”Att många män kommer snabbt beror på att de har en dålig relation till onani.” Året är 2018 och en underlig ekonomiprofessor med långt rufsigt hår och en stirrig blick har hamnat i TV-programmet Incorrectas. Hans namn är Javier Milei. I tjugo minuter pratar han med programledaren Moria Casán, Argentinas egen Oprah Winfrey, om tantrasex, sitt libido och hur han ser på äktenskapet som ett dåligt värdepapper. Programmet avslutas med att Milei sjunger en hemsnickrad snapsvisa om statliga utgifter och inflation. Sex år senare är den här mannen Argentinas mäktigaste man. 

Vem är han och hur gick det till?

***

– Jag försöker ha ett realistiskt förhållningssätt, men jag grät när Milei valdes. Jag kunde inte tro det. När han svors in grät jag igen.

Martin Simonetta kommer direkt från en tv-studio där han diskuterat valutarestriktioner. Han möter mig och Carissa på ett gammalt café i den hippa stadsdelen Recoleta. Trots att det är mitt i den argentinska vintern bär han en generös solbränna och de vita tänderna lyser starkt i ett brett, karismatiskt leende. Martin är professor i politisk ekonomi vid ett av Buenos Aires många privata universitet, författare till en rad böcker på marknadsekonomiska teman och en återkommande debattör i tv-rutan.

– För första gången på länge har jag hopp om framtiden, men det är långtifrån givet att det kommer gå bra. Nu börjar en lång armbrytning mot starka intressegrupper. De minst konkurrenskraftiga sektorerna är de politiskt starkaste. Argentina är ett trasigt land. Det är 50–50 om Milei kan vinna.

Martin tömmer en påse sockerfritt sötningsmedel i sin svarta kopp kaffe innan han börjar lista Argentinas många och stora problem.

– För det första är det knappt några som jobbar och betalar skatt – bara sex miljoner jobbar officiellt inom privat sektor. De ska inte bara finansiera fyra miljoner offentligt anställda, utan också 21 miljoner som går på bidrag. Åtta av de 21 är pensionärer, men bara hälften av dem har betalat in något i pensionssystemet. Sen har vi sex miljoner arbetare till, men de jobbar på den svarta marknaden och betalar inte en enda peso i skatt.

Trots att Argentina har en relativt ung befolkning, 60 procent av befolkningen är under 40 år, har man lyckats skapa ett massivt bidragsberoende. Korruptionen i bidragssystemen är dessutom omfattande. De flesta bidragsutbetalningar och måltidsstöd delas inte ut direkt av statliga myndigheter utan slussas via sociala rörelser. Rörelserna kontrolleras i många fall av politiker och fackförbund utan några nämnvärda insynskrav eller kontrollmekanismer. De utgör en viktig kugge i peronismens informella makt över det argentinska samhället.

När Mileis liberala regering tillträdde sattes en hotline mot bidragsfusk upp och en stor översyn av bidragssystemet inleddes. Ännu vet man inte hur många bidragskontor och soppkök som finns i landet, men regeringen uppskattar antalet till omkring 45 000, men att nära 50 procent bara existerar på pappret. Under våren drogs utbetalningarna in till över 1 000 bidragskontor och soppkök som inte fanns i verkligheten.

På de kontor som existerar är det inte ovanligt att verksamheten är brottslig. Vid ett tillfälle under våren gjorde polisen tillslag mot 27 soppkök och ledare för sociala rörelser. Brotten handlar inte enbart om att blåsa upp siffrorna och fiffla med bokföringen. Enligt åklagaren förekommer organiserad utpressning. Ofta tas det ut en ”avgift” från bidragstagarna för att de ska få sitt bidrag. Inte sällan tvingas de också delta i demonstrationer som gynnar den sociala rörelsen och dess ledare.

