Samhälle Krönika
Stockholms vattenbrist är ett politiskt haveri
Skyll inte Stockholms vattenbrist på vädret. Problemet är politiken, och det artificiellt låga pris som satts på en värdefull resurs och den infrastruktur som bär upp den. Det skriver Hanna Stenegren, programansvarig på Timbro Miljöinstitut.
Stockholm har vattenbrist. Låt de orden sjunka in. Huvudstaden vid Mälaren, Europas sjunde största sjö, kan inte längre garantera sina invånare något så grundläggande som dricksvatten. Det är absurt, men också en symbol för svensk miljöpolitik. Vi har skrikit oss hesa om klimatmål och fossilfritt stål, men slarvat bort det mest självklara: att rent vatten ska komma ur kranen.
Det är inte Mälaren som sinat. Problemet är att vattenverken inte klarar av att rena sjöns vatten i takt med efterfrågan när vattnet är ovanligt varmt och vindarna starka. Klimatförändringarna gör systemen sårbara, men i stället för att rusta i tid har vi tagit infrastrukturen för givet. Resultatet ser vi nu. När stockholmarna kommer hem från semestern och startar sina tvättmaskiner slår systemen i taket.
Ingen vinner val på att höja VA-taxan för att byta ut ålderstigna nedgrävda rör. Så man har skjutit problemen framför sig, precis som med järnvägen.
Att skylla på vädret är bekvämt. Visst ökar belastningen på våra vatten- och avloppssystem (VA) med klimatförändringarnas torrare vintrar och varmare somrar. Men det verkliga problemet är att VA-systemet är vår mest förbisedda infrastruktur. Branschorganisationen Svenskt Vatten har i åratal varnat: investeringarna ligger tio miljarder kronor under behovet – varje år. Underhållsskulden är uppe på 560 miljarder kronor, nästan tio procent av BNP. Politiker av alla färger har duckat frågan. Ingen vinner val på att höja VA-taxan för att byta ut ålderstigna nedgrävda rör. Så man har skjutit problemen framför sig, precis som med järnvägen. Men nu är framtiden här, och den stinker av läckande rör och vattenbrist.
När vattenbristen slår till återstår bara moralism och pekpinnar. Kommunen säger åt oss att duscha kortare, förbjuder pooler och kommenderar pelargonerna att vissna. Ironiskt nog blir poolen en symbol för lyx och slöseri i vattenbristens Sverige, trots att allt fler medelklassvenskar skaffar den som klimatanpassning mot värmeböljor. Det är så svensk miljöpolitik alltför ofta ser ut: förbud, pekpinnar och kollektivt skuldbeläggande. Alla drabbas lika, oavsett om man lever sparsamt eller slösar hejdlöst. Det är varken effektivt eller rimligt. Förbud borde vara sista utvägen vid kris, inte reflexen när det finns verktyg som styr smartare.
Vattenmarknaden måste fungera mer som elmarknaden. När efterfrågan är hög stiger priset, och konsumenterna får signaler att planera sin användning. I dag betalar vi bara några ören per liter kranvatten. Priset speglar varken brist eller behovet av investeringar. Vi behöver en ny prismodell där avgiften stiger när vattnet är knappt. Prissättning verkar förebyggande. Förbud kanske stoppar bevattning i juli – rätt prissättning bromsar slöseri året om.
Som nationalekonomen och ekonomipristagaren Friedrich Hayek konstaterat fungerar priser som samhällets signalsystem. När priser får spegla knapphet kan individer fatta rationella beslut, vilket är mycket mer effektivt än vid centralplanering. Studier visar att vattenanvändningen minskar med tre procent när priset höjs med tio. Med rätt incitament kan varje hushåll prioritera efter egna behov, och hela systemet blir mer hållbart. På samma sätt som många blev smartare elanvändare under elprischocken för några år sedan kan vi bli smartare vattenanvändare – om vi får rätt signaler.
Priser som speglar knapphet skapar också drivkrafter för innovation: smartare mätning, effektivare bevattning, ny teknik för läcksökning. Vill vi ha ett robust system måste vi börja behandla vatten som den resurs det faktiskt är – med rätt prissättning, tydliga incitament och investeringar som klarar framtidens klimat.
När huvudstaden måste ransonera duschar är det inte vädrets fel – det är politikens. Och det borde bli en valfråga.