Utblick Krönika
Arbeiderpartiet är nere för räkning
Det är bara nio månader kvar till stortingsvalet i Norge, och i Oslo kretsar de politiska samtalen kring krisen för Arbeiderpartiet och statsminister Jonas Gahr Støre. Det skriver PJ Anders Linder.
Under några dagar i Oslo nyligen ställde jag en omöjlig fråga till ett antal erfarna bedömare: Vad handlar norsk politik om just nu, vilken är den stora saken?
Men omöjlig eller ej, samtliga gav versioner av samma svar: Arbeiderpartiets kris.
De norska socialdemokraterna är vårt grannlands klassiska maktparti och regerar även i dag, men det är länge sedan man var ensam herre på täppan. Att det blev maktskifte efter det senaste stortingsvalet 2021 berodde inte på socialdemokratiska framgångar, tvärtom tappade man ytterligare litet grand jämfört med ”katastrofvalet” 2017, men det gick så pass bra för både Senterpartiet och Sosialistisk Venstre att det blev vänstermajoritet i parlamentet. Ap:s partiledare Jonas Gahr Støre kunde bilda regering tillsammans med Sp och efterträdde Høyres Erna Solberg som statsminister.
Äntligen revansch för Støre, som hade haft besvärliga år sedan han efterträdde den populäre Jens Stoltenberg 2014? Ja och nej. Naturligtvis var det en triumf att få bilda regering, men stunden av glädje blev kort. Vänsterregeringen har vacklat från det ena bakslaget till det andra och de senaste lokalvalen 2023 innebar kraftig tillbakagång för Ap och maktförlust i ett stort antal kommuner. I dagsläget tyder inget på att det ligger en vändpunkt i korten.
Strax efter att jag kommit tillbaka till Sverige levererade också Verian/TV2 en smärre chock i form av en mätning, där Ap noterar eländiga 16,5 procent. Det har för all del gått dåligt i mätningarna länge, men inte så dåligt och nu är Ap omsprunget inte bara av Høyre – det har man varit i flera år – utan också av Fremskrittspartiet. Hos Verian/TV2 är Frp till och med största parti med ett försprång på hela 7,6 procentenheter ned till Ap.
Mätningen har väckt frågor om Støres fortsatta ledarskap och nyligen kom det första avgångskravet.
Föga förvånande har mätningen väckt många frågor om Støres fortsatta ledarskap och nyligen kom det första avgångskravet inifrån stortingsgruppen. Ministrar och fackföreningstoppar är än så länge lojala, men när kvällstidningen VG ringer runt till Ap:s distriktsordförande är det bara fyra av 15 som klart och tydligt ger Støre stöd. Övriga hummar.
Det är bara nio månader kvar till nästa stortingsval den 8 september 2025. Ska någonting hända på partiledarfronten ska det hända snabbt. Men Støres besked är än så länge entydigt: han känner sig motiverad och tänker inte lämna i förtid.
Varför går det som går? Ja, självklart har faktorer som höga elpriser, hög inflation, höga räntor och höjda skatter en hel del med utvecklingen att göra. Och varför skulle inte även Norge drabbas av den anti-sittande-regering-opinion, som tycks dra fram som en våg över västvärlden?
Men det handlar uppenbarligen om mer än så.
Till min ledsnad finns inte Tanums bokhandel på Karl Johan kvar längre, men i gengäld har Norli, som ligger alldeles runt hörnet på Universitetsgata 22–24, expanderat ytterligare och flyttat in i en del av Tanums lokaler. Butiken är ett läsningens tempel, som tyvärr saknar motsvarighet i Sverige, med välfyllda klassikerhyllor och ett rejält utbud inte bara på norska och engelska utan även på svenska och danska, och fina hyllor även med andra europeiska kulturspråk. Dit styrde jag stegen och köpte den hett omdiskuterade boken Partiet – en innsideberetning om Arbeiderpartiets fall (Gyldendal, 2024) av två journalister i kvällstidningen Dagbladet: Steinar Suvatne och Jørgen Gilbrant.
