Ekonomi Åsikt
Omställningen står och faller inte med Northvolt
Det är lätt att få intryck att den gröna omställningen handlar om några större, politiskt och medialt uppmärksammade, industrisatsningar i norra Sverige. Men i själva verket pågår den gröna omställningen varje dag i tusentals företag runt om i landet på rent affärsmässiga grunder. Det skriver Sven-Olov Daunfeldt.
På senare tid har kritiska röster riktats mot den gröna omställningen och de stora industrisatsningarna i norra Sverige. Kritiken har intensifierats i samband med Northvolts svårigheter med satsningen på en storskalig batterifabrik i Skellefteå. Problemen har lett till att över 1 100 anställda har sagts upp. Northvolt har ansökt om rekonstruktion och riskerar att gå i konkurs om man inte lyckas att hitta ytterligare finansiering.
De som är kritiska mot den gröna omställningen, och specifikt mot industrisatsningarna i Norrland, lyfter gärna fram exempel på tidigare satsningar som misslyckats. Christian Sandström ger ett flertal exempel i sin trilogi om gröna bubblor, utgiven på Timbro Förlag.
Många av de exempel som Sandström lyfter fram är underhållande att läsa om, men samtidigt skrämmande ur ett skattebetalarperspektiv. Satsningarna kännetecknas ofta av omfattande offentliga stödinsatser. Det skapar problem eftersom det är enklare att lättvindigt spendera andras pengar än sina egna. Enligt Sandström sker dessa felinvesteringar till följd av en konsensuskultur, där få ställer kritiska frågor om realismen i satsningarna. Låt oss kalla dessa gröna investeringar för citroner; likt citroner ser de fina ut på ytan, men de smakar riktigt surt.
Den som följer debatten kan få ett intryck av att den gröna omställningen handlar om några större industrisatsningar i norra Sverige som riskerar att bli gigantiska citroner. Men i själva verket pågår den gröna omställningen varje dag i tusentals företag runt om i landet. Och det stora flertalet av dessa företag finansierar sina satsningar själva.
De svenska utsläppen har som följd minskat med 38 procent sedan 1990 och trenden fortsätter nedåt. Detta är resultatet av att företag investerat i grön teknik för att möta en ökad efterfrågan på produkter med mindre klimatpåverkan, men också en konsekvens av effektiva styrmedel. Utfasningen av utsläppsrättigheter i EU innebär exempelvis att kostnaderna enbart för SSAB beräknas öka med cirka 10 miljarder kronor per år om inte utsläppen reduceras.
De allra flesta företag som investerar i grön omställning bedömer att det är affärsmässigt rätt.
Den överväldigande majoriteten av de företag som investerar i grön omställning bedömer att detta är affärsmässigt rätt. De gör det inte för att få stöd från statliga myndigheter. Många är livskraftiga företag som sedan länge är etablerade på marknaden. Låt oss kalla dessa gröna satsningar för körsbär – till skillnad från citroner ser de inte bara bra ut på ytan, de smakar också gott.
För att få en bild över vilka företag det är som genomför gröna investeringar har jag bett Svenskt Näringslivs regionkontor att ta fram exempel på potentiella körsbär.
Ett är gruvaktiebolaget Viscaria (tidigare Copperstone), som investerar nästan en halv miljard kronor för att återöppna en koppargruva i Kiruna. Fyndighetens höga kopparhalt och bedömda mineraltillgångar innebär att bolaget kan bli en viktig leverantör av ansvarsfullt producerad koppar – en metall som har en helt central roll i Sveriges och Europas klimatomställning.
Sju mil öster om Kiruna investerar samtidigt gruvbolaget Talga ett flertal miljarder kronor för att öppna en grafitgruva i Vittangi. Den höghaltiga naturliga grafiten ska först anrikas på plats och därefter förädlas till anodmaterial vid Talgas fabrik i Luleå. Detta kommer att öka Europas självförsörjning på anodmaterial till batteriindustrin. I dag är EU beroende av syntetisk grafit från Kina som produceras med processer som genererar stora koldioxidutsläpp.
I Husum utanför Örnsköldsvik investerar den finska skogskoncernenen Metsä Board miljarder för att öka produktionskapaciteten för falskartong. Syftet är att stärka bolagets position som en ledande europeisk producent av hållbart producerade förpackningsmaterial, vilket får positiva effekter på den cirkulära ekonomin.
I Uddevalla har Scandinavian Enviro Systems och Antin Infrastructure Partners, med stöd av Michelin, startat ett samarbete för att skapa världens första storskaliga anläggning för däckåtervinning. Målet är att årligen återvinna upp till en miljon ton uttjänta däck i Europa fram till 2030.
Ett ytterligare exempel är NKT i Karlskrona. Här bygger man världens största anläggning för produktion av högspänningskabel till havs, inklusive ett 200 meter högt kabeltorn som kommer att bli Sveriges näst högsta byggnad. Sjökablarna ska exporteras till havsbaserade vindkraftverk över hela världen. I kombination med de stora försvarssatsningarna innebär detta att Karlskrona är en av de hetaste tillväxtregionerna i Sverige.
