Svend Dahl inför stortingsvalet:
Oljefondens förbannelse
Utblick Reportage
Det är knappast ett sundhetstecken när länder höjer skatter som är uppenbart skadliga för ekonomin. Inför nästa veckas stortingsval i Norge skriver Svend Dahl om ett land där politiken i tilltagande utsträckning inte förmår hantera oljerikedomen.
Det var oktober 1969. Vädret på Nordsjön blev allt sämre. Och på andra sidan Atlanten, i Bartlesville, Oklahoma, började direktörerna på Phillips Petroleum som i några år letat efter olja i den norska delen av Nordsjön, att ge upp.
Visst tycktes det finnas olja, men inga kommersiellt gångbara mängder hade upptäckts. För att uppfylla kontraktsåtagandena gentemot norska staten återstod dock ett borrhål. Dessutom kostade borriggen Ocean Viking pengar oavsett om den användes eller inte.
Mitt i Nordsjön, 300 kilometer sydväst om Stavanger, påbörjades arbetet med Brunn 2/4-2. Tidigt på morgonen den 25 oktober penetrerade borren en kritstensformation, 3 000 meter under havsbotten. Kritstenen innehöll skelett av små plankton, koccolitoforer, fyllda med olja.
Den som övervakade borren, har berättat om hur han plötsligt, medan han tog en nattlig cigarett (det var som sagt 1969) kände den distinkta doften av olja. Samma doft som drygt 100 år tidigare i Titusville, Pennsylvania, fått Edwin Drake att tala om doften av dollar efter att framgångsrikt borrat världens första oljekälla. Borrningsförmannen väcktes, och klockan 06:00 kunde han i ett tal till besättningen berätta att man gjort ett historiskt fynd.
Snart slog stormarna dock till, och Ocean Viking slet sig från förankringarna. Men i mitten av december visade testerna av det som skulle bli känt som Ekofiskfältet att reservoaren flödade motsvarande 16 000 fat om dagen.
Den 23 december 1969 fick det norska industriministeriet samtalet som förändrade Norge, och norsk politik, i grunden.
***
Det är mot denna bakgrund varje norsk valrörelse utspelar sig. Så även när Norge på måndag, den 8 september, går till val, i vad som ser ut att bli en nagelbitare med dött lopp i opinionsmätningen mellan de rödgröna regeringspartierna och den borgerliga oppositionen.
Handlingsregeln slår fast att staten varje år kan använda maximalt tre procent av oljefondens värde.
Den som försöker förstå norsk politik blir snart varse att det centrala begreppet är handlingsregelen. Det handlar om det statsfinansiella ramverk som reglerar det årliga uttaget ur oljefonden, eller Statens pensjonsfond utland som är fondens egentliga namn. Regeln infördes 2001 och slår fast att staten varje år kan använda maximalt tre procent av fondens värde. Procentsatsen är tänkt att motsvara den årliga reala avkastningen på fonden. I statsbudgeten för 2025 handlade uttaget om 542 miljarder norska kronor, motsvarande 2,7 procent av fondens kapital. Beloppet kan även sättas i relation till den norska statens samlade utgifter på omkring 2 000 miljarder.
Norge brukar lyftas fram som ett land som hanterat oljeförmögenheten på ett framgångsrikt sätt. Det stämmer, till stor del. Förvaltningen av oljepengarna har varit skicklig över tid, och genererat en avkastning som ligger en bra bit över antagandet om tre procent per år. Och handlingsregeln handlar i grunden om sunt bondförnuft: Lev på avkastningen, men tumma inte på kapitalet.
Samtidigt är det ett tecken på att saker inte står rätt till när ett land som knappast har några ekonomiska problem ändå höjer eller inför nya skatter som är direkt skadliga för ekonomin. Inte heller är det ett sundhetstecken när företagare i stor omfattning väljer att lämna landet på grund av skatterna. Och de senaste åren har rubrikerna om detta blivit allt fler.
