Om det är som Alexis de Tocqueville skriver i Demokratin i Amerika, att “det inte finns en enda uppfattning, en enda sedvänja, en enda lag, jag skulle kunna säga en enda händelse som ursprunget inte lätt skulle kunna förklara”, då måste man när man tänker på USA också uppehålla sig en stund vid sporten. Sport är viktigt i Europa också, det är viktigt överallt, men i USA är idrotten på molekylär nivå sammanbunden med arvsmassan. 

När jag inför min rostbältesresa sökte efter sportbarer i Columbus fick jag bara ett fåtal träffar. Det visade sig ganska snabbt bero på att i princip alla barer är sportbarer i mer eller mindre utsträckning; vissa är uttalade efterfestbarer efter Ohio States matcher, försedda med biljardbord och idolbilder på gamla spelare, andra har “bara” några tv-apparater som självklart står inställda på sportkanalerna. Basket, hockey och baseboll pågår nästan jämt.

Det är bara en enda dag på året som inga matcher spelas i någon av de fyra stora sporterna baseball, amerikansk fotboll, basket och hockey, och det har inget med heliga högtider att göra, utan är en helt vanlig dag i juli. (Dagen infaller efter basebollens all-star match, för 2024 den 17 juli.) Tvärtom har amerikanerna sömlöst integrerat sporten även i sina högtider. Matcher spelas under jul- och nyårshelgerna, och Thanksgiving-fotbollen har särskilt traditionstyngda möten sedan 1920-talet. På fredagarna går många och tittar på high school-football, på lördagarna drar collegeligan enorm publik – vi var 105 000 som såg Ohio State slå Iowa på Ohio Stadium i oktober – och på söndagen kröns hela veckan med gudstjänst i den nationella footballligan NFL, som pågår från lunch och fortsätter hela kvällen.

Det är bara en enda dag på året som inga matcher spelas i någon av de fyra stora sporterna.

Och sporten har inte bara tagit över religiösa dagar, den har också sina egna. Superbowl Sunday är lika stort som julafton, en profan högtid och ett ceremoniellt firande av Buffalo Hot Wings, urvattnad öl och Doritos. Till och med reklampauserna är viktiga och intressanta: världens skarpaste reklammakare, komiker och skådespelare kallas in för att producera något som kan fånga uppmärksamheten på 30 sekunder när hela landet tittar. 

Det är tävling på och utanför planen, det är förstås det som är ursprunget som Tocqueville far efter. Det olympiska idealet snabbare, högre, starkare är en slags idealistisk strävan efter att pröva människans fysiska gränser, europeiskt och kanske aristokratiskt betingat och även besläktat med amatöridealet; sport som något rent och intrinsikalt värdefullt: sport pour le sport. Den amerikanska sportkulturen är snarare ett uttryck för tävlan, konkurrens, erkännande; sport som fredligt substitut för krig och kamp. Därför gifter det sig så bra med den rena kommersialism som präglar så mycket av det amerikanska samhället, för även tävling i affärer och fri företagsamhet är genuina amerikanska värden.

Den amerikanska fotbollen gifter sig till sin natur mycket bra med dessa värden, och det är en delförklaring till att det är football och Superbowl som blivit den största sporten och den stora sportsliga högtiden. En amerikansk fotbollsmatch pågår i 3–4 timmar men den effektiva speltiden är runt 40 minuter. Ett spel utgår från fasta positioner på planen, och när en spelare tacklas eller en passning faller till marken blir det 40 sekunders paus i väntan på nästa spel. Därutöver har varje lag tre timeouts per halvlek. Tillfällena för socialt umgänge, mat- och toalettpauser och inte minst lukrativa reklampauser är närmast oändliga under dessa timmar. Under höstsäsongen (jag sitter bänkad varje söndagkväll och missar därför ofta SVT:s Agenda) gick en reklamfilm för Uber Eats ut på att NFL bara är en sofistikerad plan för att få folk att köpa mer mat.

Baseboll kallas ofta nationalsporten, och även den är väl utformad för att äta och dricka tillsammans, men till skillnad från den amerikanska fotbollen är baseboll lågintensivt. Det pågår jämt och ständigt hela tiden, varje lag spelar 162 matcher bara i grundsäsongen och därtill upp till 22 matcher ytterligare i slutspelet. Matcherna bygger stilla och långsamt upp till ett avgörande ögonblick. Den amerikanska fotbollssäsongen är tvärtom kort och högintensiv: 17 matcher i grundsäsongen, en varje söndag, och sedan som mest fyra till i slutspelet. Varje match är viktig, händelserna är explosiva och matcher kan vända nästan hur som helst. Plötsliga vändningar, som Malcolm Butlers interception i Super Bowl XLIX (naturligtvis numreras de enligt romersk modell), skapar en känsla av att varje ögonblick kan bli historiskt. 