Det är dock inte möjligt att på förhand veta om den här typen av gröna satsningar kommer att bli körsbär eller citroner.
Listan kan göras mycket längre. Det är dock inte möjligt att på förhand veta om den här typen av gröna satsningar kommer att bli körsbär eller citroner. Det rör sig ofta om stora investeringar som tas under genuin osäkerhet. Från den nationalekonomiska forskningen vet vi att sådana investeringar är viktiga för framväxandet av innovationer som stärker länders konkurrenskraft. Även misslyckade satsningar kan vara viktiga eftersom de kan leda till att viktig kompetens byggs upp och att nya företag lär sig av de misstag som tidigare gjordes.
Vilken är då statens roll i näringslivets gröna omställning?
Det absolut viktigaste är att staten ser till att goda generella förutsättningar för den gröna omställningen kommer på plats. Det handlar inte minst om satsningar på ett fossilfritt och leveranssäkert energisystem där industrin har tillgång till el när den behövs. Men det behövs också regelverk som underlättar för företag att få tillstånd, en fungerande kompetensförsörjning samt en infrastruktur som klarar både varutransporter och arbetspendling i växande regioner.
Därutöver måste staten föra en långsiktigt trovärdig, stabil och kostnadseffektiv klimatpolitik. En trovärdig klimatpolitik, som är hållbar över konjunkturcykler, fokuserar på att maximera utsläppsminskningen per satsad krona.
Selektiva statliga direkta stöd till företag bör däremot undvikas. Det är nämligen omöjligt för politiska beslutsfattare att förutse framtidens vinnare. Denna typ av stödinsatser kan dessutom få konkurrenshämmande effekter och gynna bidragsentreprenörer som specialiserar sig på att söka stöd snarare än att utveckla den egna verksamheten.
Ytterligare ett instrument som beslutsfattarna kan använda sig av är olika typer av skatteavdrag, till exempel för investeringar i FoU som reducerar klimatutsläppen. Den stora fördelen med en sådan politik är att företagarna med säkerhet vet att deras investeringskostnader minskar, vilket är bättre än de att lägger tid och pengar på ansökningar för att med låg sannolikhet få stöd från någon myndighet. Avdrag för FoU-investeringar är också generella och teknikneutrala, vilket eliminerar risken för snedvridande effekter på konkurrensen.
Hur kostsamma de sura citronerna än är, eller hur fantastiska körsbären än blir, så utgör de bara enstaka exempel.
Resonemanget ovan stöds av artikeln ”A Toolkit of Policies to Promote Innovation”, publicerad i den topprankade vetenskapliga tidskriften Journal of Economic Perspectives. I denna studie analyserar forskarna hur effektiva olika statliga stödåtgärder är för att öka antalet innovationer. Resultaten visar att generella skatteavdrag är mer effektiva för att få fart på FoU-investeringar än selektiva direkta stöd till företag. Detta är intressant eftersom detta policyinstrument används i mindre utsträckning i EU (och framför allt i Sverige) än i USA; samtidigt som USA kännetecknas av högre tillväxt och fler innovationer.
Det är först i efterhand vi vet vilka gröna investeringar som blev citroner och vilka som blev körsbär. Och hur kostsamma de sura citronerna än är, eller hur fantastiska körsbären än blir, så utgör de bara enstaka exempel. Dessa exempel kan därför inte användas för att dra generella slutsatser om olika statliga stödinsatser för företagens gröna omställning. Trots detta drar många debattörer sådana slutsatser om de stora industrisatsningarna i Norrland.
Det är komplicerat att utvärdera effekter av selektiva statliga stödinsatser riktade mot företag. En effektutvärdering kräver en kontrollgrupp av företag som inte har fått något stöd. Därutöver behövs objektiva data om exempelvis investeringar, antal anställda, omsättning och produktivitet. Riksrevisionens granskning av näringspolitiska utvärderingar är ingen munter läsning. Enbart 2 av 37 granskade utvärderingar uppfyller kriterierna för en trovärdig effektutvärdering.
Men det finns metoder för att utvärdera effekter av olika stödinsatser. Vi behöver mer sådan oberoende forskning och mindre av anekdotiska bevis från enstaka exempel. Det går inte dra generella slutsatser om företagens investeringar i den gröna omställningen utifrån hur det går för enskilda projekt, oavsett hur mycket uppmärksamhet de har fått i media. Under 2021 exporterade svenska företag produkter och tjänster som enligt SCB minskade de globala koldioxidutsläppen med mellan 22 miljoner och 87 miljoner ton. Detta motsvarar minst cirka hälften av Sveriges samlade klimatutsläpp. Den gröna omställningen är mycket större än några enskilda projekt i norra Sverige – den pågår med full kraft i tusentals företag runt om i hela Sverige.