Efter att de rödgröna partierna bildade regering 2021 höjdes både förmögenhetsskatten och skatten på aktieutdelningar. Dessutom justerades beräkningsgrunden för förmögenhetsskatten, vilket sammantaget innebar en kraftigt ökad skattebörda för många. Som en konsekvens började rika norrmän i stor skala flytta utomlands, inte minst till Schweiz, men även till Sverige.
Man kan tro att en sådan utveckling skulle leda till en omprövning av skattehöjningarna. Men i stället svarade den rödgröna regeringen förra året med en så kallad exitskatt – för övrigt en tanke som även svenska socialdemokrater haft. Den som flyttar utomlands behöver därmed betala en särskild straffskatt på sina tillgångar.
Konsekvensen har blivit att det inte bara är personer som redan byggt upp ett företag som flyttar. I allt större utsträckning hör man norska entreprenörer som har affärsidéer att förverkliga, dra slutsatsen att det är bättre att göra det någon annanstans än i Norge.
Fördelningen av resurserna blir det centrala, inte hur de skapas.
Det talas ofta om att länder som är rika på naturtillgångar drabbas av en resursförbannelse.
Fördelningen av resurserna blir det centrala, inte hur de skapas. Och att tillskansa sig så mycket som möjligt av resurserna blir den avgörande drivkraften i det politiska och ekonomiska livet.
Detta har förvandlat en del resursrika länder, i exempelvis Afrika, till rena kleptokratier. I en västerländsk marknadsekonomi med starka demokratiska institutioner riskerar det däremot att förstöra de långsiktiga förutsättningarna för välstånd. För varför fundera på hur välstånd långsiktigt skapas, när pengarna fortsätter att ticka in på kontot.
***
I den uppmärksammade boken Landet som ble for rikt (2025) skriver Martin Bech Holte om just detta. Holte har varit chef för det internationella konsultbolaget McKinseys Norgekontor och chef inom i den norska industrikoncernen Aker, vars huvudägare Kjell Inge Røkke för övrigt är en av många framgångsrika företagare som lämnat landet. Men Holte har också forskat vid Stockholms universitet, och är inte minst inspirerad av Assar Lindbecks arbete med strukturreformer inom Lindbeckkommissionen på 1990-talet
Ingångsvärdet i boken är att det under det senaste decenniet skett ett tydligt skifte till det sämre i norsk ekonomi. Produktivitetsutvecklingen har avstannat, valutan har fallit i värde och norrmännens köpkraft har stagnerat.
För de flesta är frågan om vad som gjort Norge rikt enkel att besvara – det handlar om oljan. Holte påminner emellertid om att denna beskrivning missar något viktigt. För även om man exkluderar oljan gick Norge från att vid 1970-talets början befinna sig på den nedre halvan av OECD:s välståndsliga, betydligt fattigare än både Sverige och Danmark, till att bli ett av världens rikaste länder några decennier senare.
Som så många andra välståndsresor handlar denna om liberaliseringar. Vid 1970-talets slut var Norge i många avseenden en planekonomi, och hade varit det sedan 1920-talet. Vad som följde, med start i början av 1980-talet, var att ekonomin började avregleras. Monopol avskaffades, priser släpptes fria och skattesystemet reformerades. Det ledde till både en snabb produktivitetsutveckling i ekonomin och till framväxten av framgångsrika företag i vitt skilda branscher.
Men som Martin Bech Holte konstaterar stagnerar nästan alla framgångsrika länder förr eller senare. Först stryps kreativiteten av överskott och självgodhet. När nedgången väl är ett faktum kämpar konkurrerande intressen om den krympande kakan, något som i sin tur håller fast landet i en negativ spiral.
Norge har fått ett politiskt system som är helt ointresserat av de långsiktiga förutsättningarna för ekonomin.