Därtill är football det sportsliga uttryck som kanske allra bäst simulerar civiliserat krig, genom sin helt unika kombination av detaljerad taktik, fysiska prestationer och våldsamma tacklingar. I sporter som vanlig fotboll, hockey eller basket finns en ständig rörelse, vilket starkt begränsar tränarnas möjligheter att detaljstyra. Men i den amerikanska fotbollen innebär de fasta positionerna, där alla 11 spelare i ett lag ställer upp på en linje efter varje spel och får exakta instruktioner från coachen, att en skicklig general kan överlista en fysiskt överlägsen fiende. En ständig innovation och kapprustning pågår mellan offensiva och defensiva krafter, och meritokratin är obönhörlig. Den som inte vinner framgång på slagfältet degraderas.

Den specialisering som de olika positionerna medger innebär att NFL kan locka till sig de mest unika fysiska talangerna. I ligan finns wide receivers – de som fångar passningar – som DK Metcalf, som är 1,91 m lång, väger 103 kg, kan tävla med olympier på löpbanan, och som hoppar över en meter högt och över tre meter från stillastående. Men också tackles, nästan sumoliknande jättar vars uppdrag bara är att skydda sin quarterback, som är två meter långa, väger 150 kg och ändå är snabbare i fötterna än många steppdansare. På motståndarsidan finns defensive ends, 120 kiloskillar som springer 40 yards på 4,5 sekunder och tränar kampsporter för att bättre kunna vifta bort motståndarens armar.

***

Att sporten i allmänhet och fotbollen i synnerhet tar så stor plats gör förstås att den ständigt blir projektionsyta för sociala, politiska och kulturella debatter. 2012, valåret då Barack Obama skulle försöka bli återvald, gjorde Chrysler en lång reklamfilm med titeln “Halftime in America” – en referens till Reagans “Morning in America” från 1984 – där Clint Eastwood höll en monolog med politiska undertoner. 

Under Donald Trumps första presidentperiod förde han ett hårt ordkrig mot ligan och de många spelare som slöt upp i protesterna för Black Lives Matter genom att inte stå upp under nationalsången. Det var inte heller första gången som Trump hamnat i konflikt med NFL. Redan 1982 startade den konkurrerande fotbollsligan USFL. Trump köpte New Jersey Generals och deltog i ligans antitrust-stämning, med målsättning att bryta upp NFL:s monopolställning. Stämningen vann gehör i domstolen, men domaren ansåg samtidigt inte att USFL hade rätt till något skadestånd att tala om. NFL dömdes att betala 3 dollar och 76 cent till USFL. Om utbetalning skedde och hur pengarna i så fall fördelades förtäljer inte historien, men Trump ska efter detta ha blivit uppsatt på NFL:s svarta lista och flera gånger förhindrats att köpa ett lag. Trump har inte oväntat haft ett horn i sidan till ligan sedan dess, men har upprepade gånger synts på college-matcher, och på söndag finns han som första sittande president på plats i Superbowl-publiken. Vad reaktionen på det blir kan vara intressant att följa. Klarar sporten att åtminstone för stund överbrygga USA:s grand canyon till politiska klimat? Förra året skakades Chiefs Superbowl-parad i Kansas City av en masskjutning, som förvisso inte verkade ha politiska eller ideologiska motiv. 

Att Vance syntes med en Bengals-tröja i valrörelsen anfördes av vissa supportrar som en förklaring till de dåliga resultaten.

Trumps vicepresident, Ohio-sonen JD Vance, är ett omvittnat fan av Cincinnati Bengals, som i år floppade rejält och inte ens gick till slutspel. Att Vance syntes med en Bengals-tröja mitt under valrörelsen anfördes av vissa supportrar som en förklaring till de dåliga resultaten. “Inte konstigt att vi förlorar. Det här laget har nog med problem.”

I Superbowl möts i stället Philadelphia Eagles och de regerande dubbelmästarna Kansas City Chiefs. Inget lag har någonsin vunnit mästerskapet tre år i rad, och en Chiefs-seger skulle på så sätt vara historisk. Den sedan 2023 uppmärksammade kärleksaffären mellan Taylor Swift och Chiefs-spelaren Travis Kelce har, som Karin Pettersson noterade i Smedjan häromåret, varit ett framgångsrikt kommersiellt samarbete som breddat både Swifts och NFL:s publik. Det är förstås möjligt att de också är kära i varandra, och spekulationer frodas om att Kelce ska gå ner på knä och fria när han hämtat hem den tredje historiska bucklan. Det vore förstås ett riktigt sliskigt Disney-sagoslut på såväl Chiefs ambitioner som Swift/Kelce-affären, och så amerikanskt som det bara kan bli. Disney-konglomeratet har sedan slutet av 80-talet anlitat Superbowl-vinnare till reklamfilmer, där de får frågan vad de ska göra nu, när de uppnått allt. Svaret blir alltid: I’m going to Disney World! Av det skälet skulle jag inte direkt bli förvånad över att se Taylor Swift och Travis Kelce fira i ett sagoslott av plast (fast nu får jag säkert arga Swifties på mig). Amerikanerna tenderar att vara amerikaner, det finns som Tocqueville säger inte en enda händelse som inte ursprunget lätt kan förklara.

Joakim Broman är aktuell med essäboken Rostbältets spruckna röst – JD Vance och den amerikanska högerns framtid, som finns att köpa här. Omslagsbilden föreställer förra årets Superbowl. Foto: Godofredo A. Vásquez