Korruptionen är inte bara utbredd bland de sociala rörelserna, en stor andel av de offentliga anställningarna innehas av människor som nästan inte gör något arbete alls. Dessa kallas skämtsamt för ñoquis (gnocchis), en referens till att man i Argentina av tradition äter ñoquis vid löning eftersom det är gott men framförallt billigt. Likt maträtten dyker de mänskliga ñoquisarna bara upp en gång i månaden, precis vid löning. Hur många ñoquis som finns är det ingen som vet, men vissa bedömningar gör gällande att det kan vara så mycket som 18–20 procent av de offentligt anställda. Martin lindar inte in sina ord.

– Argentina är som en dysfunktionell familj med tio bröder. Tre av dem jobbar riktigt hårt, men de andra sju kör crack cocaine, och betalar för det med de duktiga brödernas pengar. 

Att städa upp i lapptäcket av sociala rörelser är ingen lätt uppgift. Andelen argentinare som lever i fattigdom har växt under hela hela 2000-talet. Den nuvarande ekonomiska krisen och den höga inflationen har gjort att nya rekord slås varje månad. Regeringen behöver rensa upp bland de sociala rörelserna med precision för att inte riskera att människor svälter. Hittills har de stora besparingarna inte kommit till följd av indragna bidrag, utan genom att de reala bidragen och pensionerna har minskat när de inte räknats upp i takt med inflationen. En klassisk argentinsk åtgärd som går under namnet la liquadora – mixern.

Trots att Argentina har en relativt ung befolkning har man lyckats skapa ett massivt bidragsberoende.

Det är inte heller lätt att diska bort den fastbrända gröten av offentligt anställda potatisklimpar. Statligt anställda erhåller starkast tänkbara anställningsskydd. Efter att ha varslats har de rätt till lön under ett års tid, under vilket myndigheten måste aktivt försöka hitta nya arbetsuppgifter. Bara om det inte finns något jobb att göra kan uppsägningen verkställas.

Samtalet med Simonetta kommer in på mannen som just nu är huvudperson i dramat Argentina – Javier Milei – världens första statsöverhuvud som kallar sig libertarian. 

– Milei har de bästa av intentioner, och målet är tydligt. Han är faktiskt liberal och frihetligare än han verkar i frågor om abort, droger och dödshjälp, i de frågorna anpassade han sin retorik efter väljarnas efterfrågan. Det är inte några prioriterade frågor. Den stora utmaningen är hur man ska implementera liberal ekonomisk politik.

Simonetta berättar att Argentinas ekonomi inte är den första utmaningen som Milei haft i sitt liv.

– Milei är en karismatisk ledare, han är en showman och en mycket speciell person. Han blev misshandlad, både fysiskt och verbalt, av sin pappa. Hans mamma gjorde inget, den enda han kunde lita på var sin lillasyster. Det var hon som skyddade honom, hon är hans riktiga mamma. Under mer än ett decennium hade han ingen kontakt med sina föräldrar. Några månader innan valet träffade han dem igen, men bara eftersom hans rådgivare sa att det skulle se bra ut. 

Simonetta verkar ofta i skärningspunkten mellan ekonomi och psykologi. Han undervisar universitetskurser i psykologi för ekonomer och har skrivit en bok med namnet Psicoeconomía – Economía de los sentimientos humanos (Psykoekonomi – De mänskliga känslornas ekonomi). Det märks när han börjar prata om hur Mileis uppväxt och familjeförhållanden har påverkat presidenten.

– För oss argentinare är familjen allt. De flesta av oss har italienskt blod, och på den här punkten är vi som södra Italien. Det här har påverkat Mileis personlighet. Han söker ständigt efter den bekräftelse han aldrig fick från sina föräldrar. Nu får han den av samhället i stället.

Det är inte självklart att en sådan person ger sig in i politiken och det är ett relativt nytt karriärval för Milei. I sin ungdom elitsatsade han på att bli fotbollsmålvakt, men ganska snart intresserade han sig för ekonomi och akademin. Inget i Mileis tidiga karriär pekade på att han skulle bli en av världens mest kända liberala röster. Efter studierna fortsatte han sin akademiska karriär, men arbetade också som ekonomisk rådgivare till stora bolag och ett tag på en peronistisk tankesmedja.

