Utblick Krönika
Den självupptagna blicken på USA
Svenskarnas intresse för amerikansk politik är befogad, men den avgör inte valet. De som är oroliga över USA:s utveckling bör rikta blicken mot Europa, skriver Catarina Starfelt.
”Opinionsmätningar i flera västeuropeiska länder visar mycket lågt stöd för Trump. I Sverige ogillar över 80 procent Trump. Är det ett problem att era allierade i Europa inte tycker om er kandidat?”
Det är Katia Elliott, journalist och programledare i Agenda, som ställer frågan till Hilton Beckham från ”America First Policy Institute”. Beckham ser något frågande ut när hon svarar: ”Det vi framför allt behöver bry oss om är om det amerikanska folket vill ha Trump som president.”
Det framstår som en ganska rimlig position givet att Sveriges befolkning som sådan inte har rösträtt i det amerikanska valet. Man kan bara föreställa sig – om Sverige var ett något större land – vad man själv hade tänkt och tyckt om påpekandet: ”I New Jersey tycker över 80 procent att ni borde rösta fram en socialdemokratisk regering vid nästa val.” Tack för informationen.
Inslaget i Agenda är på många sätt signifikativt för svenska mediers rapportering om amerikansk politik och generellt för Sveriges relation till det stora landet i väst: Vi är väldigt intresserade, men på ett ganska ytligt sätt, och vi tenderar att överskatta vår egen betydelse.
Vi är väldigt intresserade, men på ett ganska ytligt sätt, och vi tenderar att överskatta vår egen betydelse.
Jag hör inte till dem som tycker att Sverige och svensk media intresserar sig för mycket för amerikansk politik. Det är möjligen oproportionerligt i förhållande till utrikesjournalistiken i stort och den ofta återhållsamma rapporteringen om politiken i våra nordiska grannländer, i EU och i andra europeiska länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien, men även mindre men viktiga länder som Polen, Nederländerna och Österrike.
Hur mycket rapporterades det om det österrikiska parlamentsvalet för en månad sedan förutom på själva valdagen? Vad har man fått veta om utvecklingen i Nederländerna sedan den nya regeringen tillträdde? Hur ofta hör man någonting om hur de olika förbundsländerna påverkar tysk politik? När SVT rapporterade under Europaparlamentsvalet i juni saknade sändningen i princip djupare analys och bestod i stället av interiörbilder och väderleksrapporter från de olika länderna.
Men detta gäller för USA också. Vem vet egentligen vilka frågor som präglar Arizona, Georgia, Michigan och Nevada, eller vilka senatorer och kongressledamöter som är verksamma där? Hur mycket får man veta om bevekelsegrunderna hos republikanska väljare om man läser de stora svenska tidningarna? Slutsatsen, om man håller med om bilden av utrikesjournalistiken i stort, borde vara att vi måste stärka upp journalistiken i andra delar snarare än att intressera oss mindre för USA. Vi påverkas mycket av den amerikanska politiken, ekonomin och kulturen, och det finns starka band mellan Europa och USA. Dessutom är åtminstone min bild att personer verksamma i institutioner och organisationer i Washington är betydligt mer kunniga om och intresserade av Europa än vad vi ibland tror.
Den mediala uppmärksamheten är alltså påkallad. Men när vi försöker intressera oss blir det ofta på ett ganska ytligt sätt och med väldigt svenska glasögon. Snarare än att försöka begripa det amerikanska politiska landskapet upptas vi av att 80 procent av svenskarna faktiskt är emot Trump. Det bidrar inte med särskilt mycket kunskap eller perspektiv.
Kan man då inte säga att detta faktum är intressant i ljuset av vinkeln som Agendas redaktion faktiskt lyfte fram: Är det inte ett problem att allierade länder i Europa är avogt inställda till en av presidentkandidaterna? Det ligger naturligtvis någonting i det, men det är som att Sverige och delar av Europa inte riktigt har förstått att styrkeförhållandet är det omvända. Naturligtvis har USA också ett intresse av att ha allierade i Europa, men det är USA som är världens största ekonomi. Det är också USA som bidrar mest, sett till försvarsutgifter, till Nato och som har givit mest militärt stöd till Ukraina. Det är inte vi.
Både Natos kapacitet och funktionssätt, och en ukrainsk vinst i kriget mot Ryssland, är i allra högsta grad amerikanska intressen. Men att vinkla svenska och europeiska opinionsmätningar som problem för Donald Trump är att leda tanken fel. Det är inte den amerikanska presidenten som behöver oroa sig över att ha de europeiska ledarnas gunst.
Ett viktigt skäl till att vi inte kan inta en starkare position i världen är att den europeiska ekonomin är så svag.
Man kan naturligtvis hoppas att nästa amerikanska president blir den kandidat som inte förnekar valresultat, ägnar sig åt ryktesspridning, uppviglar till stormning av Kapitolium, hotar att lämna allierade i sticket, uttrycker uppskattning för diktatorer och verkar ha ett allmänt dåligt omdöme. (Man kan för övrigt göra detta och samtidigt vidkänna Demokraternas radikalisering och förstå problemen med identitetspolitik, aktivism, brottslighet och social misär i städerna.) Men ytterst ligger detta beslut hos det amerikanska folket i ett politiskt landskap som fungerar annorlunda än vårt och som på många sätt har blivit extremt.
Om det känns obehagligt att behöva förlita sig på staden på kullen i dessa osäkra tider bör slutsatsen vara en annan: Europa behöver i högre grad vara sin egen allierad. Sverige behöver ännu närmare samarbete inom Norden och med de andra europeiska länder som vi står närmast vad gäller värderingar och politisk inriktning. Och Europa behöver bli starkare.
Ett viktigt skäl till att vi inte kan vara vår egen allierad och inta en starkare position i världen är att den europeiska ekonomin är så svag. För femton år sedan var USA och EU i princip likvärdiga i ekonomisk storlek. I dag är den amerikanska ekonomin nästan den dubbla jämfört med vår. De kommande åren väntas lejonparten av världens ekonomiska tillväxt ske utanför Europa. Det får naturligtvis konsekvenser för hela samhället och påverkar såväl säkerhets- och utrikespolitik som sådant som utbildning, forskning och kultur.
Det är både naturligt och önskvärt att intressera sig för USA. Men efter att valresultatet har tillkännagivits, och tröttheten och misstron över den amerikanska politiken möjligen sprider sig över Sverige igen, bör vi i stället rikta blicken mot vår egen kontinent. Det gäller särskilt om nästa amerikanska president heter Donald Trump, men bara erfarenheten av denna senaste valrörelse visar att vi måste göra det oavsett.