Idéer Krönika
Vi letar efter ensamma hjältar som inte finns
Det faktum att vi älskar berättelser om starka män, även om de leder oss i fördärvet, säger något besvärande om vår kultur. Johan Norberg har sett Francis Ford Coppolas "Megalopolis".
Åh, vad jag hade velat älska Megalopolis, Francis Ford Coopolas galna filmvision som det tog honom 40 år och 120 miljoner ur egen kassa att förverkliga. Det är ju närmast omöjligt att inte falla pladask för en så bisarr blandning av science fiction, art deco och antikens Rom. Man kittlas även av den modernistiska feberdrömmen om den geniale innovatören, som explicit inspirerats av Ayn Rand, i form av arkitekten/magikern/Roark/Rearden, spelad av Adam Driver.
Men även om jag skulle vilja älska filmen är det svårt. Dels är det just den här myten om det ensamma geniet. Visst finns de, men de skulle ha nytta av att vara mindre ensamma. Alla behöver frispråkiga bollplank, otåliga finansiärer och oförfärade redigerare som skulle klippa även i Bibeln. Det hade räddat Coppola från vådan av fullständig kreativ kontroll, som gav oss detta överlastade men ändå ofärdiga fyrverkeri.
En annan sak provocerar emellertid än mer: Det här ska vara en parallell till den romerska republikens fall, men den korrupte borgmästaren, som försöker stoppa framstegen, heter Cicero, medan Adam Drivers framstegsbejakande visionär kallas Caesar Catilina!
Coppola har alltså vänt historien upp och ned.
Coppola har alltså vänt historien upp och ned. Cicero var ju Roms mest vältalige företrädare för republikanism och rättsstat, som angrep både korrupta makthavare och krigsherrar som ville sätta sig över lagen.
Namnet ”Caesar Catilina” står inte för en, utan två sådana figurer. Efter att ha förlorat konsulvalen planerade Catilina 63 f Kr en statskupp där Roms ledarskap skulle ha avrättats, om inte Cicero hade avslöjat honom. 14 år senare tog Caesar vid där Catilina misslyckats, krossade republiken och gjorde sig till diktator på livstid. Coppola säger sig vara orolig över republikens fall men gör dess dödgrävare till sin talesman.
Särskilt obegripligt blir det när han i en övertydlig släng mot Trump visar hur demagoger bygger sin makt på mobbens våld. Det var ju Catilina och Caesar som var Roms populister. Sälet till att Cicero ibland uppfattades som lite knökig var att han ständigt varnade för den lättmanipulerade massan.
Det här följer ett frustrerande mönster i populärkulturen, som alltid varit svag för handlingskraftig dumhet. Även om Coppola knappast har någon historiker på sin sida så håller många med om att Cicero var en ömklig figur, som må ha haft retoriken, men saknade energin, strategin och legionerna som hade krävts för att rädda republiken. Caesar var däremot en handlingens man, som trotsade alla förväntningar, en sådan som lätt blir filmhjälte. Se bara HBO-serien Rome, där han blev en ganska godhjärtad charmknutte.
Samma tema återfinns i förra årets numera kinesiska kassasuccé, Zhang Yimous Full River Red. Filmen utspelar sig på 1100-talet under Songdynastin som ledde världen i ekonomi och kultur. Men i den här filmen finns ingen hint om att Songtjänstemännen skapade planetens främsta civilisation. De är korrupta byråkrater som vill ha fred med det nordliga Jinriket för att fylla sina egna fickor, medan de militanta hjältarna vill hämnas tidigare förluster. Inte ett ord om att när revanschisterna 1206 fick det krig de längtat efter slutade det med katastrof.
Det grövsta exemplet är annars Zack Snyders 300 från 2006, som heroiserar det totalitära Sparta under persernas invasion av Grekland 480 f Kr. Enligt myten lyckades blott 300 martyrvilliga och övermänskligt rippade spartaner hålla hundratusentals perser stången vid Thermopylepasset, tillräckligt länge för att andra greker skulle hinna inspireras och mobilisera sig, och sedan kasta ut perserna.
Det faktum att vi älskar berättelser om starka män, även om de leder oss i fördärvet, säger något besvärande om oss.
Det är inte många rätt där inte. De var inte 300, utan ca 5 000 tillsammans med allierade, och slaget var ingen framgång utan ett fiasko då spartanerna hade försummat att tillräckligt befästa en stig runt dem, vilket gjorde att deras närmast ointagliga pass snabbt omringades. Deras uppoffring inspirerade inte heller grekerna att mobilisera av det enkla skälet att de redan hade gjort det. Beslutet att slåss vid Thermopyle antogs gemensamt vid en kongress för grekiska stadsstater, där det demokratiska Aten insisterade på motstånd, medan spartanerna helst ville stanna hemma.
Det var atenarnas flotta och general Themistokles ständiga krigslister och påfund som gjorde att perserna mot alla odds besegrades i slaget vid Salamis månaden efter. Men inoljade muskler gör sig tydligen bättre på vita duken än intelligens och innovation [sade han bittert].
Det faktum att vi älskar berättelser om starka män, även om de leder oss i fördärvet, säger något besvärande om oss. Vi tror att en stor kris kräver en lika stor, stark lösning, och har otroligt svårt att begripa att problemlösning oftare uppstår i ett myller av experiment och innovation – sådant som möjliggörs av den frihet som representerades bättre av Cicero, Song och Aten, men är svårare att dramatisera av Hollywood.
Vilken tur att det bara är make-believe, specialeffekter och teaterblod…