– Ingen vet exakt när Milei blev libertarian, men det var först för omkring tio år sedan. Innan dess var han en neoklassisk ekonom, men sen blev han kär i den österrikiska skolan och han är fortfarande nyförälskad. 

Milei är inte en person som kännetecknas av ett ödmjukt förhållningssätt. När han väl bröt med den neoklassiska ekonomiska teorin, då var brytningen fullständig. Hans senaste bok heter Capitalismo, socialismo y la trampa neoclásica (Kapitalism, socialism och den neoklassiska fällan). Titeln säger det mesta om den hårda tonen mot den ekonomiska skola som han ägnat större delen av sin karriär åt.

Numera är Mileis favoritekonom Jesús Huerta de Soto, en spansk professor i österrikisk ekonomi. I de Sotos epos Pengar, bankkredit och konjunkturcykler (2000) kritiserar han det moderna banksystemet med fraktionella reserver och menar att det leder till ekonomiska instabilitet och återkommande konjunkturcykler. Problemet är enligt de Soto att staten tillåtit banker att skapa kredit ur tomma intet, vilket inte bara orsakar inflation utan också konstgjorda och ohållbara ekonomiska uppgångar, följt av oundviklig recession.

I en antologi tillägnad de Sotos från 2023 kritiserar Milei den klassiska nationalekonomin för att vara ett socialistisk cirkelargument som försöker förklara bort hålen i sina teorier genom att hitta på fenomenet marknadsmisslyckanden: 

Note that whenever situations that do not match the mathematical structure arise, they are considered ”market failures”, and that is where the government appears to correct those failures.

Att Mileis fullständig brutit kontakten med sina föräldrar och sina tidigare intellektuella övertygelser är inga enskilda händelser. Han har inte haft några längre romantiska förhållanden och är inte intresserad av att gifta sig. Trots att han bara befunnit sig i Casa Rosada, det argentinska presidentpalatset, i några månader har två ministrar fått sparken. I medierna spekuleras det ständigt om personkonflikter inom regeringen. Den senaste i raden ska ha blossat upp mellan Milei och vicepresidenten Victoria Villarruel. Konflikten handlar till synes om hur Villarruel hanterar sin roll som talman i senaten, speciellt när senatorerna nyligen röstade för att höja sina egna löner – en åtgärd som stuckit i ögonen på väljarna under den ekonomiska krisen. De flesta bedömare menar dock att konflikten har personliga dimensioner.

”Ungdomar är alltid rebeller, och i Argentina är det rebelliskt att vara liberal.”

Det är dock inte bara systern Karina, som nu är presidentens stabschef, och de omtalade klonade hundarna som lyckas upprätthålla långvariga relationer med presidenten. Cristian Moreno träffar oss på en Starbucks, ett kvarter från Casa Rosada. Cristian var ledare för Students for Liberty i Argentina, ett partipolitiskt obundet liberalt studentförbund, när Milei började dyka upp i tv-rutorna och diskutera ekonomi, politik och tantrasex. Cristian började bjuda in Milei till Student for Libertys evenemang som talare. Tillsammans åkte de runt till universitet runt om i landet på organisationens konferenser och evenemang.

– Det är en ganska konstig känsla att ens kompis blivit president. Vi har kontakt på WhatsApp nästan varje dag.

Under Cristians tid vid rodret växte Students for Liberty så att det knakade i fogarna. På vissa evenemang kunde det vara 900 deltagare. Affilieringen med den allt mer populäre Milei var en viktig del i organisationens framgång. Nu har den minskat något i medlemsantal, men det beror inte på att liberalismen har tappat i dragningskraft. Enligt Cristian är det nu många som går direkt in i partipolitiken och engagerar sig i Mileis nystartade parti La Libertad Avanza, en möjlighet som inte fanns tidigare. 

