Svend Dahl:
När borgarna inte röstar borgerligt
Samhälle Reportage
Moderaterna förlorar väljare i Stockholm och har svårt att nå ut till välutbildade och värderingsdrivna väljare i storstäder och universitetsorter. Smedjans chefredaktör Svend Dahl reser mellan Stockholm, Lund och Köpenhamn och undersöker vad det är som driver framgångsrika storstadsbor att rösta vänster.
Vesterbro i Köpenhamn brukade ha ett något tveksamt rykte. Men på senare år har den gamla arbetarstadsdelen nära Hovedbanegården blivit allt mer populär bland den danska huvudstadens yngre och välutbildade. Ett säkert tecken på detta är förstås den utmärkta flat white jag dricker, medan jag inleder arbetet med den här texten. Men ett nästan lika säkert tecken på gentrifieringsprocesser som förekomsten av bra espresso, är framväxten av ett politiskt landskap där partier långt till vänster samlar en betydande del av väljarnas röster. I vallokalen ett par 100 meter från kaféet där jag dricker min kaffe röstade omkring 30 procent av väljarna på Enhedslisten, partiet längst ut på vänsterkanten i dansk politik, i det senaste kommunvalet.
Köpenhamn är nog för många besökare sinnebilden av en välmående och kulturellt borgerlig stad. Men det är också en politiskt mycket röd stad, där vänstersidan regelmässigt samlar omkring 60 procent av rösterna till borgerrepræsentationen i Rådhuset. Länge var det Socialdemokratiet som dominerade, men sedan 2021 är Enhedslisten största parti och i opinionsmätningarna ser även Socialistisk Folkeparti ut att bli större i höstens kommunalval. SF kan jämföras med svenska Vänsterpartiet, medan Enhedslisten enklast kan beskrivas som snäppet radikalare, yngre, grönare och trendigare.
Historiskt var det röda Köpenhamn Danmarks industriella centrum. Här fanns stora delar av arbetarklassen i ett land som i övrigt präglades av småföretagare och bönder. Men väljarbeteendena förblev desamma även när kemi- och textilindustrierna blivit lägenheter och Refshaleøen, där världens första dieseldrivna oceangående fartyg en gång byggdes, har blivit en plats dit du tar cykeln för att bada och dricka några håndbajere. Mönstret att rösta på partier till vänster består.
Det är förstås inte okänt att storstäder är röda. Trenden är internationell och brukar ofta förklaras med kombinationen av många små lägenheter och en ung befolkning.
Det intressanta med Köpenhamn är dock hur röda många av kranskommunerna är. Ta Gladsaxe, norr om centrala Köpenhamn, som exempel. Det är en kommun som till stor del består av småhusbebyggelse, men här finns också det rymdstationsliknande huvudkontoret för Europas i skrivande stund näst mest värdefulla företag, den kanske i dag främsta symbolen för det danska välståndet, Novo Nordisk. Även här röstar 60 procent rött i kommunvalet.
En pusselbit för att förstå både det röda Köpenhamn och den internationella trenden av välutbildade och vänsterröstande storstadsbor ger den danske sociologen och valforskaren Johannes Andersen i boken Fra en anden verden (2024).
Vad Andersen gör är att utifrån data från den senaste danska valundersökningen urskilja vad han beskriver som en ny elit vars värderingar skiljer sig dramatiskt från resten av befolkningens. Det handlar om personer som har höga, men inte de allra högsta, inkomsterna, som har en hög utbildningsnivå och som bor i Köpenhamn eller de andra universitetsstäderna. De arbetar i både privat och offentlig sektor och har kvalificerade jobb, som experter inom områden som IT, kommunikation eller miljö eller som mellanchefer inom stora företag eller offentlig förvaltning. Det ligger nära till hands att beskriva denna grupp som det moderna samhällets byråkratklass.
Den nya eliten är den enda grupp som placerar sig distinkt till vänster i båda dimensionerna.
Totalt utgör denna grupp 12 procent av den danska befolkningen. Sett till värderingar är gruppen emellertid, som bokens titel anspelar på, som från en annan planet. Andersen arbetar med två vänster/höger-dimensioner, en fördelningspolitisk och en värdepolitisk. Den värdepolitiska motsvarar det som vi i svensk debatt ibland beskriver som GAL-TAN-skalan. Den nya eliten är den enda grupp som placerar sig distinkt till vänster i båda dimensionerna – studerande graviterar åt samma håll. Den ekonomiska eliten och den övre medelklassen drar åt höger i båda dimensionerna, medan merparten av befolkningen ligger till vänster i fördelningsdimensionen och till höger i värdepolitiken.
