Mina två tidigaste medvetna minnen av stora utrikeshändelser är från november 1960 och september 1961, då jag var 8 respektive 9 år. Från november 1960 minns jag hur mina två äldre bröder, 16 och 19 år, sprang ut till brevlådan på morgonen och glädjestrålande kom in med morgontidningarna för att meddela familjen den goda nyheten att John F. Kennedy hade besegrat Richard Nixon och vunnit presidentvalet i USA. 

I september 1961 var det inte goda nyheter som gällde. Min äldre bror hade dragit en kabel från radiogrammofonen i vardagsrummet till en högtalare i matrummet. Våra middagar varje kväll började med lyssning till radions 15 minuter långa nyhetssändning. Denna dag började dock radiosändningen med nyheten att FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld hade dödats i en flygkrasch i Afrika. Jag minns tydligt radiorösten (kanske Uno Stenholm) som med gravallvarlig röst läste upp telegrammet om Hammarskjöld och den chockerade tystnaden hos oss kring middagsbordet.

Så hade svensk utrikesjournalistik sett ut i många årtionden och skulle fortsätta att göra det i ytterligare drygt trettio år. Nyhetskonsumenternas enda källor till vad som hände i världen utanför Sverige var dagstidningar och radio, från 1960-talet även tv. Dessa medier hade tillgång till ett fantastiskt källmaterial i form av nyhetsbyrårapporter som redan i ett århundrade hade förmedlats med enastående snabbhet med telex och telegram. Dessutom hade medierna korrespondenter som ofta var exceptionella experter på sina områden, hade varit utstationerade i årtionden på samma ort och förutom djupa kunskaper även hade stora personliga kontaktnät.

”Skotten i Sarajevo” rapporterades till exempel på hela förstasidan i DN redan följande dag.

När jag nyligen bläddrade igenom några av de stora svenska dagstidningarnas digitala arkiv för att titta på hur man hade hanterat viktiga händelser under tidigt 1900-tal, så kunde jag konstatera att man ofta rapporterade påfallande korrekt så gott som omedelbart efter händelsen. 

”Skotten i Sarajevo”, morden på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie söndagen den 28 juni 1914, rapporterades till exempel på hela förstasidan i DN redan följande dag. Texten var tydligt sammanklippt av rapporter från flera nyhetsbyråer, men var i stora drag helt korrekt och med endast mindre detaljfel. Den innehöll uppgiften om det första bombattentatet mot Franz Ferdinand på förmiddagen, att den förste förövaren var en serbisk typograf vid namn Cabrinović, att det andra attentatet inträffade vid middagstid och på hörnet till Franz-Joseph-Straße i Sarajevos centrum, samt att den andre terroristen var en ung serbisk student med namnet Princip. 

Allt detta och många andra i stora drag riktiga detaljer hade alltså på mindre än 18 timmar nått från den österrikisk-ungerska provinsstaden Sarajevo på Balkan till den avlägsna svenska huvudstaden, översatts till svenska och redigerats till en lång, men neutralt hållen nyhetstext. Denna text hade satts upp till blyrader i slamrande Linotypemaskiner och ombrutits för hand till en tidningssida med rubriker, mellanrubriker, klicherade bilder och kompletterande texter, tryckts i tiotusentals exemplar och följande morgon delats ut i brevlådorna till prenumeranter över hela Stockholm. 

Radio fanns ännu inte, men troligen hade nyheten om morden i Sarajevo även hängts upp i skyltfönstret till DN:s depeschbyrå vid Stureplan redan under kvällen den 28 juni. Detta var den enda källa till snabba nyheter som dåtidens nyhetsjunkies hade tillgång till, och vid stora in- och utrikespolitiska händelseförlopp var det ofta trängsel framför dagstidningarnas depeschbyråer för att följa med i nyhetsflödet. Ungefär som i dagens sociala medier utbröt ofta spontana och ilskna diskussioner bland läsarna framför skyltfönstret, särskilt om inrikespolitik. 