– Ungdomar är alltid rebeller, och i Argentina är det rebelliskt att vara liberal. För dem är Milei en rockstjärna. Han är inte som vanliga politiker, han vågar vara kontroversiell, han svär och är otrevlig.

För att understryka sin poäng tar Cristian fram sin telefon och visar en kavalkad av korta klipp från de senaste åren. Om och om igen får vi se exempel på när ungdomar i olika åldrar ser Milei gå nerför en gata och börjar följa efter honom skrikandes slagorden ”¡Afuera!” (Ut med den!) eller ”¡No hay plata!” (Det finns inga pengar!). Milei har också föreslagit att sänka rösträttsåldern från femton till tretton för att kapitalisera på det starka stödet bland ungdomar.

– Mileis stöd är så stort eftersom han faktiskt säger som det är! Han förklarar tydligt vad han kommer att göra och varför. Det är därför han fortfarande är så populär trots den ekonomiska krisen. Ja, folk har blivit fattigare, men han har hela tiden varit tydlig med att en kortare lågkonjunktur är nödvändig för att få bukt med inflationen. Snart kommer det bli bättre, men ingen vet exakt när.

***

Det är en brokig allians av väljare som har röstat fram Milei. I den andra valomgången vann han med nära 56 procent av rösterna, den största marginal som någon fått sedan demokratin återinfördes i Argentina 1983. Som väntat segrade Milei i staden Buenos Aires, landets högutbildade finansiella centrum. Mindre väntat var att han skulle komma att vinna i samtliga 25 provinser utom tre nordliga, starka peronistiska fästen och provinsen Buenos Aires – där lejonparten av landets kraftigt subventionerade och konkurrensbefriade industri befinner sig.

En av de som röstade på Milei är Angel Lepore, en pensionerad ingenjör som egentligen inte är så intresserad av politik. När det handlar om Argentinas stormiga styre läser han bara tidningsrubrikerna. Till skillnad från resten av dem vi möter i Buenos Aires visar han hellre bilder på sin bondgård och grönsakerna han odlar där, 100 kilometer från Buenos Aires, än diskuterar valutarestriktioner, centralbanksreserver och valsystem. 

I över en timme försöker vi få ur honom något intressant. Angel jobbade 40 år för Scania och när jag frågar hur de lyckades med att bygga ihop lastbilar med delar från hela världen, trots att regeringen bestämde att de inte fick importera mer än de exporterade, svarar Angel bara: ”Ja, det krävde planering, men det löste sig”. När jag undrar hur man kan gå med vinst i ett land med så komplicerade regleringar som Argentina säger han det uppenbara: ”Man säljer varor för mer det kostar än att producera dem…” och tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Kanske har vi slösat bort en timme på det otroligt vackra Café Tortoni, men så kommer vi in på Angels pension.

– Förra året gick pensionen ned med 45 procent i reala termer. Inflationen drog iväg och pensionen följde inte med, men med den nya regeringen har det blivit bättre, nu uppdateras pensionen varje månad efter de senaste prisökningssiffrorna.

Plötsligt slänger sig gubben, som ju inte är intresserad av politik och ekonomi, vant med ekonomiska termer. Han förklarar ingående för oss hur den nya regeringen fått bukt på inflationen genom att minska de offentliga utgifterna och börja bygga upp centralbanksreserverna. Vi lyssnar i tystnad på Angels monolog. Det är fascinerande hur insatt han är för att inte vara insatt. Efter ett tag lyckas jag få en syl i vädret. Jag frågar Angel om han är arg över allt som har hänt och över att hans pension nästan har halverats. Det blänker till i de bruna ögonen och han säger med all tydlighet: ”Är jag arg? Det är klart att jag är arg!”

Men han är inte arg på den nya regeringen. Nej, Angel är arg över att peronisterna har gett generösa pensioner till de som inte jobbat, ”hemmafruar och latmaskar” som får ta del av de pengar som han betalat in. Angel är arg på fackföreningsledare som blivit miljonärer på korruption. Angel är arg på politiker som upphandlar projekt från sina kompisar som är företagsledare. Stora summor slussas rakt in i politikernas fickor varje gång staten ska bygga en väg eller en skola, ofta blir vägen inte ens byggd. 