De har en hel del att berätta. Boken bygger på 70 djupintervjuer med Ap-företrädare på olika nivåer och ger en inte helt upplyftande bild av läget inom statsministerns parti. Alla uppgiftslämnare utanför den högsta partitoppen är mer eller mindre framgångsrikt anonymiserade, vilket har väckt frågor och kritik beträffande trovärdigheten. Till andra upplagan, vilken är den jag har läst, har de även fått rätta några sakfel. Men även om det fortfarande kan finnas brister i enskildheter är den sammantagna bilden av stort intresse.
Støre hade klar socialdemokratisk profil men inte precis som långvägare eller rörelseman.
Till att börja med har vi bilden av Støre själv, som är vad många har fäst sig vid. Författarna ifrågasätter på intet sätt hans intelligens och utblick, men de beskriver redan hans tillsättning som problematisk. Støre hade klar socialdemokratisk profil men inte precis som långvägare eller rörelseman bakom sig när Jens Stoltenberg rekryterade honom som utrikesminister vid regeringsbildningen 2005. Då var han generalsekreterare i norska Röda korset. Arbetet som minister gick bra och vid något tillfälle under resans gång bestämde sig Stoltenberg för att göra honom till sin efterträdare och såg till att han fick plats i stortinget vid valet 2009. Ambitionen att göra honom till gruppledare stöp på hårt internt motstånd; han fick skaffa sig inrikespolitisk erfarenhet genom att 2012 lämna UD och bli hälsominister i stället. I samband med att Stoltenberg sedan avgick pekade denne så entydigt ut Støre som sin efterträdare att valberedningen inte ansåg sig ha något val. Det här förfarandet var helt nytt, skriver författarna: ”Under hela efterkrigstiden har nästa Ap-ledare inte varit önskad av den föregående och markerat ett brott med det förflutna. Samtliga Ap-ledare före Støre hade vunnit en maktkamp.”
Støre blev krönt mer än vald och det har legat honom i fatet. I kombination med att han har en ärvd familjeförmögenhet och förkärleken för det internationella har det bidragit till en aura av privilegium och upphöjdhet, som skapat en känsla av distans hos vissa medlemmar, förtroendevalda – och väljare.
Partiets inre liv har enligt författarna inte engagerat Støre i någon större grad. Ofta har han inte blivit varse interna konflikter i tid och när han väl tvingats hantera dem har det skett på ett distraherat, ibland obeslutsamt och ibland överilat sätt.
Och det har sannerligen inte varit någon brist på interna bråk och maktkamper: författarna beskriver en hel rad intriger och kotteribildningar, som sugit energi och vänt uppmärksamheten inåt. Här är inte platsen att gå in på detaljer i de olika nedslående historierna, men beskrivningen av en av dem kunde gälla för många fler: ”De två grupperingarna litade inte på varandra och samarbetade dåligt. Fienden var inte längre Høyre och Frp utan andra socialdemokrater i det egna lägret.” Støre har sällan varit den direkta upphovsmannen bakom gräl, men han har inte heller lyckats hållas styrkorna i schack.
Suvatne & Gilbrant skriver: ”Konflikt är ofta ett kortvarigt undantagstillstånd i andra partier – i Arbeiderpartiet varar den för evigt.”
En gång var det Ap:s styrka att kunna skapa en stark och slagkraftig legering av alla intressen och åsiktsinriktningar som fanns inom parti och rörelse (norska LO:s grepp om Ap är i dag klart starkare än svenska LO:s grepp om SAP). Men numera saknas den övergripande tanke och känsla för färdriktning och mål som göt samman delarna till något helt och ändamålsenligt. Det politiska huvudbudskapet svajar mellan ”nu är det vanligt folks tur”, ”nu tar vi de rika” och ”tillbaka till Jens”; det enda konsekventa är att det formuleras utifrån tankar om vad väljarna förväntas gilla snarare än vilka idéer man vill förverkliga.
Här finns också en känsla av frustrerat entitlement, att man på något sätt har berövats rätten att vara alla goda gåvors givare och att det måste ligga någon sorts oklar illvilja bakom hur saker och ting har blivit.
Jonas är ingen Gro och ingen Jens. Hans ledarskap har lämnat en hel del övrigt att önska, men att lägga alla Ap:s problem i hans knä vore orättvist. Det finns många syndare i partileden – och det finns en verklighet som har blivit allt bångstyrigare och svårare att kontrollera.