Carl Bildt 30 år efter folkomröstningen om EU-medlemskap:
Vi valde rätt
Samhälle Essä
Det är 30 år sedan Sverige slog sig fritt från den världsbild som sade att vi inte borde beblanda oss med det konstiga Europa. Carl Bildt minns en kampanj full av överdrifter, och ett viktigt vägval som gjordes med små marginaler.
Det var en i alla avseenden gigantisk kamp.
Vägvalet var stort. Vi hade under decennier mer eller mindre tydligt stått med ryggen mot Europa. Med Tage Erlanders Metall-tal 1961 hade det blivit ortodoxi att vi var ett bättre samhälle och att vi därför inte skulle må bra av att för mycket beblanda oss med det övriga Europa.
Från socialdemokratisk utgångspunkt fanns där alldeles för mycket av kristdemokrater, katoliker, konservativa och andra konstiga saker. Från en allmän vänsterutgångspunkt fanns där ju dessutom alldeles för mycket kapitalism.
Avstånd var den enda möjliga attityden för dem. Det var bättre att hålla sig till världen långt bort.
Men gradvis hade motståndet börjat att vackla. Skälen var två.
Det ena var självfallet att Europa sköt fart. Det började att hända saker i samarbetet, och när hela det sovjetiska schabraket föll sönder och samman blev det uppenbart att det europeiska samarbetet gick mot något av en nystart.
Det andra var att Sverige hade kört fast. 1970- och 1980-talet var seg krishantering och en allmän känsla av att vi förlorat både färdriktning och fart. Det blev allt tydligare att Sverige behövde en ny start – det var namnet på Moderaternas och Folkpartiets gemensamma valprogram 1991 – och att medlemskap i EU var en nyckelfaktor i detta.
För socialdemokratin var processen svår. De var programmerade att säga nej, men började så småningom inse att det skulle bli allt svårare.
Vi drev en socialdemokrati som började känna motvind i den ena frågan efter den andra framför oss.
I valrörelsen 1988 hade jag tjatat om Europa, och därefter satte både Folkpartiet – de hette ju så – och Moderaterna frågan om medlemskap i vad som fortfarande var EG på dagordningen. Vi drev en socialdemokrati som började känna motvind i den ena frågan efter den andra framför oss.
Och så blev det så att de i en mening, inskjuten i ett ekonomiskt krispaket hösten 1990, meddelade att även de var för ett medlemskap. Då hade de strax innan lagt fram sitt stora så kallade 90-talsprogram där tanken fortfarande avvisades.
Det blev den regering som jag ledde som fick uppgiften att inleda och genomföra våra förhandlingar om medlemskap. Vi gjorde det tillsammans och i nära samarbete med Finland, Norge och Österrike.
Jag hade gjort Ulf Dinkelspiel till Europaminister för att föra förhandlingarna i hamn så snabbt som möjligt. Och jag tror att det dessutom underlättade det nära samarbete med Socialdemokraterna, som var en förutsättning för att allt skulle gå att göra i hamn. Hans bok, Den motvillige europén: Sveriges väg till Europa (2009) berättar historien.
Vi lyckades slutföra förhandlingarna i rekordfart. På midsommarafton 1994, på EU-toppmötet på Korfu i Grekland, kunde jag tillsammans med Ulf Dinkelspiel och utrikesminister Margaretha af Ugglas underteckna det enskilt viktigaste avtal som vårt land ingått i modern tid – ja, sannolikt någonsin.
En folkomröstning om medlemskapet var en självklarhet, och så var det även i de andra länderna. Socialdemokraterna ville absolut inte ha den förrän efter riksdagsvalet i september. De hade sina skäl. EU-frågan var fortfarande internt känslig för dem, och de ville koncentrera valrörelsen på att förfäras över den reformpolitik vi fört.
Så blev det den 13 november som blev dagen.
Finland beslutade sig för att ha sin folkomröstning tidigare, och Norge valde att ha sin dag senare. Vi hoppades på draghjälp av Finland, där valet helt enkelt handlade om att gå västerut eller inte, och Norge hoppades på draghjälp av oss bägge.
Kampanjen blev en märklig sak.
De ville stänga världen och stiga av.
Vänsterns motstånd var kompakt, och en framtid i EU målades i de mörkaste av färger. Vår självständighet skulle försvinna, arbetslösheten öka, floderna förorenas, glesbygden avfolkas, kvinnor tvingas tillbaka till spisen, kärnvapen smygas på oss – allt skulle bli sämre. Pensionärernas parksoffor skulle dras in och fontänernas vatten stängas av – ja, i alla fall nästan om man lyssnade på nej-kampanjen.
De ville stänga världen och stiga av.
För Socialdemokraterna var det inte helt enkelt. De hade tappat mycket tid genom att de inte hade velat tala om EU före och under valrörelsen. Mona Sahlin var med glöd och entusiasm deras ja-general, men det var många som gnisslade tänder, fördomarna satt djupt, och åtskilliga ledande namn på nej-sidan hade S-partibok.
Helgen före omröstningen såg det mycket bekymmersamt ut. Jag hade ett långt samtal med Ingvar Carlsson. Mycket handlade om deras mobilisering.
I den avslutande tv-debatten satt Ingvar Carlsson, Marit Paulsen och jag tillsammans. När jag nyss såg om den – den finns på SVT Play för den intresserade – var vi tillsammans ganska effektiva.
Vi vann, men knappast överväldigande. Moderater, folkpartister och kristdemokrater var helt för. Den absoluta huvuddelen av Centerpartiet också. Men i slutändan tror jag inte att Socialdemokraterna fick med sig majoriteten av sina väljare – eller så var det utomordentligt knappt. Miljö- och vänsterpartister var hysteriskt mot. EU var minst lika farligt som kärnkraft.
Morgonen efter satt jag i en radiostudio med Miljöpartiets Per Gahrton.
Att säga att han var besviken är ett betydande understatement. När han med osorterat ursinne reagerade av sig mot folkets idioti och ja-kampanjens djupa oärlighet fann jag mig föranlåten att med ett visst lugn föreslå att han skulle gå hem och lägga sig – natten hade varit lång. Hans sinnesstämning blev inte bättre av det välmenande påpekandet.
Det blev ett inslag som spelats upp åtskilliga gånger sedan dess.
Finland hade då redan röstat ja, men Norge skulle med mycket knapp marginal, och för andra gången, rösta nej. Det var ett bakslag inte bara för Norge utan också för oss. Med Norge hade det varit ett än starkare Norden i EU.
Vad hade hänt om vi förlorat?
Ett utanförskap hade varit mycket plågsamt både politiskt och ekonomiskt. Norge kunde fortsätta att surfa på olja och gas, men vi var just på väg upp ur en betydande ekonomisk kris och reformperiod, och det är ingen tvekan om att kombinationen av reformperioden och EU-medlemskapet gav vår ekonomi den nya start som efter de förlorade decennierna var en absolut nödvändighet.
Tre decennier senare är det naturligt att vår demokrati har sin lokala, sin regionala, sin nationella och sin europeiska nivå. Vi väljer företrädare till dem alla – klagar på en del, är nöjda med åtskilligt och strävar på för att göra vår röst hörd.
Vi valde rätt för 30 år sedan. Vi har blivit ett bättre land.
Omslagsfoto från ja-sidans valvaka på Norra latin i Stockholm: Ola Torkelsson/TT