– För första gången på länge har vi en regering som inte är populistisk. Milei säger vad han ska göra, och sen gör han det. Han ljuger inte.

Jag hajar till när jag hör Angel uttala meningen med all önskvärd tydlighet. I svenska medier har Milei stämplats som högerpopulist och placerats i samma fack som Donald Trump och Jair Bolsonaro. En stor del av den argentinska befolkningen ser dock Milei som medicinen mot den ekonomiska populism som länge haft landet i sitt järngrepp. 

Alla är dock inte hoppfulla och positiva till Milei som Martin Simonetta, Cristian Moreno och Angel Lepore.

***

Innanför portarna till Universidad del Centro de Estudios Macroeconómicos de Argentina (UCEMA) sitter en bister vakt som förhör oss om vårt ärende. UCEMA är ett av Buenos Aires största privata universitet. De erbjuder utbildningar i en mängd olika ämnen, men de är framförallt inriktade på ekonomi och Chicagoskolan. Vi berättar att vi ska träffa professor Zanotti. Vakten lyfter skeptiskt på en telefonlur och snart uppenbarar sig professor Gabriel Zanotti bakom vändkorsen och släpper in oss. Vi slår oss ned i en liten cafeteria och blir bjudna på kaffe.

Gabriel ser precis ut som man tänker sig att en akademiker ska. Han har kort grått, men ändå rufsigt hår, en kavaj av ett snitt som bara går att hitta på second hand-butiker och hans glasögon sitter så långt ner på nästippen att de knappast kan vara till hjälp. Han är professor i filosofi vid UCEMA och chef för Friedman-Hayek Center, universitetets relativt nya satsning på österrikisk ekonomi.

– Argentina har en lång historia av auktoritära ledare. Perón var fascinerad av styret i Italien och Tyskland och studerade det på plats under 1930- och 40-talen. Peronismen är en unik syntes av fascism och marxism. Har ni hört talas om Kuhn? Peronismen är vårt dominanta paradigm.

Thomas Kuhns utvecklade på 1960-talet en teori om hur vetenskapen utvecklas genom faser av stabilitet som avslutas av revolutioner. Ett paradigm är ett ramverk av teorier, metoder och antaganden som dominerar en vetenskaplig disciplin. Vetenskapliga framsteg sker inom ett paradigm tills det ackumuleras tillräckligt med anomalier som inte kan förklaras. Detta leder till en vetenskaplig kris och slutligen ett paradigmskifte, då ett nytt paradigm ersätter det gamla, och cykeln börjar om. 

Gabriel applicerar Kuhns teori på politiken i Argentina. Peronismens idéer om hur man får ett samhälle att blomstra har katastrofalt misslyckats. Liberalismen är det alternativa paradigm som nu håller på att ta över – man befinner sig nu i den kaotiska brytningstiden. Men allt är inte frid och fröjd.

– Mileis framgång kommer sig av att han har talat till argentinarnas undermedvetna politiska antaganden. Orden som kommer ur hans mun har ett klassiskt liberalt innehåll, men hans sätt att tala är auktoritärt. Han skriker, kastar förolämpningar omkring sig och använder sig av slang. Han är på intet sätt unik, han har stulit peronisternas stil, han ger dem en dos av sin egen medicin.

Gabriel jämför Milei med Cristina Fernández de Kirchner som var president 2007–2015 och vicepresident den senaste mandatperioden 2019–2023. Hennes politiska gärning har kantats av högljudda konflikter. Kirchner inledde långdragen en fejd med landets jordbruksindustri och avbröt all kontakt med, och betalningar till, internationella långivare. Hon krigade med pressen och försökte införa riktad lagstiftning för att straffa kritiska mediehus.