Samtidigt som man lutar åt vänster i fördelningspolitiken, upplever den nya eliten knappast någon ekonomisk otrygghet i vardagen och är tillsammans med den traditionella ekonomiska eliten inte heller orolig över sin framtida välfärd. Gruppen är också överlag mycket positiv till samhällelig förändring.
I klimatfrågan sticker man ut som otåliga och kräver snabba och långtgående politiska åtgärder, av typen fler förbud. Man är däremot, jämfört med andra väljargrupper, märkbart mindre positiv till ny teknik som lösning på klimatfrågan. Den nya eliten är också markant mer engagerad än resten av befolkningen i frågor som gäller diskriminering av olika slags minoriteter.
Den nya eliten, som Andersen identifierar, är dessutom en grupp som tänker mer på politik än andra, och till stor del definierar sig utifrån sina värderingar. En viss uppsättning åsikter får, som Johannes Andersen konstaterar, fylla samma funktion som materiella statussymboler gjort för den traditionella eliten. Dessutom är den nya eliten van vid att ha kunskapen på sin sida i sin yrkesutövning, vilket bidrar till självbilden att det egna synsättet och de egna värderingarna enbart är uttryck för vad som borde vara ett normalt medborgerligt engagemang.
Varje land har förstås sina unika politiska förutsättningar, men trenderna mot ökad urbanisering, högre utbildningsnivå och en allt starkare ställning för post-materiella värderingar är internationell. Det skapar en grupp väljare som är extremt värderingsdrivna, och där socioekonomi har ett mindre förklaringsvärde när man försöker förstå gruppens politiska beteenden. Den nya eliten, som Johannes Andersen beskriver, är en typ av väljare som finns i storstäder och universitetsorter i hela världen. Fenomenet är därför också något som alla partier som gör anspråk på att vinna val kommer att behöva förhålla sig till.
***
Siffrorna är förstås inte lika dramatiska i Sverige, men de senaste åren har vi sett tendensen att universitets- och storstäderna blir allt rödare. Detta sammanfattas väl i Moderaternas eftervalsanalys av valet 2022, där man beskriver hur partiet backar i historiskt starka fästen som Stockholms stad och län samt södra Skåne. Hela 40 procent av tillbakagången i det senaste riksdagsvalet kan förklaras av väljarförluster i Stockholms stad.
Det historiska försprång som Moderaterna haft i Stockholm har successivt försvunnit sedan 2010 och partiet var i valet 2022 för första gången, om än minimalt, mindre i huvudstaden än i riket som helhet. I riksdagsvalet 2010 röstade 34,3 procent av väljarna i Stockholms stad på Moderaterna i riksdagsvalet, vilket kan jämföras med 30,2 på nationell nivå. I senaste valet var siffrorna 19,1 respektive 19,07 procent. På Södermalm, varifrån omslagsbilden till denna artikel är hämtad, har stödet för Moderaterna under perioden halverats från 30 till 14 procent. Samtidigt har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vuxit, medan Miljöpartiet behållit sin ställning som ett 10-procentsparti bland huvudstadens väljare.
Motsvarande mönster finns i kommunalpolitiken. I Moderaternas eftervalsanalys konstateras att man måste gå tillbaka till 1970-talet för att hitta en situation som dagens, där partiet ligger under snittet för kommunalval i alla de fem största kommunerna.
Detta är en utveckling som rymmer en ordentlig utmaning för Moderaterna, om partiet vill fortsätta att göra anspråk på rollen som borgerligt statsministerparti. För väljarförlusterna i storstäderna är, sett till det faktiska antalet röster, svåra att kompensera genom aldrig så imponerande framgångar i småstäder och på landsbygden där Moderaterna tidigare varit svaga.
Det är också uppenbart att de politiska motståndarna identifierat väljarna i storstäderna som en av Moderaternas svaga punkter. Ett exempel på detta är hur Centerpartiet på sina kommundagar i Linköping ägnade stort utrymme åt att tala om hur man vill vinna “blågröna” väljare i storstäderna, som röstar på exempelvis Moderaterna, men som egentligen inte hyser några varmare känslor varken för Moderaterna eller för övriga partier i Tidösamarbetet.
***
En knapp timme från Vesterbro, på andra sidan Öresundsbron, tar Rasmus Törnblom emot i rådhuset på Stortorget i Lund. Det är mitten av februari och två plusgrader känns precis så där isande kallt som bara är möjligt i Lund.
