-12, <http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=4606929>.