Oljeförmögenheten har gjort att Norge fått ett politiskt system som är helt ointresserat av de långsiktiga förutsättningarna för ekonomin, samtidigt som intresset för kostnadskontroll i de offentliga verksamheterna försvinner. Holte beskriver det som att det i Norge finns ett socialt kontrakt som bygger på att norrmännen gillar välfärdsstaten och vet att det finns pengar. Politikerna agerar därefter. Detta förstärks dessutom av att allt fler är beroende av det offentliga för sin försörjning
Konsekvensen har blivit att kostnadsbasen vuxit så mycket att intäkterna för oljefonden inte räcker. Staten måste hitta nya intäktskällor, och det är mot den bakgrunden man ska se de höjda skatterna på förmögenhet och kapital.
Egentligen, menar Holte, borde norska politiker vara angelägna om att fundera över hur ekonomin ska utvecklas när oljeproduktionen de kommande decennierna minskar. Vad ska ersätta oljeindustrin som arbetsgivare och innovationscentrum? Ur ett sådant perspektiv borde det vara självklart att uppmuntra entreprenörskap, skriver Holte.
Om man prioriterade goda långsiktiga incitament och normaliserade de offentliga utgifterna så att de hamnade på samma nivå som i andra nordiska länder skulle skatterna på arbete och kapital kunnas sänkas väsentligt, konstaterar Holte, som bland annat argumenterar för sänkta inkomstskatter i form av jobbskatteavdrag. Det faller sig nämligen så att uttaget ur oljefonden i princip motsvarar den norska statens intäkter från inkomst- och kapitalskatter.
Men i stället ser politiken intäkterna från oljefonden som en extra pott för konsumtion. Eller som Martin Bech Holte skriver i en träffande formulering: ”Statens pensjonsfond utland skulle lika gärna kunna kallas Statens forbruksfond innland”.
Holte ser parallellerna med Sverige på 1980-talet. Åven där handlade det om ett land som under lång tid haft enorma framgångar, men som börjat stagnera, och där den politiska självgodheten resulterade i företagarflykt. Frågan är om det finns en krisinsikt, motsvarande den som lade grunden för 1980- och 1990-talets, svenska strukturreformer i dagens Norge.
***
Jag ställer frågan till Claes Arvidsson, frilansande ledarskribent i Svenska Dagbladet och återkommande skribent i Smedjan, som sedan många år är bosatt i Oslo. Även om Martin Bech Holte ser paralleller till Sverige, och det är lätt att se likheter med 1970- och 80-talens svenska företagarflykt, pekar Arvidsson på en viktig skillnad:
– Norge har helt enkelt ingen märkbar kris. Arbetslösheten är låg, reallönerna ökar och tillväxten har vänt uppåt. Så länge pengarna flödar, och det inte finns några hårda budgetbegränsningar, finns det inte heller något förändringstryck. Här ligger den grundläggande skillnaden jämfört med Sverige som i princip reformerade under galgen på 1990-talet.
Dessutom finns det problem med Holtes bok som gör att den, trots att den blivit en bestseller och varit flitigt debatterad sedan den gavs ut i januari, inte gör mer avtryck i valrörelsen.
– Ett problem med Martin Bech Holtes rekommendationer är att de är helt orealistiska alexanderhugg. Mer intressant är vad han har att säga om förändringsinriktningen men tyvärr är det perspektivet dödfött utifrån hur norsk politik fungerar i dag. Diskussionen om att begränsa uttaget ur oljefonden, styra användningen tydligare eller sänka skatterna, som Holte talar om, finns inte, säger Arvidsson.
Kristin Clemet, som är chef för den liberala tankesmedjan Civita och i början av 00-talet Norges utbildningsminister, för ett snarlikt resonemang om boken, som hon även recenserade i Aftenposten i början av året.
– Det är en mycket god poäng att vi har blivit så rika att vi använder resurser ineffektivt. Vi har mycket mer pengar, men ändå dras våra offentliga verksamheter med samma problem som motsvarande verksamheter i Sverige och Danmark har. Det visar på att vi har ett stort produktivitetsproblem i de offentliga verksamheterna, konstaterar Clemet när jag frågar henne om genomslaget för Holtes bok i debatten.