Törnblom, som var ordförande för Moderata ungdomsförbundet mellan 2014 och 2016, är i dag doktorand i historia och skriver en avhandling om samförståndsidén i svensk politik. Han är sedan valet även vice ordförande i kommunstyrelsen. I det senaste riksdagsvalet röstade 16,8 procent av väljarna i Lund på Moderaterna, det vill säga tydligt under det nationella valresultatet. Det var en tillbakagång på cirka två procentenheter, samtidigt som S gick starkt framåt och även Miljöpartiet ökade sin väljarandel med ett par procentenheter.
I den snåriga Lundapolitiken, där Liberalerna länge varit stora och där det också sedan ett antal år tillbaka finns ett stort lokalt parti, bildar Moderaterna sedan valet ett styre tillsammans med Socialdemokraterna.
– Jag praktiserar min forskning i vardagen, brukar min handledare säga, konstaterar Törnblom skämtsamt.
Törnblom nickar igenkännande när jag beskriver studien av de danska storstadsväljarna. Kanske kan man se universitetsstaden Lund, som även har ett framgångsrikt, globalt inriktat näringsliv, som den främsta svenska exponenten för en väljardemografi som påminner om den vi ser i den danska huvudstadsregionen. Det är också här Miljöpartiet har sina rötter, och kommunen har alltid varit ett av de starkaste fästena för de gröna.
”Just för att de har det så gott ställt materiellt, kan de också kosta på sig att vara mer värderingsdrivna.”
Jag frågar honom vad Moderaternas problem bland högutbildade väljare i storstäderna egentligen beror på. Det handlar ju till betydande del om väljare som varje dag skördar frukterna av det liberala samhälle och den marknadsekonomi som moderat ideologi och politik värnar.
– Om man ska försöka gå till botten med frågan, tror jag att det handlar om en klassisk konflikt mellan materialism och idealism. Å ena sidan är väljarna i storstäderna mycket mer materialistiska i sin livsstil än väljarna på mindre orter. Samtidigt, eller kanske just för att de har det så gott ställt materiellt, kan de också kosta på sig att vara mer värderingsdrivna. Tänk dig att man har sänkt skatt i ena vågskålen och samarbete med Sverigedemokraterna, som man genuint ogillar, i andra vågskålen. I en sådant val vinner värderingsställningstagandet.
Det är, konstaterar Törnblom, inte oproblematiskt för ett parti som är så materialistiskt i sina perspektiv som Moderaterna:
– Det naturliga sättet för oss moderater att uttrycka våra grundläggande idéer om att låta folk göra mer som de vill är ju att lägga fram förslag om skattesänkningar och valfrihet. Vi pratar mindre om vad vi står för – vi är mer ett parti som löser samhällsproblem här och nu. Ja, vi är lite av politikens vaktmästare som byter glödlampor, reparerar det som gått sönder och ser till så att allt fungerar. Det var, tror jag, anledningen till att vi vann valen både 2022 och 2006. Samtidigt är det väl lite otacksamt att man ska vara hantverkaren eller vaktmästaren som först blir inkallad när något gått sönder.
Dessutom, menar Törnblom, är den moderata problemlösningsförmågan inte något som uppskattas av väljare som snarare söker tydliga värderingsgrundade ställningstaganden:
– Vår styrka är att folk uppfattar oss som handlingskraftiga och vet att vi levererar när vi får makten. Det finns ju i Moderaterna en stark kultur av att få jobbet gjort och inte ta makten för given. Men i starkt värderingsdrivna väljargrupper är rollen som problemlösare inte alls ett lika starkt argument som bland många andra väljargrupper. Frågan har snarare blivit om man verkligen kan lita på Moderaterna i grundläggande värderingsfrågor. Visst vore det bra med en tusenlapp mer i månaden, men kan jag verkligen lita på att mina homosexuella eller invandrade kompisar inte kommer att få problem när SD kommer närmare regeringsmakten, resonerar väljarna.
Att lösa människors problem i vardagen, som det ibland heter bland borgerliga politiker, blir med andra ord en svårframkomlig väg hos en väljargrupp som inte upplever några större problem eller ser sig som fullt kapabel att själv lösa dem om de skulle dyka upp. Möjligtvis skulle brottsligheten kunna vara ett undantag, resonerar Törnblom:
– Jag tror inte att det är ekonomin som kommer få storstadsväljarna att gå tillbaka till Moderaterna. Möjligen är det tryggheten, som ju är helt avgörande för vart Sverige ska ta vägen och har blivit än viktigare sedan valet 2022, inte minst bland välutbildade storstadsbor som på många håll tidigare kunnat isolera sig från kriminaliteten. Lag och ordning och rättsstatens principer är också värderingsmässigt en trygg hamn för moderater.
