Utblick Åsikt
Polen är Europas nya tungviktare
Donald Tusks Sverigebesök och toppmötet mellan de nordiska och baltiska regeringscheferna vittnar om ett Polen som får allt större tyngd i Europa, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Detta nya Polen är en naturlig partner för Sverige, skriver Aaron Korewa, chef för Atlantic Council i Warszawa.
I ett nyligen publicerat poddavsnitt från Svenska Dagbladets ledarredaktion, där Artur Szulc och Adam Cwejman samtalar om Polen, beskrivs hur landet länge sågs som en slags ”skrattspegel” vi svenskar kan titta i för att påminna oss själva om vår egen förträfflighet. Den tiden är sedan länge förbi. I dag gör vi oss bara en otjänst om vi ignorerar EU:s sjätte största ekonomi och en blivande europeisk militär stormakt.
Polen har sedan kommunismens fall 1989 fyrdubblat sin BNP. Landet har i själva verket aldrig haft en recession utan vuxit med stadiga cirka 3 procent varje år. Det polska undret kan härledas till en slags paradox – trots en oerhörd polariserad politisk debatt finns konsensus kring de stora frågorna. Den ekonomiska omvandlingen från det kommunistiska vanstyret krävde förvisso chockterapi men till skillnad från exempelvis Ryssland var nyckelordet i Polen ”terapi”, inte ”chock”. Privatiseringarna genomfördes metodiskt och därför slapp landet framväxten av en oligarki. Likaså har EU-stödet använts klokt till omfattande infrastrukturinvesteringar.
Till skillnad från många andra europeiska länder som i Donald Trumps valseger 2016 såg (eller önskade) något slags tillfälligt delirium från vilket Amerika snart skulle nyktra till, valde Polen i stället att lyssna. USA:s tydliga krav att ansvaret för Europas säkerhet måste bäras främst av européer, inte amerikaner, kunde inte längre ignoreras. I dag ligger Polens försvarsutgifter på 4,7 procent av BNP, långt över Natos minimikrav. Planen är att skaffa en armé på 300 000 man, den tredje största i försvarsalliansen endast efter USA och Turkiet. Nyligen påskrivna kontrakt om stridsvagnsinköp kommer att ge Polen 1 300 fordon – mer än vad Storbritannien, Tyskland och Frankrike har tillsammans.
Polen gav inte bara en fristad åt över två miljoner ukrainare, utan valde att skicka vapen till Ukraina i ett tidigt stadium.
Allt detta skapade grunden för både en stat och ett samhälle som kunde agera när Ryssland valde att ta till extrema åtgärder för att omkullkasta Europas regelbaserade säkerhetsordning med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Polen gav inte bara en fristad åt över två miljoner ukrainare, utan valde att skicka vapen till Ukraina i ett tidigt stadium när övriga Väst (inklusive USA) stod och vägde.
Då styrdes landet av Donald Tusks politiska rivaler – högernationalistiska Lag och Rättvisa (PiS) under Jarosław Kaczyński – men här såg vi just ett exempel på polsk konsensus när det verkligen gäller. I den mån det fanns en politisk konflikt var det snarare kring hur man bäst stödjer Ukraina, inte om man ska göra det. Sedan Tusks mitten–höger-koalition Medborgarplattformen (KO) vann parlamentsvalet i oktober 2023 har Polen fortsatt ligga i topp när det gäller stöd till Ukraina, trots en del bilaterala konflikter med Kyiv.
På sätt och vis hade Ukraina (och Europa) tur att Polen styrdes av PiS i februari 2022. Kaczyńskis parti är kända för att bryta mot konventioner. Då gällde det att visa övriga Väst att man kan trotsa Putins hot om ”fruktansvärda konsekvenser” för alla som backar Ukraina, som den ryske ledaren uttryckte sig när ”Specialoperationen” inleddes. Konsensus i Väst var då att Ukraina skulle falla fort och att vapenleveranser var meningslösa. Polen gick mot strömmen och fick rätt.
Konsensus i Väst var att Ukraina skulle falla fort. Polen gick mot strömmen och fick rätt.
PiS svaghet är deras oförmåga att bygga koalitioner efter alla politiska bråk med Berlin och Bryssel. Som tidigare chef för Europeiska rådet är det i stället Tusks styrka. I dag hjälper Polen Ukraina bäst genom att få så många andra länder som möjligt att konsolidera sitt stöd.
Till en början satsade Tusk på att damma av Weimartriangeln tillsammans med Frankrike och Tyskland. Det blev en viss besvikelse när Berlin inte riktigt verkade förstå att Polen av i dag inte är Polen för åtta år sedan bara för att Tusk är tillbaka som premiärminister. Paris blev mindre aktivt i utrikesfrågor efter att Macron skadeskjutits i landets parlamentsval i somras. Trots detta innebär Weimar en plattform för Polen att formulera EU-policy med kontinentens tungviktare.
Samtidigt försöker Polen bygga en ny ”koalition av villiga” som delar Warszawas syn att det främsta hotet mot Europa stavas Ryssland. Besöket i Stockholm är en del av detta då just Norden-Baltikum klart ingår i den kategorin. Polen har också lyft fram Tjeckien och Rumänien som ”framåtlutande allierade”. Slutligen sträcker man också ut handen till Storbritannien, förvisso inte längre ett EU-land men en central spelare i Nato. Allt detta börjar ge resultat. I måndags bildades ”Gruppen Fem”, ett nytt format som samlar Polen, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien – länderna med Europas största försvarsutgifter.
I stället för att gnälla på Trump satsar Polen på handling. Tusk, som själv är mindre insatt i amerikansk politik, verkar också ha delegerat kommunikationen med USA:s nye ledare till President Andrzej Duda som lyckades skapa en fungerande relation med Trump under dennes första mandatperiod. Duda tillhör PiS och det saknas inte exempel på konflikter mellan honom och Tusk, men återigen – enighet i de stora frågorna.
I januari tar Polen över ordförandeskapet i EU. Säkerhet kommer att vara det överordnade temat. Förutom försvar kommer det att innehålla initiativ för att stärka EU:s gränskontroll. Det ska ses som en del av Tusks plan att knäcka de populistiska krafterna genom att erbjuda lösningar på problem som dessa gärna tar upp.
För Sveriges del är detta nya Polen en självklar partner. Efter att ha investerat i markstridskrafterna behöver landet nu stärka flottan. Där har Sverige en del att erbjuda i termer av försvarsmateriel och erfarenhet. För att öka chanserna för sådana försvarsaffärer att gå i lås behöver vi överge den gamla bilden av ”skrattspegeln”. I dag är Polen snarare i många avseenden en ribba övriga Europa bör försöka dra upp sig till.