På DN:s utrikesredaktion på 1980-talet såg nyhetsprocessen i stora drag fortfarande ut på samma sätt. Inte särskilt mycket hade egentligen förändrats sedan början av seklet, förutom att radio hade tillkommit på 1920-talet och tv på 1960-talet. De stora tidningarna och de statliga etermedierna hade i praktiken monopol på allt intake av nyheter från världen utanför Sverige. 

På DN levererades nyheterna av de stora internationella nyhetsbyråerna UPI, AP, Reuters och AFP, samt TT:s utrikesredaktion som översatte Reuters i urval och även hade egna korrespondenter. Nyhetsbyråmaterialet levererades med teleprinter, en telexmaskin utan tangentbord, och i form av långa pappersremsor. DN hade dessutom ett tiotal egna korrespondenter och stringers (kontrakterade frilansmedarbetare) som levererade sina texter antingen med telex eller genom att läsa in sina texter till ”mottagningen”, där de skrevs ut från bandinspelningar. Artiklar sattes fram till början av 80-talet upp med samma slamrande Linotypemaskiner som 60 år tidigare och sidorna bröts om för hand i en verkstadsmiljö osande av smält metall.

Nyhetskonsumenterna hade inga andra snabba källor än dagstidningarna, radions inte särskilt frekventa nyhetssändningar, samt en mycket begränsad utrikesrapportering i televisionens nyhetssändningar. 

Detta mediernas nyhetsmonopol innebar också ett stort ansvar. På nattredaktionen på DN i 80-talets början gjorde vi stora ansträngningar för att förstå händelseförloppen och vi lade ofta pussel med de stora nyhetsbyråernas rapporter, jämförde och försökte begripa vad som hade inträffat. Vi jämförde våra egna korrars rapportering med nyhetsbyråerna och om vi fann oklarheter och skillnader ringde vi korrespondenterna för att få en förklaring. Om det fanns skillnader i rapporteringen lät vi det även ofta synas i texterna: ”AFP uppger…, men Reuters skriver i stället att…”. 

I nyhetshetsen blev det naturligtvis mindre fel ganska ofta, men med de begränsningar vi var underordnade gjorde vi stora ansträngningar att rapportera så balanserat och korrekt som det var möjligt. När vi skrev samman nyhetstexter från olika nyhetsbyråkällor använde vi ett neutralt språk som inte upp- eller nedvärderade någon sida i en konflikt. Vi hade inga stora fraser, målsättningar eller ”policies” för vårt arbete, men underförstått och outtalat arbetade vi med något som borde vara ganska självklart för seriös journalistik: en förenklad journalistvariant av den tyske historikern Leopold von Rankes klassiska regel om att sträva efter att fastställa ”wie es eigentlich gewesen”, ”vad som verkligen hänt”, utan aktivism, ideologiska skygglappar, personliga sympatier och åsikter. Vi ville inte uppfostra våra läsare och vi hade inga verklighetsfrämmande drömmar om att förändra världen med vårt arbete. Vi ville skildra ”vad som verkligen hänt” och ge bakgrund och sammanhang, utan politiska vinklar. 

Helt främmande var däremot varje tanke på att försöka ”förändra världen”, ”förändra människor” eller påverka opinioner.

Samma teser och krav gällde när jag själv fick gig som stringer i Danmark några år in på 80-talet, uppdrag bakom järnridån under de oroliga åren kring 1989 och många år som korrespondent i Centraleuropa och på Balkan under 90-talet. Mitt mål var hela tiden att balanserat och neutralt berätta vad som hände, klargöra och förtydliga, gärna illustrerat med jordnära anekdoter och berättelser om verkliga människor. Jag ville också berätta en bra historia, något som var läsvärt och intresseväckande, som lyste upp med ett intressant och levande språk och ovanliga infallsvinklar. Helt främmande var däremot varje tanke på att försöka ”förändra världen”, ”förändra människor” eller påverka opinioner.