Men det centrala är att lyfta fram värderingarna, och hitta sätt att visa för väljarna vad Moderaterna på ett mer grundläggande plan står för. Törnblom tar partikollegan och oppositionsrådet i Stockholms stad Dennis Wedins utspel om kafékedjan Bröd & Salt som ett exempel på hur ett sådant förhållningssätt kanske skulle ta sig uttryck i lokalpolitiken:
– Ett intressant exempel är Dennis Wedin i frågorna om nedläggningshotade korvkiosker och kritiken av Bröd & Salts utbredning. I dessa frågor ryms både frågor om företagsamhet, det offentliga rummet och den lilla handlarens möjligheter. Men framför allt ryms ett ideal om en stad som är mer levande och fylld av variation, ett alternativ till likriktade stadscentrum där samma kedjor breder ut sig. Det handlar om att hitta sätt att låta städer vara vad en stad borde vara med en egen prägel, varierat stadsliv och unika förutsättningar för handel och intryck.
Mot slutet av vårt samtal tar Rasmus Törnblom fram den kända World Values Survey-kartan, som placerar in Sverige i det övre högra hörnet som det mest individualistiska och post-materialistiska landet i världen.
– Det intressanta med Sveriges position på den här kartan är att Sverige inte alltid har varit här uppe i högra hörnet, Om man ser till förändringarna i Sveriges position på kartan har de framförallt skett från 1990 och framåt, under en period där borgerliga regeringars reformer – från valfrihet och avregleringar till EU-medlemskap och skattesänkningar – har omdanat Sverige. Det återspeglar sig i värderingarna. Ändå är det som att vi moderater ofta inte riktigt bottnar i och omfamnar att det är våra reformer och våra värderingar som format dagens svenska värderingar. Vi hamnar lite bredvid och försöker lösa samhällsproblem. Vad både Gösta Bohman, Carl Bildt och Nya Moderaterna lyckades göra var att placera Moderaterna mitt i en berättelse om sin tids Sverige. Klarar vi den uppgiften igen kommer vi också lyckas vinna värderingsdrivna storstadsväljare, konstaterar Rasmus Törnblom.
***
Åter i Stockholm pratar jag med Per Rosencrantz som i olika roller analyserat väljaropinioner för Moderaterna i snart två decennier. Till vardags arbetar han i dag som kommunikationskonsult på Bellbird, men Rosenkrantz är också förtroendevald för Moderaterna i Stockholms stad. Han konstaterar att trenden av minskat väljarstöd är entydig sedan 2010 i alla stora städer, men även i många kranskommuner i storstadsregionerna, och att den därför inte kan förklaras med enskilda lokala misstag.
– Jag skulle beskriva utmaningen för Moderaterna som monumental, men inte omöjlig. Det här handlar om rörliga väljare. Det är sannolikt svårare för Socialdemokraterna att återigen bli ett majoritetsparti i gamla bruksorter som Ockelbo där förändringen handlar om att gamla väljarlojaliteter helt brutits ned, konstaterar Rosencrantz, som själv växte upp i just Ockelbo i Gästrikland.
Per Rosencrantz instämmer i Törnbloms beskrivning av de post-materialistiskt orienterade väljarna, som är överrepresenterade i storstäderna och som helt enkelt har råd att rösta utifrån sina värderingar.
– Det här handlar om väljare som känner sig nöjda med sin tillvaro och trygga i sin vardag, både ekonomiskt och sett till kriminalitet. Medan det som drev väljare att rösta på Moderaterna 2022 var önskan om att bryta en negativ samhällsutveckling, hade den här gruppen inga skäl att rösta för förändring.
Det handlar exempelvis om att många bor i lägenhet, och därmed inte kände av elprischockerna, till skillnad från landets villaägare. Men det hänger också samman med möjligheten att som boende i Stockholms innerstad hålla exempelvis brottslighet och utanförskap på avstånd jämfört med i mindre städer där avstånden är mindre och där det kanske bara finns en eller två skolor, menar Rosencrantz.
– Här ser vi en markant skillnad mellan när vi knackar dörr i Stockholms stad och i mindre städer, där problemen är betydligt mer närvarande i vardagen för alla väljare.
En annan faktor som Rosencrantz lyfter fram är att Socialdemokraternas starkaste väljargrupp numera är högutbildade kvinnor som arbetar i offentlig sektor. Det är en grupp som är klart överrepresenterad i storstäderna eftersom det är där den relevanta typen av jobb finns.
