Samhälle Krönika
Går det att lita på S i kärnkraftsfrågan?
Att Socialdemokraterna svänger i kärnkraftsfrågan är både logiskt och begripligt, sett till historien. Frågan nu är om S kan göra sin omsvängning tillräckligt trovärdig för att en energiöverenskommelse ska tas på allvar, skriver Joakim Broman.
Det är inte alla som kommer ihåg att Olof Palme var en av de främsta kärnkraftsförespråkarna i svensk politik. Kärnkraftsutbyggnaden, som började i liten skala på 1950-talet och nådde full kraft under 70-talet, gjordes i blocköverskridande enighet, men det var S-regeringar som drev den framåt, som skapade finansieringsmodellen och som sydde ihop staten med de privata aktörerna.
Palme var både som statsminister och oppositionsledare en viktig röst. Han förstod industrins behov och framför allt vilka dåliga alternativ som stod till buds. När Egypten och Syrien anföll Israel i oktober 1973 slog israelerna snabbt tillbaka och vann kriget på bara tre veckor. Men de oljeproducerande arabländerna kände sig förödmjukade och försökte förvandla oljan till ett vapen mot de västländer som stöttat Israel. Ett embargo infördes med kraftiga ekonomiska nedgångar och ransonering som följd.
För svensk och socialdemokratisk del illustrerade oljekrisen vintern 1973–74 att Sverige valt rätt väg i energipolitiken. Energioberoende var inte bara en fråga om ekonomi och välfärd utan en säkerhetspolitisk. Den var en förutsättning för den position Palme höll på att muta in, på hemmaplan och i utrikespolitiken. Därför höll han fast i övertygelsen om att utbyggnaden skulle fullföljas även efter att frågan inneburit väljarförluster till Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet i valet 1976 och efter Harrisburg-olyckan 1979. Visst fanns det en kärnkraftskritisk opinion även inom S, som därtill växte efter Harrisburg. Folkromröstningen blev ett sätt att blidka den interna debatten såväl som att skapa legitimitet i bredare folklager. Men väl där drev Palme Linje 2 ihop med folkpartisterna.
För svensk och socialdemokratisk del illustrerade oljekrisen vintern 1973–74 att Sverige valt rätt väg i energipolitiken.
Efter Palmes död, Tjernobyl-olyckan, tankeförbudslagen och fastställandet av slutdatumet för avvecklingen till 2010 föll såväl kärnkraften som energipolitiken i stort bort från den politiska dagordningen. Sverige hade byggt ett av världens främsta energisystem, minskat koldioxidutsläppen kraftigt och gjort sig nästan helt oberoende av fossila bränslen i uppvärmning och industri. Ett av efterkrigstidens stora projekt var klart. Avvecklingen fick bli ett senare problem, en fråga för en annan tid.
De flesta känner till hur det gick sen. Barsebäck stängdes i en uppgörelse mellan S, V och C, och när Miljöpartiet till slut gjort sig regeringsfähigt var ett av partiets viktigaste prioriteringar att försöka slutföra avvecklingen. En kraftig höjning av effektskatten gjorde flera reaktorer olönsamma, samtidigt som politiken åtminstone officiellt kunde två sina händer. Vattenfalls nybyggnadsprojekt stoppades visserligen med ett regeringsbeslut 2014, men i debatten kunde vänsterblocket påstå att kärnkraften var omodern, dyr och olönsam.
För Miljöpartiet, som till stor del formades i kärnkraftsmotståndet, Vänsterpartiet och Centerpartiet – som båda drev snabbavveckling i Linje 3 – var denna inriktning för politiken följdriktig och logisk. För Socialdemokraterna var det snarare ett utslag av glömska och passivitet. Ingen fanns kvar från tiden då Palme motiverade kärnkraftsutbyggnaden med parollen ”arbete åt alla, välfärd åt alla”. Ingen i partiet tänkte längre på energipolitik som grundläggande industri- och säkerhetspolitik.
Hur ska S kunna göra trovärdigt att man inte förhandlar bort den nya kärnkraften till sina samarbetspartier ännu en gång?
När Socialdemokraterna nu svänger i frågan om statligt stöd till ny kärnkraft är det därför både senkommet och begripligt. Att partiet under så lång tid överlät sin energipolitik till (i sammanhanget) extrema småpartier är värt en statsvetenskaplig avhandling. Att ett parti format av modernistiska ideal om storskalighet och centralisering motarbetat just kärnkraften likaså.
Men det är frågor för historieböckerna. Dagens utspel väcker mycket viktigare spörsmål. Som: går S att lita på? Hur ska partiet kunna göra trovärdigt att man inte förhandlar bort den nya kärnkraften till sina samarbetspartier ännu en gång?
Alla förstår värdet med en blocköverskridande energiöverenskommelse och långsiktiga spelregler. Investeringar som ska skrivas av på 80 eller 100 år kan inte utsättas för kursomläggningar vart fjärde år. (För övrigt ett budskap Socialdemokraterna borde ta till sig även inom skogspolitiken.) Men varför ska väljare och näringsliv lita på att en överenskommelse håller just den här gången? Det är inte bara Socialdemokraterna som är svaret skyldigt. Det var inte S som lämnade energiuppgörelsen från 2016, utan M och KD.
Magdalena Andersson är dock den som har längst väg till återuppbyggt förtroende. Som nyvald partiledare avfärdade hon ny kärnkraft i sitt första linjetal. Hon borde utveckla vad som fått henne att ändra sig. Motivera det nya ställningstagandet i stället för att låtsas som att partiet inte famlade i mörkret under decennierna efter Palme.
Inte minst måste hon ge ännu rakare besked om vad som gäller vid ett maktskifte. ”Vi socialdemokrater har en historia av att stå fast vid de överenskommelser vi gör”, säger Andersson till DN. Visst, men MP:s Daniel Helldéns ultimatum om stopp för ny kärnkraft var ett av de första beskeden han gav som nyvalt språkrör.
Vem ska man lita på? Är det Palme eller Persson som är förebild för dagens S?