En väsentlig del av min nyhetsrapportering från Balkan och Centraleuropa på 1990-talet gick åt till att rapportera om de jugoslaviska upplösningskrigen, krigen i Bosnien, Kroatien, Kosovo, kampen för demokrati i Serbien, och de interna konflikterna i Albanien. Krigen i Bosnien och Kroatien (det rörde sig om ett antal parallella konflikter) var ett särskilt problem. Det var ingen tvekan om att den serbiska parten (serber i Bosnien och Kroatien, understödda och ledda av Serbien) hade det största ansvaret för konflikten och begick de mest omfattande brotten mot folkrätten, men varken kroater eller bosniaker (slaviska muslimer) var utan medansvar eller fria från att ha begått brott. Jag var noga med att skilja på nyhetstexter och exempelvis krönikor, analyser och kolumner, där jag kunde kosta på mig ett tydligare, men resonerande ställningstagande.

Den svenska kultureliten, anförda av bland annat Arne Ruth, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Per Svensson, hade däremot adopterat bosniakerna som krigets enda offer och drev en svartvit propagandabild av konflikterna. I deras förenklade version var det endast serber som begick brott och bosniakerna var helt oskyldiga. 

Jag såg någonting annat på marken i Bosnien, en smygande intolerans, inflytande från extrema islamister, migration från Mellanöstern, långsam etnisk polarisering, brott som begicks av alla sidor. Även efter kriget noterade jag en ovilja till försoning och återgång till den toleranta samexistens mellan folkgrupper och religioner som hade existerat i det gamla Jugoslavien. Till någon del var polariseringen ett försvar. Som journalisten och politikern Zdravko Grebo sade i en intervju: ”Det finns bara ett sätt att grunda en muslimsk stat i Bosnien och det är att de serbiska och kroatiska folkgrupperna tvingas åt varsitt håll. Då plötsligt uppstår den muslimska stat som serberna har varnat för.” Allt detta försökte jag visa exempel på i min rapportering. 

***

Snabbspolning till 2025. På drygt 30 år har nyhetskonsumentens tillgång till nyhetskällor för utrikeshändelser radikalt förändrats. Ett par knapptryck bort på internet finns en ocean av snabba nyhetskällor i nätpublikationer och sociala medier. För att följa vad som händer i världen är jag nu befriad från att använda svenska medier och kan gå till ledande internationell dagspress eller etermedier, som alltid är säkrare, snabbare och mer kompetenta. 

Under valkampanjen i USA hösten 2024 tittade jag till exempel dagligen på gårdagskvällens nyhetssändning från PBS Newshour. Sändningen är bara ett par timmar gammal när jag på morgonen europeisk tid öppnar programmet på Youtube, men den ger en oöverträffad sammanfattning av föregående dags inrikespolitiska nyhetsläge i USA som slår allt vad svenska medier kan prestera. 

Översättningsfunktionen i min webbläsare gör att jag inte är begränsad till medier på världsspråken, utan kan gå till lokala medier i alla språkområden. Vid lokala kriser söker jag upp områdets kvalitetsmedier och får en betydligt säkrare bild än i svenska medier. När exempelvis Turkiet 2020 och Belarus 2021 försökte använda flyktingar från Mellanöstern för att destabilisera sina respektive grannländer Grekland och Polen var det en självklarhet att söka upp seriösa grekiska respektive polska printmedier för att få en snabb och tydlig bild av händelseförloppet. De statliga etermedierna SVT och SR försökte konsekvent framställa de två flyktingkriserna som en legitim flyktingström och undvek att beskriva dem som politisk manipulation av Turkiet respektive Belarus. 

Nyhetsutvecklingen kring Finlands Natoansökan och relationer till Ryssland 2022–23 följde jag helt via finländska medier. Ett par snabba jämförelser med vad svenska medier presterade i ämnet visade varje gång närmast hisnande kvalitetsskillnader. 