”Kanske är det så S håller på att koppla greppet även kring de högutbildade kvinnorna som arbetar i stat, kommuner och regioner.”
– Det skulle kunna handla om att Magdalena Andersson är en perfekt kandidat som väljarna i den här gruppen kan känna igen sig i. Men man skulle också kunna tänka sig en parallell till att offentliganställda kvinnor med lägre utbildning, som Kommunals medlemmar, länge varit avgörande för socialdemokratiska valresultat. Kanske är det så S håller på att koppla greppet även kring de högutbildade kvinnorna som arbetar i stat, kommuner och regioner.
Kanske skulle man därför kunna tala om att det bakom talet om värderingsröstning döljer sig en form av klassisk intresseröstning. Man röstar på det parti man bedömer är bäst på att tillvarata ens materiella intressen, i det här fallet av en stor offentlig förvaltning.
Samtidigt går det inte att bortse från Sverigedemokraternas betydelse för Moderaternas försvagning i storstäderna. Även om antipatierna mot SD avtar i väljarkåren som helhet allteftersom partiet blivit ett alltmer etablerat inslag i svensk politik, förblir partiet genuint illa omtyckt i storstäderna.
Det handlar, menar Rosencrantz, om mer än partiets rötter eller synen invandring och mångfald, även om detta förstås är viktiga faktorer. Det handlar också om att Sverigedemokraterna i många storstadsbors ögon kommit att bli en symbol för Sverige utanför storstäderna och universitetsstäderna.
På samma sätt som Centerpartiet under lång tid var extremt starka utanför storstäderna, men i princip saknade närvaro i Stockholms stad, är det i dag Sverigedemokraterna som står för det icke-urbana och kanske rentav “bonniga” som stockholmare absolut inte vill förknippas med.
– Stockholmare har ett stort behov av att visa att de inte är lantisar, och det visar sig även i hur de röstar. De allra flesta stockholmare var ju just lantisar för inte särskilt länge sedan, skrattar Rosencrantz som själv ser sig som inflyttad lantis.
För Moderaterna innebär det emellertid en åtminstone kortsiktigt svårlöst konflikt, resonerar Rosencrantz:
– Lierar man sig med och kommer att förknippas med periferin, förlorar man nästan ofelbart i centrum – och tvärtom.
Samtidigt lär oron över att Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle vara sidor av samma mynt avta med tiden, resonerar Rosencrantz och lyfter fram migrationsminister Johan Forsells uttalande om att Sverige även med en stram migrationspolitik kommer att vara ett mångkulturellt samhälle och att det inte behöver vara ett problem om man förenas av grundläggande värderingar om värdet av individens frihet.
– Kanske kan det hjälpa till att lösa ut den knut som Sverigedemokraterna innebär för Moderaternas del.
***
Det är enkelt att avfärda de välutbildade och vänsterlutande storstadsväljarna som en verklighetsfrånvänd elit, som har det så bra och tryggt i sin vardag att de inte behöver bry sig om det som andra ser som samhällsproblem. Det är en tanke vi känner igen från hur det i vissa borgerliga kretsar kan låta när väljarna på exempelvis Södermalm i Stockholm kommer på tal.
Och visst kan det framstå som smått absurt när personer som gör karriär i de kunskapsintensiva delarna av den moderna ekonomin lägger sina röster på partier – som Enhedslisten i Köpenhamn eller Vänsterpartiet i Stockholm – som säger sig vilja avskaffa det system som gör deras livsstil möjlig.
Samtidigt är dessa värderingsstyrda storstadsväljare omöjliga att tänka bort. Det gäller särskilt för partier som har ambitionen att leda landet och som har en förståelse för att allt det som den nya eliten värdesätter i sin vardag – oavsett om det är en bra flat white eller en lådcykel – ytterst är resultatet av en välfungerande marknadsekonomi och frihetliga värderingar.
Moderaterna är, som Rasmus Törnblom konstaterade i mitt samtal med honom, det parti som mer än något annat format dagens Sverige, men förmår inte att placera sig själv i centrum för berättelsen om det moderna Sverige och dess majoritetsvärderingar. Att på så sätt förena reformerna och berättelsen om Sverige borde idag vara lika självklart för Moderaterna som det var för Socialdemokraterna under deras storhetstid.
Kanske finns här anledning att återvända till Köpenhamn där det marknadsliberala partiet Liberal Alliance de senaste åren uppnått betydande opinionsframgångar genom ett nytt och värderingsdrivet sätt att tala om borgerlig politik.
Omslagsfoto från Hornsgatan på Södermalm i Stockholm: Magnus Lejhall/TT