Inget parti i Norge i dag skulle vara berett att ställa sig bakom den typ av åtgärder som behövs för att minska de offentliga sektorn
I sin recension av den påpekade Clemet att inget parti i Norge i dag skulle vara berett att ställa sig bakom den typ av åtgärder som behövs för att minska de offentliga sektorn, även om de konkreta reformerna som behövs i många fall finns utredda och klara i regeringskansliet och stortinget.
Däremot, menar Clemet, har boken slagit an en debatt om slöseri i offentlig sektorn, inte minst i sociala medier och bland yngre väljare, en väljargrupp där det också märks en tydlig högervåg:
– Frågorna om offentliga utgifter och slöseri har fått en framträdande plats i valkampanjen, åtminstone retoriskt. Särskilt Fremskrittspartiet har haft framgång med att driva frågorna, men också de andra partierna har hängt på. Debatten är dock ofta anekdotisk. Man pekar på engångsbesparingar, men har inget intresse av att genomföra reformer som långsiktigt kan sänka utgifterna.
Ett sådant reformområde som både Clemet och Arvidsson lyfter fram är sjukersättningen. Norge har den högsta sjukfrånvaron bland OECD-länderna, något som givetvis hänger samman med att ersättningen ligger på 100 procent av lönen från första dagen.
– Sjukersättningen är så politiskt känslig att inget av de stora partierna vågar ta i frågan, konstaterar Kristin Clemet.
Hon får medhåll av Claes Arvidsson, som också menar att bilden av en bilden av en ineffektiv och slösande statlig och kommunal sektor har satt sig:
– Alla partier är emot skatteslöseri, men samtidigt finns slöseriet förstås aldrig på de egna favoritområdena. Ingen förmår lägga fram förslag som på allvar skulle kunna göra något åt utgiftsexplosionen eftersom man då skulle riskera att stöta sig med väljarna. Ett bra exempel är förstås Høyre som trots att vi har en jättehög sjukfrånvaro, inte vågar göra något åt sjukersättningen. Ett annat är Fremskrittspartiet som gärna talar om slöseri, men som samtidigt vill öka uttaget ur oljefonden.
Inför valet satte de borgerliga partierna stora förhoppningar till att företagarflykten skulle leda till en reformvilja på skatteområdet. Men kapitalskatterna fortsätter att vara kontroversiella, och är en av de viktigaste vattendelarna mellan höger och vänster i norsk politik. Frågan har heller inte riktigt spelat ut på det sätt som partierna till höger hoppades på, berättar Kristin Clemet:
– De borgerliga partierna har aldrig varit lika överens om att det behöver göras något åt förmögenhetsskatten. Men vänstersidan har genom en massiv kampanj lyckats sätta bilden av att högersidan enbart är intresserad av att sänka skatten för de riktigt rika. Det har exempelvis lett till att Høyre inte lyckats få genomslag för sina förslag på inkomstskattesänkingar.
Det är onekligen talande för norsk politik att vänstersidan dessutom argumenterat för att förmögenhetsskatten i själva verket skulle vara en fördel för Norge och att företagarflykten inte spelar någon roll.
***
Strax innan valrörelsen drog igång på allvar meddelade Aker BP att borriggen Deepsea Stavanger gjort ett betydande fynd i Yggdrasil-området, knappt 200 kilometer väster om Bergen. Omega Alfa-fyndet ska bidra till ambitionen att totalt kunna utvinna en miljard fat från Yggdrasil, meddelade oljebolaget där Lundinfamiljen för övrigt är storägare. Samtidigt fortsätter oljefonden att växa tack vare skicklig kapitalförvaltning, och äger i dag 1,5 procent av alla noterade aktier i världen.
Den som i Norge ser det långsiktiga behovet av ekonomiska strukturreformer har en viss uppförsbacke.
Omslagsfoto från Ekofiskfältet: Carina Johansen/NTB/Scanpix