– De flesta liberaler hoppas att Milei är annorlunda. Människor är desperata, det är jag med, men jag är ändå pessimistisk. Det är egentligen inte så konstigt att det blivit så här. En stor del av folket vill ha hämnd efter årtionden av peronism, och det kan jag förstå. Det är en naturlig reaktion. Milei för deras talan genom att kriga mot parlamentet med förolämpningar. Han är inte intresserad av kompromisser.

Mileis parti, La Libertad Avanza, har bara 15 procent av platserna i det argentinska underhuset och 10 i senaten. Partiet har hittills under mandatperioden befunnit sig i hårda förhandlingar med många partier för att få igenom sina reformer. Den största framgången är lagpaketet Ley de Bases som slutligen klubbades i juni. Efter förhandlingarna var det bara omkring en tredjedel av regeringens omfattande förslag som gick igenom. Under våren har Milei upprepat refererat till kritiska parlamentsledamöter som ”fiender” eller ”förrädare”. När senaten beslutade att ofinansierat höja pensionerna i slutet på augusti meddelade presidenten att han kommer använda sitt veto, och kallade de som röstade för förslaget ”degenerados fiscales” – vilket nog inte behöver översättas.

– Vi behöver mer marknadsekonomi och en starkare rättsstat, men det är inte saker man kan tvinga igenom. Jag skulle vilja se en moderat mittenallians som kommer överens om nya spelregler, en ny konstitution, ett nytt 1853. Det är inte Milei intresserad av. Han kan inte bygga allianser, han bråkar med alla. Så fort kirchneristerna får chansen kommer alla framsteg han åstadkommit att ryka.

”Jag är rädd att Milei kan skada den klassiska liberalismen.”

På kort sikt är Gabriel rädd för att Mileis kompromisslöshet kan leda till att regeringen inte får igenom nödvändiga reformer som Argentina behöver. Om man inte skyndsamt tar bort priskontroller, valutarestriktioner och sänker de drakoniska skatterna finns det en risk att den ekonomiska situationen inte förbättras under nästa år. Då riskerar Milei att förlora sitt starka opinionsstöd, det enda kort som nu tvingar kongressen att förhandla med regeringen. Landet kan i praktiken bli omöjligt att styra fram till nästa presidentval 2027. På lång sikt har Gabriel ännu värre farhågor.

– Jag är rädd att Milei kan skada den klassiska liberalismen. Han utger sig för att företräda våra idéer, det oroar mig djupt. Jag tvekar inte inför att han tror på idéerna, men han är inte liberal på det sätt jag är liberal. Liberalism är dialog. Det är okej att ha skilda åsikter, men Milei klarar inte dialog. Det är inte överraskande att han ständigt citerar de Soto, de är likadana. Av någon anledning är de Soto ovillkorligen polemisk även mot tänkare som håller med honom om nästan allt, exempelvis Milton Friedman. En gång var de Soto inbjuden för att hålla en föreläsning i Guatemala. Föreläsningssalen hette ”Milton Friedman Auditorium”, och när han fick veta det vägrade han föreläsa. Till slut fick de byta namn på salen. Han är fanatisk.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Gabriel är medveten om att han har en minoritetsuppfattning bland de argentinska liberalerna. De flesta stödjer Mileis regering med olika nivåer av privat skepsis, som Martin Simonetta. Det finns mängder av åsikter om vad som behöver göras åt ekonomin – när och hur valutarestriktionerna ska lyftas. Den djupa kritiken av Mileis auktoritära drag är något som de flesta viftar bort. 

Gabriel hoppas innerligen att han har fel.

***

Så vem är egentligen Javier Milei? Det är inte helt lätt att sätta fingret på. Beroende på hur ljuset faller kan han framträda som en ekonomisk akademiker, en efterlängtad sanningssägare, en populär rockstjärna, eller en förolämpningsspottande auktoritär populist. 

Kanske är allt sant – samtidigt.

Omslagsbilden föreställer en kampanjaffisch för Javier Milei, som vill att Argentina ska överge peson till förmån för dollarn. Foto: Natacha Pisarenko/AP