För att förstå terrorattentaten i Nice 2016 och 2020 var det likaledes nödvändigt att gå direkt till franska medier, dels rikstidningar, dels lokalpress i Nice. Även här visade en snabbkontroll att de statliga svenska etermedierna grovt svek nyhetskonsumenternas anspråk på korrekt nyhetsförmedling. Attentatet med den skenande lastbilen på Promenade des Anglais 2016 nedvärderades i den statliga radion till att vara ”terrorliknande” och attentatsmannen kallades för en ”fransk man”, trots att franska medier omedelbart klargjorde att han var tunisier och att händelsen av polisen klassades som terrorattentat. Samma gällde vid terrorattacken 2020, där terrorkaraktären och relationen till islamism konsekvent tonades ned. 

Uppgifter från islamofascisterna i Hamas redovisas reservationslöst och utan försök till källkritik.

Upploppen i Storbritannien i början av augusti 2024 var på samma sätt ett närmast enastående haveri av svenska medier, anförda av de statliga etermedierna. De brittiska missnöjesreaktionerna beskrevs som rena högerextrema upplopp, utan att ge sammanhang om det växande och politiskt breda missnöjet med en hårt kritiserad migrationspolitik. Ingenting redovisades om hur invandrare eller medborgare med utländsk bakgrund jagade etniska brittiska medborgare med klubbor och machetes.

Just nu pågår en diskussion om svenska mediers rapportering från Israels försvarskrig i Gaza mot den islamofascistiska Hamasrörelsen. Jag använder självklart inte svenska medier och särskilt inte svenska etermedier för att följa kriget, men går någon gång varje vecka in och tittar på vad svenska läsare och lyssnare får veta om kriget. 

Resultatet är förfärande. Man redovisar reservationslöst Hamas påståenden om dödsoffer och skadade, utan försök till källkritik. Information från israeliska källor redovisas däremot med tendentiöst ordval som är ägnat att ifrågasätta trovärdigheten. Uppenbart förfalskade propagandafotografier publiceras utan reservationer. Den statliga radion använder till och med en lokalanställd reporter i Gaza som i sin rapportering är grovt tendentiös till förmån för den palestinska sidan. Rapporteringen i de statliga etermedierna är så entydigt partisk att den tveklöst utgör brott mot mediekoncernens avtal med staten.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas och en snabbkontroll visar nästan varje dag grov skevhet i svenska mediers utrikesrapportering, alltid med värst snedvridning i de statliga etermedierna. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Vad är orsaken till detta haveri i svensk utrikesrapportering?

Som alltid finns det uppenbart flera faktorer. En orsak är att de kvalificerade konsumenterna av utrikesnyheter har fallit bort och nu söker sig till andra källor; internationella medier, nyhetsbrev, bloggar och sociala medier. Det betyder också att de nyhetskonsumenter som återstår för svenska utrikesredaktioner är mer okritiska och mer lätta offer för manipulation. Detta enkla faktum har tillåtit manipulatörer med en politisk agenda att ta makten över utrikesredaktionerna. Målet är inte längre att redovisa ”wie es eigentlich gewesen”, utan att sälja en politiserad och aktivistisk världsbild, att ”förändra världen” och ”förändra människor”.

En förändring av detta nyhetshaveri kan nu bara ske uppifrån. Det måste vara en uppgift för ägarna i både statliga och privata medier att ta initiativ till radikala förändringar i hur nyhetsredaktionerna arbetar med utrikesnyheter. Detta kan inte heller utesluta personförändringar.

För mig och andra nyhetsjunkies betyder det mindre. Jag kommer aldrig att återvända till svenska nyhetskällor för att få överblick och pålitlig kunskap om vad som händer i världen.

Omslagsbilden föreställer migranter vid den turk-grekiska gränsen 2020. Foto: Emrah Gurel/AP